Читать книгу Dansen på Frötjärn - Bergman Hjalmar, Hjalmar Bergman - Страница 1

När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, var hon redan trettioåtta år gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke väntat att Gud skulle beskära honom ännu en arvinge. Herr Abraham hade då som alltid svårt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar och många och glupska tjänare. Han motsåg icke det väntade barnet med särdeles glädje. Men varken att han högt klagade eller eljest visade sin kära hustru några tecken till missnöje. Endast att han då och då i förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar, rädd som han var, att hon i all tysthet kunde lägga planer för en ovanligt festlig döpelseakt eller annan kostsam tillställning.

Två eller tre gånger varje dag steg han uppför trapporna till tornrummet, där fru Gunhild tillbragte de sista veckorna före förlossningen. Tornrummet var kalt, högt och svalt. Luckorna för söder- och österfönstren voro tillskruvade, och endast västerfönstret stod öppet. Fru Gunhild satt i en klumpigt snidad, svartmålad emmastol, vars skinnklädnad, delvis lossad, hängde i skrynklor och veck. Fru Gunhild satt helt nära det öppna fönstret och lyssnade till göken, som gol i väster.

Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med dörrklinkan och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han kan stiga fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på stenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar han en förlägen blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar sakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över det runda bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsynta ögon:

Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.

– Hur går det med slåttern? frågar hon.

– Gud ske lov jo – jo vars. Han lägger ifrån sig kopparsticken, böjer sig fram och stryker lätt över hustruns axel och arm.

– Vad tänker kära Gunhild på? Här – här i ensamheten.

Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka. Herr Abraham fortsätter hastigt:

– Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild. Min salig mor brukade säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså står det i Skriften, att var dag har nog av sin plåga. Gud råder för allt, stort som smått. Men jag menar, att Gunhild skulle gå ner och se om huset. Där nere går allting vind —

Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejande liar har upphört. I dess ställe hör han drängarna skratta och prata sinsemellan.

Fru Gunhild säger:

– Jag orkar icke. Jag är så besynnerligt trött. Kanske att det är doften av det nyslagna höet, som söver mig. Jag har svårt att andas, och ibland flammar det för mina ögon.

Herr Abraham sticker huvudet ut genom fönstret, sakta, försiktigt som en räv. Osedd ser han drängarna nojsa med varandra ute på gärdet, rättaren har gått in till sin hustru.

Han drar sig tillbaka ur fönstret, han står stilla en stund och stirrar bekymrad framför sig.

– Där hör Gunhild, säger han, drängarna leka och nojsa. Rättarn har gått till sin hustru. Jag skall föda dem, kläda dem, giva dem lön, men arbeta vilja de icke. Och här sitter Gunhild och tänker på nya utgifter. Nya utgifter i dag, nya utgifter i morgon, ständigt. Vad är nu detta?

Han rör vid linnet och spetsarna.

– Finns det inte små kläder och blöjor efter de andra barnen? Och varför så fint? Gunhild vet, att små barn smutsa ned och förstöra. Vad sitter Gunhild och tänker på? Tror kanske, att det skall bli ett stort döpelsekalas med många inbjudna. Men då måste jag säga nej till min egen sorg. Vi skola bjuda de faddrar, av vilka barnet kan vänta sig något gagn. Inga andra. Vad tänker Gunhild på?

– Ingenting. Vad skulle jag tänka på?

– Bliv då här och vila, säger herr Abraham och stryker henne över huvudet. Han går mot dörren, men vänder sig om.

– Kanske Gunhild tänker på någon gåva vid kyrktagningen? Gunhild har ingenting att klaga över. När Abraham föddes, fick Gunhild det underbart vackra och dyrbara korset av guld och rubiner, som tillhört min salig mor. Min salig mor hade tre verkligt dyrbara smycken, korset, den ryska emaljringen med fem diamanter och fem turkoser, och slutligen pärlkedjan. Mor fick tre barn och tre smycken. Gunhild väntar nu sitt fjärde barn. Men jag kan icke trolla fram något smycke.

– Jag önskar ingenting, säger fru Gunhild och sluter ögonen. Jag önskar ingenting för min egen del —

Genast säger herr Abraham:

– Det lilla barnet behöver ingenting, varken silver eller spetsar. Ett litet barn behöver moderns omvårdnad och sin fars kärlek. Det är allt. – Bliv nu här och vila, eftersom kära Gunhild är trött.

Herr Abraham går, dörrklinkan faller i lås. Efter en stund tystnar drängarnas prat och liarna fräsa åter i gräset.

Fru Gunhild sträcker på armarna, sträcker på benen. Hon är stel och öm. Huvudet är tungt och på samma gång tomt. Hon tar stöd mot bordet och reser sig. Genom fönstret ser hon sju krökta drängryggar och sju krökta pigryggar. Drängarna äro barhuvade, pigorna ha schaletter. Bakom dem står herr Abraham Lilja, gråklädd med en solkig mössa på huvudet. Han snor det gråvita skägget mellan handflatorna, och på skäggets rörelse kan hon se, att han står och mumlar för sig själv.

Hon blir led på att se herr Abraham Lilja. Långsamt drar hon sig inåt rummet och sätter sig i fönstersmygen vid det östra fönstret vars lucka är tillskruvad. Hon sitter framåtlutad med vitt skilda knän.

Hödoften sticker henne i näsan, och hon känner, att hon skall nysa. Hon tänker på, att hon i hast måste önska sig något, ty en nysning och än mer tre efter varandra följande ha förmågan att bestyrka och bekräfta en önskan. Först tänker hon på mannen och gården. Under aderton år har hon icke hört talas om en riktigt god skörd, och hon skyndar att önska en god skörd. Hon tänker på förlossningen och önskar en hastig, lindrig förlossning. Slutligen tänker hon med en viss rädsla på barnet. Hon önskar ett gossebarn. Hon önskar, att han skall bliva vacker, god och klok. Hon önskar, att han skall brås på hennes släkt och icke på Liljorna, som hava grå, långa hästansikten, gråvitt hår och gråvita ögon.

Under det att hon tänker på allt detta, förgår lusten att nysa. Och hon småler åt sina dårskaper.

Emellertid ha hennes tankar nu fastnat vid barnet och komma icke loss. Tre gånger har hon varit havande, men aldrig förr har hon varit fylld av en sådan myckenhet besynnerliga och oroliga tankar. Med Thomas a Kempis i hand har hon sökt driva bort dessa tankar. Hon tror, att de äro syndiga.

Egentligen är det icke tankar. Hon ser, vare sig att hon håller ögonen öppna eller sluter dem. Hon ser sonen. Han är vid pass tjugu år. Han är hög och rak. Han har hennes ögon, Bourmaistrarnas ögon, skiftande mellan olivgrönt och olivblått. Han har Bourmaistrarnas brunsvarta hår och stora vita tänder. Han talar ivrigt och fort, han ler skälmskt men med någonting ängsligt och skyggt kring ögonen. Vad han säger, hör hon icke. Hon hör endast att han talar.

Hon lutar sig bakåt, låter armarna hänga slappt och glider sakta ned på marken. Det är icke någon svindel, och hon kunde mycket väl ha hållit sig upprätt på bänken. Men glidandet ger henne en lycklig förnimmelse. Även detta att ligga på det kvistiga golvet med huvudet mot stenmuren ger henne en lycklig förnimmelse.

Likväl gör hon försök att komma ifrån dessa föreställningar, över vilka hon halvt omedvetet blyges. Hon fäster tankarna vid mannen, vid hans bekymmer. Hon tänker på dopet med alla dess utgifter, hon undrar, vilka faddrar som skola bjudas. Vidare tänker hon på barnen. Hon ser dem stå runt kring vaggan, där den lille ligger. Hon ser deras ögon. Abrahams gråvita, under ständigt blinkande, rödkantade ögonlock. Mariannes ögon äro också gråvita men med kilar av grönblått. Britas ögon —

Fru Gunhild kvider till, hon stryker sig med båda kinderna hårt och oroligt över pannan. Det är svårt att veta, var hon skall kunna fästa sina tankar. Nyss var hon nära att tänka på det, som icke får tänkas. På Britas ögon, ångesten. Brita är blind.

Solskenet faller snett in genom det öppna fönstret, som mera är en fyrkantig glugg än ett fönster. Ljusstrålen är bräddfylld av lysande dammkorn, som sakta stiga och sjunka eller röra sig i cirklar. Ljusstrålen flyter oavbrutet in genom gluggen och fyller snart rummet med ett sakta surr, med liars fräsande och med den starka doften av nyslagen klöver och halvtorkat hö.

Fru Gunhild tänker på skörden, hon tycker sig gå allén utför, hon passerar fält efter fält och tar noga reda på grödans utseende. Hon gör till och med beräkningar och letar i minnet efter spannmålspriser. Men hon känner hela tiden, att hon har sonen bredvid sig. Hans huvud är tätt intill hennes. Hon tänker: Om jag vänder lite, lite på huvudet, kan jag se hans ögon, kan jag se om han är blind. Men hon vågar icke. I strupen skälver en oemotståndlig gråt.

Hon slår upp ögonen för att slippa ifrån detta, som är det svåraste och det, hon allra minst får tänka på.

Som hon öppnar ögonen slår det henne, att rummet är förändrat. Hon sätter sig upp och ser sig omkring. Det dröjer en stund innan hon förstår, att det är den starka, lysande strålen, som försvunnit. Och även sedan hon märkt detta, förstår hon icke genast, att mörkret kan vara ett svar på hennes fråga. Det första hon tänker på är slåttern.

Hon griper tag i stenbänken och reser sig. Det är ett drygt arbete, hjärtat dunkar och blodet rusar åt huvudet. Det svartnar för hennes ögon. Men icke heller nu förstår hon, att detta dubbla mörker kan vara ett tecken och ett svar på hennes fråga.

Hon går bort till fönstret. Ett ulligt, nästan helsvart moln har dragit över solen. En rad större och mindre ulltappar följa. Just som fru Gunhild sticker ut huvudet, går solen ut ur det första molnet, och ljuset skär illa i hennes ögon.

Hon drar sig hastigt ur fönstret och trycker handen mot ögonen. En stund blir hon stående i fönstersmygen, lutad mot muren. Åter sticker hödoften starkt i näsan, och hon känner att hon skall nysa.

Önska dig något, tänker hon och småler åt sina dårskaper. Men välj nu icke så länge —

Då hör hon honom säga:

– Önska, att jag måtte se —

Hon hör det så tydligt, att hon måste vända på huvudet. Men hon förstår, att det är han som talar, han som står bredvid henne med sin kind tätt bredvid hennes. Han ber för sig.

I ett nu slå flammorna upp. Det är icke en rädsla med mellanstunder och mellanrum. Det är ångest överallt och i varje ögonblick. Hon kan springa bäst hon vill, hon kan springa som råttan i fällan. Hon ställer sig och stirrar upp- och nedför muren. Men det finns inte en punkt på muren, som icke klibbar av ångest. I varje ögonblick finns ångesten. Hon kan icke blunda ifrån den, hon kan icke hålla för öronen. Om hon kastar huvudet häftigt av och an, kan hon likväl icke kasta bort den.

Och hon vet, att ju mer och ju starkare hon tänker på detta, desto säkrare skall det komma.

Nu ser hon också Brita. Hon ser de klargrå ögonen. Hon ser sig själv, hur hon står med barnet på armen. Hon håller ett brinnande ljus framför barnets ögon och för det sakta av och an.

Bakom henne står herr Abraham och viskar:

– Nu tyckte jag, hon vände på ögonen. Nu tyckte jag —

Allt detta ser hon och hör. Och hon vet, att ju mera och starkare hon tänker därpå, desto säkrare skall det komma. Från den stund, då hon visste sig havande, har hon hållit sig undan för den blinda. På tå har hon smugit sig förbi, blundande för att icke se händerna som känsligt famlande söka i luften. Tre månader har hon vistats här i tornrummet, stängd från barnen.

Och hon har lyckats hålla ångesten borta ända till den dag, då hon såg sonen framför sig – en hög, vacker gosse, med vita tänder, svartbrunt hår och stora blåskiftande ögon.

Molnen glida över solen, ett efter ett, fönstergluggen blänker och slocknar, blänker och slocknar. Slutligen blir den lysande starka strålen helt och hållet borta. Det är, som om gluggen täckts av en mörkgrå hinna.

Denna enformiga och stilla dager ger något lugn. Fru Gunhild sätter sig i den svarta emmastolen. Hödoften ligger tungt över hennes bröst. Hon tar boken från bordet och bläddrar. Bokstäverna flyta samman, raderna slingra som mörka maskar. Men hon släpper dem icke i första taget. Slutligen rädes hon dock, att det skall skada hennes ögon, och hon lägger boken ifrån sig.

Hon återvänder till skörden. Nu blir det regn i slåttern. Abraham Lilja skall gnälla. Han skall spara på allt upptänkligt vid dopfesten. Prästen skall få på tok för litet i sin svarta hatt. Och när och fjärran skall man skratta åt Abraham Lilja, som räknar upp sockerbitarna åt sina gäster. Fru Gunhild rodnar, ögonen tåras.

Det är nu aderton år sedan Gunhild Bourmaister gick i brudsäng med herr Abraham Lilja till Hviskingeholm. Alltifrån de första ungmösåren hade hon hållit av sin kusin, fänriken Albrecht Bourmaister – men nu var hon tjugu år och nu svor hon inför Guds och prosten Books anlete att älska herr Abraham Lilja, känd vitt och brett för sin rikedom, sin fulhet, sin snålhet, sin snuskighet, sin eviga jämmer över dåliga skördar och otroget gårdsfolk. Utan tvivel var det en mened, Gunhild Bourmaister begick, en grov synd. Och synd avlar synd.

Emellertid blev hon i många avseenden en god maka för herr Abraham. Hon vårdade hans egendom efter bästa förmåga. Bordet på Hviskingeholm dukades tarvligt, och själv åt hon endast det nödvändiga. Som alla Bourmaistrar, män som kvinnor, var hon glad åt smycken och vackra kläder. Men i stället för att betunga herr Abraham med dessa utgifter, vände hon sig till sina ridderliga kusiner, de fattiga Bourmaistrarna, och fick, utan att själv behöva giva något, åtskilliga smycken av värde och vackra klädnader. Det gladde herr Abraham.

Efter fyra års äktenskap skänkte hon herr Abraham en son, som var utomordentligt lik sin far. Två år senare födde hon en dotter och efter ytterligare fem år ännu en dotter, Brita, som var blind.

Denna olycka var hemsk och oförklarlig. Herr Abraham fruktade, att han i någon vresig stund kunnat förebrå sin hustru hennes havandeskap och därigenom vållat olyckan. Han visste, att denna ökning i barnskaran varit honom okär, men han kunde icke erinra sig om och på vad sätt han givit sitt missnöje uttryck. Han gömde sin ånger och sina tvivelsmål, som han gömde allting annat, förtegen och rädd. Men det var icke lätt att hålla det stilla. Det smög från tanke till tanke, kördes ned under gammalt skrot men slog rot i alla jordmåner, spirade, värkte, oroade. Och så till vida bragte det herr Abrahams kloka sparsamhet på skam, att han aldrig väjde för en kostnad, när den gällde Britas välfärd.

Fru Gunhild åter hyste inga tvivel. Hon känner ganska visst, att hon ensam bär skulden. Hon och den unge man, som följer henne alla tider och allestädes. Honom älskar hon och för denna synds skull har Gud låtit henne föda ett barn med blinda ögon.

Hon vet ingenting om honom mer än detta, att han följer henne alla tider och allestädes. Något liknar han ju fänrik Albrecht Bourmaister, men han har icke åldrats som fänriken. Det är nog icke han, som sårades vid Grossbeeren och som så småningom avancerade till general. Fru Gunhilds vän är alltjämt högväxt och smidig. Hans hår är brunsvart, hans ögon skifta mellan olivgrönt och olivblått. När han talar ivrigt, lysa tänderna, stora och vita. Han ler skälmskt men med någonting ängsligt och skyggt kring ögonen.

När Gunhild lämnade det lilla gula huset i staden, föräldrahemmet, satt han bredvid henne i kaleschen. Herr Abraham fanns icke. Det var han, som följde henne uppför Hviskingeholms breda trappa. I brudkammaren, i det sommarheta mörkret var det han.

Till en början trodde fru Gunhild, att denne okände skulle rädda hennes liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade under lindarna med sin vän. Hon hörde honom tala, hon stödde sig mot hans skuldra. Ibland ville han locka henne bort från Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all världens långa, krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade honom. Men fru Gunhild skrattade småklokt och nöp honom i örat. Hon kunde också säga: Gå din väg —

För att göra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lämna henne.

Fyra runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt folket såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar arbetets tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga. Hemligen lyckliga.

Hon förblev länge ung. Den okände räddade henne, förde henne utanför det, som åldras. Men den afton, då hon med ljuset i hand prövade Lill-Britas ögon, den aftonen kom hösten. Och hastigt. Hon förstod, att hon syndat med sina hemliga tankar. Det är rättvist, att Gud straffar den, som listar sig ut ur livet och njuter en lönnlig glädje.

Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom, som ville vara när henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords med den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar, som nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna ur hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.

Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit, tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke, att ett liv i lönndom är urbota brott.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade redskap i sin pinokammare.

När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet för alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och likväl oskyldiga och rena.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.

Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig. Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i parken. Kanske var himlen mulen.

När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon tänker genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför sig. Han är så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva ett stöd. Hon stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och an, sakta, lugna, tysta. Femton år – kan också hända att han är tjugu och att han redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är han tyst. Hon undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind som Brita, ty Gud vill icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl oroligt.

Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.

Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken, rör läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke sonen, det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast vad hon skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon stryker sig hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar och hon springer runt, runt bland trästammarna. Hon är rädd att falla. Hon tänker på, att hon vedervågar det liv, hon bär under sitt hjärta. Hon blir våt över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår armarna kring en trädstam.

Genast lägger han sin kind mot hennes.

Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är en tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne fången, men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de vissna som blommor.

Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat —

Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.

Verkligt är verkligt, säger hon till honom.

Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon skrattar till eller säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att hon skall kunna skicka bort vännen. Kanske går han av sig själv om en stund. Men hon kan ingenting göra.

Hon tar hans arm, och de vandra som förr, lyckliga, under lindarna. —

Detta tilldrog sig alltså i parken i början av månaden maj. Men vad som förut berättats om herr Abrahams besök i tornrummet och om fru Gunhilds ångest, det tilldrog sig i mitten av juni.

Åter smyger vännen sig tätt intill henne, och åter tror hon att det är sonen, barnet, som hon bär. Det är ju ångesten för barnets ögon som gör henne så ohjälpligt trött och maktlös. Hon lutar sig mot ryggstödet och glider sakta i stolen. Hon känner, att sonen står bredvid henne. Hon kan till och med se honom utan att vända på huvudet. Han är hög och rak. Han liknar någon, som fru Gunhild känt, innan hon blev husfru på Hviskingeholm.

Men det är icke det, hon tänker på. Hon tänker endast på hans ögon, endast på hans ögon.

Han står bakom stolen, nu böjer han sig fram över henne med huvudet lutat. Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans läppar. Hon ser dem skälva. Han rör vid hennes läppar. Hon skjuter honom sakta ifrån sig. Han rör vid hennes bröst. Då glider hon. Hödoften trycker ned henne och vilar över henne som ett tungt, mjukt varmt vatten.

Hon kämpar för att kunna draga andan. Hon letar efter något att minnas. Det svartnar, men hon ser ännu hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat. Nu slår det två hastiga slag, som kännas i hela kroppen, smärtsamt.

Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har några ord i huvudet, som hon måste säga. Och med någon svårighet säger hon:

– Min dotter – skall kallas Judith.

Hon småler förnöjd därför att hon har kunnat säga detta i trots av andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig i stolen. Det tar tid. Men när hon väl har kommit till rätta i stolen, börjar hon grubbla över namnet Judith. Hon kan icke erinra sig någon med det namnet. Möjligen har hon läst det i boken eller minns det från bibeln. Hon är glad, att det står i bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.

Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glömt. Hon minns dunkelt, att det har funnits en ung man vid pass tjugu år, men han är långt borta. Och hon är alldeles viss, att barnet, hon bär, är ett flickebarn. Naturligtvis kan hon varken se eller höra detta lilla ofödda flickebarn. Och hon småler svagt åt halvt glömda dårskaper.

På barnets ögon tänker hon icke vidare.

När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker varligt av dammet.

Det är de sju dygderna.

Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt Liljorna än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta medan hon med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt barn. Fru Gunhild kysser barnet.

Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter sig i fönstersmygen.

– Vad tänker du på? frågar han.

Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp ögonen och säger:

– Lilja, jag har en bön.

Herr Abraham drar de buskiga brynen högt upp i pannan och stirrar på henne.

– Jag ber dig, fortsätter fru Gunhild, att barnet måtte få kallas Judith.

– Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och tillägger: För resten tör det väl hända, att det blir en gosse.

Fru Gunhild ler. Hon bläddrar med kopparsticken, sätter dem samman två och två. Ur en vacker driven silverkanna häller Måttligheten sin kristallvita dryck. Strålen är tunn och glänsande som en silvertråd. Justitia blickar manligt lugnt, men man kan se, att hon är en kvinna, ty när hon tar till svärdet, griper icke lillfingern som de andra fingrarna utan står lätt krökt, utåtböjd. Fortitudo är en jungfru i pansar. Mjuk och rund och mild lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.

Detta är således de sju ädla och starka kvinnor, som bättre än någonting annat förmå bevara och skydda människans liv. Skydda mot de fientliga makter, som sträva efter att göra människans liv splittrat, trasigt, löst till sin hopsättning, utan sammanhang, otydligt, meningslöst. Fru Gunhild tänker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till fadderskap.

Herr Abraham stönar.

– Hur går det med slåttern? frågar fru Gunhild.

Herr Abraham jämrar. Regnet har kommit över dem. Det finns ingen möjlighet att göra vålmar med hattar, eller att få upp hässjorna. Höet är redan förstört, han ser hela skörden förstörd, han måste sälja sina kreatur —

– Huset går vind för våg. Och här sitter du och tänker på nya utgifter, ständigt nya utgifter.

Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara, genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig skönja ett litet flickhuvud.

Då säger fru Gunhild:

– Nu tror jag, att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt det, jag längtat efter —

– Vad har kära Gunhild längtat efter? frågar herr Abraham.

Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att hennes barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.

I stället lägger hon ut kopparsticken på bordet, pekar och säger:

– Käre Lilja, vi skola önska henne de sju dygderna och ett lätt, förnöjsamt sinne. Är icke det en stor faddergåva. Och till billigt pris —

Hon skrattar åt hans förnöjda min. Herr Abraham skall säga någonting vackert, han lägger huvudet på sned och gnäller:

– Och jag – jag önskar henne mors vackra ögon —

I detsamma fräser blixten och fladdrar som en blåvit vinge förbi fönstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fönstret och ser med uppspärrade ögon, hur åskregnet smattrar i hö och säd.

Fru Gunhild, som ännu småler åt mannens artighet, blir rädd och döljer ögonen bakom handen.

De små, grönskiftande glasrutorna skallra under knallen.

–

Sedan fru Gunhild förlösts med ett flickebarn, vidhöll hon sin önskan, att barnet måtte döpas till Judith. Och ehuru namnet tillförene icke burits inom släkten, blev det så, som fru Gunhild önskade.

Barnmorskan fick i uppdrag att pröva barnets syn. Hon förde ljuset fram och åter. De stora, mörkskiftande ögonen följde oavvänt lågan. Även i övrigt var det ett välskapat barn, behagligt att se.