En konungasons öde

Оглавление

Åberg Johan Olof. En konungasons öde

Lejdebrefvet

I

II

III

IV

"Den irrande fogeln" finner sitt bo

I

II

Отрывок из книги

Skulle man någonsin tillämpa ordspråket "lifvet vexlar", så är det utan den ringaste gensägelse på Gustaf Eriksson, Erik XIV: s och Katarina Månsdotters son. Med allt skäl kan man säga att han af lifvets vindkast slungades omkring som en boll från det ena landet till till det andra. Än spåra vi honom i Tyskland, der haa dock utstod de svåraste lidanden, hans lefnad var underkastad; än finna vi honom i Sverige vid mötet med systern, än i Ryssland, i hvilket land ödet ändtligen förunnade honom en graf. Erik XIV var en folkets konung. Hans son var och är en i folkets ögon kär personlighet, kring hvilken en mystisk slöja drager ett djupt poetiskt skimmer. Född arfvinge till svenska kronan, men genom farbroderns, den illistige Johan III: s ränker utstött derifrån, måste konungasonen landsflyktig irra omkring i främmande länder, och så godt som lifnära sig af andra furstars gifmildhet. Ett vackert drag i Sigismunds karaktär är det, att han på alla möjliga sätt omhuldade Gustaf, och det oaktadt Johan III alls icke på något otvetydigt sätt lät förstå, att brorsonens uudanrödjande skulle ligga honom särdeles varmt om hjertat.

Se här Gustaf Erikssons korta, men oändligt vackra saga, hvars senare del utgör ämnet för vår lilla berättelse.

.....

Manin visste icke rigtigt hvad han skulle svara. Den tunga börsen vägde han betänkligt i ena handen, under det han med den andra tidt och ofta ref sig bakom örat. Han visste icke om han skulle mottaga guldet eller ej.

"Prinsen är inte hemma", mumlade han och betraktade den okände, och ju mera han såg på honom, desto mera tyckte han sig märka, att det var en förnäm herre. Det kunde ju icke heller vara annat, när han hade tillfälle att så der kasta bort femtio gyllen.

.....