Оглавление
Dan Andersson. David Ramms arv
David Ramms arv
Innehållsförteckning
BOKFÖRLAGET TREVI
En kort inledning. samt historien om en hammare
I. Vännerna
1. På hemväg
2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen
3. Diakonen
II. Din broders hustru
4. Hos de sorglösa
5. Den oändlige
6. Ziri
7. En förstående vän
8. I Haschischland
9. De lyckliga och deras olyckor
10. Mannen med glasögonen
11. Monna Lisa och historien om de små snörena
III. Mot skymningen
12. Hos far och mor
13. Nilenius’ sista timmar och testamente
14. Det bästa huset förmår
15. Ur David Ramms skrivbok. En ensam människas funderingar Om syndernas förlåtelse
Om helvetet
16. Spökguden
17. Lovsången
Отрывок из книги
Dan Andersson
Utgiven av Good Press, 2022
.....
Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln, mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.
David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var för gammal. — Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.
.....
