Читать книгу Leonna - Falkman Charlotta - Страница 1

Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat, sedan de sist träffades.

Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring hvarandra. Ett enstafvigt ja eller nej, och interjektionen jopa! motsade den förmodan att hon insomnat.

Hennes mor, som för sina år hade ett lifligt utseende och rörligt väsende, reste sig nu för andra eller tredje gången, med sin spinnande favorit på armen, för att vid ett fönster åt gårdssidan lyssna efter sin måg, kapten von Nordenskans, som väntades från staden. Hon såg redan något orolig på det stora gök-uret, der visaren gick till sju, när bjellerklang omsider förkunnade hans ankomst. Ett vackert sextonårigt flickhufvud tittade i detsamma in genom en sidodörr och ropade gladt: «mormor lilla, pappa kommer!» och straxt derpå inträdde hon med den efterlängtade genom den dörr, som förde till förstugan.

Fru Igeldorf gick sin måg till mötes; i deras helsning uttalade sig ömsesidig aktning och välvilja. Den unga flickan hjelpte honom beställsamt af med resskärpet och vargskinnspelsen, sägande: «hvad söta pappa låtit oss länge vänta, mamma kom hit redan middagstiden.»

«Jag nödgades uppehålla mig längre i Lovisa än jag ärnat,» svarade han, och gaf dervid sin fru en äktenskapligt kall kyss. «Saken var den, att jag der träffade flere bekanta, ibland andra «Hertola herrn» och hans bror sjökapten Lurhjelm.» —

«Är han vinterliggare der?» frågade gamla frun.

«Nej, hans fartyg vintrar nu som i fjol i Borgå, och Kapten sjelf på lilla Rönnbacka,» var svaret.

Blyg och rodnande frågade den unga flickan: «var Ottilia med sin farbror i staden, pappa?»

«Nej lilla näsperla! Hvad hade hon der att göra! Men jag kan ändock helsa dig ifrån henne. Bröderne Lurhjelm och jag följdes åt på hemvägen; Matthias och jag frukosterade på Rönnbacka, ty vi reste tidigt från staden. Unga fröken var en rätt treflig och omtänksam värdinna.»

«Snälla Ottilia!» anmärkte den unga flickan med barnslig glädje.

Unga frun som hitintills suttit tyst och orörlig, erinrade nu, icke utan en viss skärpa i tonen, «en länsmansenka förestår ju deras hushållning?»

«Alldeles, men vi inträffade mal à propos, ty fru Palman hade att syssla i köket och hann icke med oss» svarade hennes man.

«Det var ju äfven på brådaste julafton,» inföll hans svärmor, och bjöd honom en ressup. «Petter kom icke med?» frågade hon sedan.

«Han sade sig vara hindrad,» blef det korta svaret.

Nordenskans stoppade sin stora sjöskumspipa, satte sig sedan jemte fruntimren framför eldbrasan och fortfor under korta uppehåll: «middag åt jag på Hertola. Dit äro vi allesammans bjudna till nyårsafton. Gör nu inga invändningar, kära Margreta, ty jag har gifvit mitt hedersord, att både du och Leonna skola infinna er der. Laga er bara i ordning.»

Hans fru såg ganska liknöjd ut, dock gaf hon genom en afmätt nick sitt bifall. Leonna deremot, var utom sig af glädje, kysste fadrens händer, och kringklappade både mor och mormor; den förra gjorde en afvisande åtbörd med handen; mormodren kysste flickans panna och sade leende: «du lilla toka!»

Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både utan och innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda löjliga krumbugter för herrskapet.

Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad, pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med hvita horder som tillföllo fruarne.

Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore, att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet och anspråkslöshet.

Allt beskådades och beundrades, så väl af ägarinnorna sjelfva, som ännu mer af husets tjenstpersonal, ty «gamla hennes nåd» vinkade sjelf fram några af de äldre; dessa fingo sedan visa det för de vid dörren stående, hvilka under det de småfingrerade herrligheten, uttryckte sin förvåning genom många «woi, woi!» Derefter skedde en utdelning af gåfvor för dem sjelfva: bomullsdukar för de äldre, glasperlor för de yngre pigorna, samt röda yllemössor och hemväfda västtyger åt drängarne. Efter många bugningar och nigningar, samt kyssar på hennes nåds kjortel, gingo de förnöjde och belåtne att förvara hvad de erhållit. Sednare inträdde de åter allesamman, för att efter husets gamla sed hålla aftonbön. Derefter sjöngo de en julpsalm, efter hvars slut, de trohjertadt räckte fram handen åt sin matmor, för att önska henne och sedan de andra glad helg; troppande sedan af till den så kallade stora bondstugan, der de funno sitt med rikelig välfägnad och stora högar af kusar och kakor belastade julbord.

En stund sednare satt den lilla familjen sjelf till bords, görande all heder åt sina egna «Guds gåfvor» med undantag af Leonna, som af idel glädje och längtan knappt kunde äta och sedan somna. Det var första gången hon sedan barnaåren, skulle få se sig om i hvad man i allmänhet benämner verlden.

Några ord om ställningar och förhållanden innan vi gå vidare.

Af det förutsagda gissas lätt att fru Igeldorfs egendom, Grönskog kallad, var belägen i trakten af städerna Borgå och Lovisa, men om socknen heter Borgå eller Perno är likgiltigt.

Född af finska föräldrar högre upp i landet, blef fru Igeldorf genom sitt gifte ägarinna till nämnde egendom. Förmögen enka vid fyratiofem år, med en då treårig dotter, ansåg hon sig vara för klok att träda i nytt gifte.

Van vid landthushållning från sina unga år, vårdade hon sitt gods med omtanke och verksamhet. «Husmodrens öga gör kalfven fet» var hennes valspråk, men hvad hon vårdslösade var det enda barnet. Flickan växte upp som «gran i skogen» utan eftersyn. I sinnelag helt och hållet motsattsen af modren, var hon redan en lång tafatt slyna om fjorton år, innan modren ens tänkte på att hon behöfde lära annat än innanläsning i Abcboken. Denna erhöll hon i knapphändigaste måtto af en svensk soldatenka i granskapet, ty hvad fru Igeldorf sjelf förstod af läskonsten var finska.

Sedan hon genom sitt gifte blifvit medlem af en svensk församling, hade hon väl efterhand tillegnat sig så mycket af svenska språket, att hon förstod predikan och talade det, ehuru med stark brytning; men denna ville hon ej fortplanta på sin dotter, derföre skulle flickan endast tala och läsa svenska.

Det enda, bondfolket hade att anmärka mot den eljest afhållna frun, var att «hon, liksom allt herrskapsfolk, skämdes te vara finska.»

Efter några allvarliga påminnelser af pastorn i församlingen, sändes flickan omsider till Lovisa för att der «skolas.» Men som fröken «Greto» der hade den harmfulla förödmjukelsen att i alla kunskaper öfverträffas af sina sju- och åttaåriga skolkamrater, blef hon efter ett års förlopp förlossad ur den pinan. Efter första nattvardsgången, glömde hon åter hvad hon lärt sig i skolan.Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken, utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på individuens yttre och inre väsende.

Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken, utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på individuens yttre och inre väsende.

Adelsman och enkling hade Nordenskans, af oss obekanta orsaker, i sina bästa år lemnat militären och arrenderat ett litet ställe i skärgården. Der blef han en slags kommissionär för några upp i landet boende possessionater, som plägade på skärgårdsfartyg skicka sina landtmanna-produkter till Stockholm att föryttras. Äfven fru Igeldorf lärde känna och värdera den driftige affärsmannen, och för henne, som ej utan hufvudbry kunde skrifva sitt eget namn, blef han snart oumbärlig. Grannarne trodde för säkert att den fyratioårige enklingen gjorde sin kur för den nära sextioåriga enkan, när det en vacker söndag lystes i kyrkan för honom och fröken «Greta.»

Ehuru detta giftermål påtagligen endast var ett verk af egennytta på den ena sidan och moderlig klokhet på den andra, lyckades det någorlunda, ty de första två åren efter brölloppet bodde Greta med sin man hos modren på Grönskog, och när de derefter flyttade till eget hem, följde en bepröfvad trotjenarinna med i det väl försedda boet, så att unga frun utan ringaste omsorg kunde gå till «dukadt bord.»

I början af sitt äktenskap sökte Nordenskans genom besök och umgänge med grannarnes fruar, sätta lif i bildstoden, men utan framgång. En inre, vi frukta, afundsam känsla sade fru Nordenskans, huru underlägsen hon var dem i många hänseenden. Hon visade till och med dåligt lynne, när hon stördes i sin maklighet, och hon lemnades derföre snart i sin ädla frihet, både af man och grannfruar.

Från Grönskog var dryga två mil till socknekyrkan. Nära den låg en vidsträckt ouppodlad slättmark, hvarest fordom hållits marknader. Invid denna plan, lät fru Igeldorf bygga ett trefligt boningshus för sin måg och dotter, innehållande fyra rum och kök, samt tvenne glada vindskamrar.

Innan de flyttade dit, gungade frun på sina armar en dotter, som redan afvänd från modren, blef qvar hos mormor. Enligt gummans önskan hade hon erhållit namnet Eleonora.

Hon blef det enda barnet. Af sitt förra äktenskap hade Nordenskans en son, den flygtigt omnämnde Petter, hvars bekantskap läsaren får göra framdeles.

Vid den tidpunkt då Jaget är ett obegripligt ord för barnet, kallade den lilla flickan sig sjelf «Leonna,» och man bibehöll namnet sedermera både af tycke och vana.

För den gamla frun var Leonna den medelpunkt, omkring hvilken alla hennes tankar, hennes görande och låtande, samlades; för henne ville hon förvärfva, för henne ville hon samla. Sin dotter hade hon utstyrt ganska hederligt; skänkt sin måg eget hus med nödiga möbler och bohagsting. Som hennes affärsman njöt han en bestämd årlig lön, och deras visthus försågs frikostigt från Grönskog; men Leonna skulle blifva hennes arfvinge – likväl så, att fadren vore sin dotters förmyndare och förvaltare af egendomen till dess Leonna gifte sig. Detta hennes förordnande var gjordt och belefvadt i laga ordning.

Sådana voro familjens förhållanden den tid vår skildring begynner, men ännu några ord om Leonna och hennes barndom.

Som redan är sagdt var Leonna sexton år och dertill vacker, men emedan hvarje menniska har sitt eget skönhets-ideal, lemna vi till läsarens egen fantasi att måla bilden till dess vi framdeles kunna gifva den mera fulländning.

För en flicka i våra dagar anses de sexton åren vanligen vara rosens skönaste blomstringstid. I stora verldens drifhus har kanhända redan då dess artificiella sol – fåfängan – blekt bladen, eller en mask frätit sig in i blommans hjertblad, men den tid vi här omtala, var sådant sällsynt, och på landet isynnerhet, sattes en vacker flicka om femton eller sexton år, aldrig som nu i presens; talade man om henne, skedde det i futurum, ty hon ansågs ännu för en sluten knopp, och var i sin glada bekymmerslöshet full af friskhet och lefnadslust.Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.

Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.

Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

Vi finnar med våra så kallade djupa, men, tillstå det, något trögt uppvärmda känslor, beskylla orättvist nog tyskarnes medfödda liflighet, deras snälla uppfattning af glädje och sorg, vänskap och kärlek, för tillgjordhet, svärmeri och ytterlighet. Fremling på orten, obekant med språk och seder, i saknad af sina anhöriga och ofta lemnad ensam af mannen, som var upptagen af sina göromål, började den unga frun vantrifvas, men erhöll nu en önskad förströelse vid svågerns ankomst, och mottog sin elfvaåriga finska slägtinge med öppna armar, och tusende ömhetsbevis. Att hon derigenom helt och hållet vann Leonnas barnahjerta, derpå undrar väl ingen, och att Leonna blef gerna qvar, när hennes far reste hem. Hon skulle så vara hos tanten i tvenne år.

Under denna tid hörde och talade flickan endast tyska språket. Tanten lärde henne sjelf både att läsa och skrifva detta, samt smärre handarbeten. I någon skola gick hon icke, och hade ingen jemnårig bekant. Väl bodde det i samma våning en familj från Småland, men med den hade tanten intet umgänge; utomdess hade deras barn vid tillfälliga möten gjort gäck af Leonnas finska uttal, något som högeligen förtörnat flickan, som tyckte sig tala vackrare svenska än de.

«O hvarföre får jag ej alltid vara hos dig, eller hvarföre har jag ej en sådan mamma!» sade Leonna gråtande, när hon i skiljsmessans ögonblick låg innesluten i tantens armar.

Småningom mildrades dock sorgen och saknaden hos Leonna genom tanken på mormors glädje, och återseendet af barndomshemmet, dess trädgård och äppelträd. På fartyget gjorde hon genast en angenäm bekantskap med Ottilia Lurhjelm, som nu äfven reste hem från en pensions-anstalt i Stockholm, der hon varit i fyra år, påkostad af sin farbror. Hennes far hade under den tiden gift sig ånyo.

Flickorna hade ej återsett hvarandra sedan dess, ehuru det endast låg fyra eller fem mil emellan deras hemvist. Nu skulle de likväl träffas.

Det var sent på qvällen, när kapten Nordenskans med fru och dotter dagen före nyårsaftonen anlände till Hertola gård. Ett skall af jagthundar mötte dem, men nedtystades af ägaren, som sjelf mottog och införde sina gäster i salen och hjelpte damerna att pelsa af sig.

Rummet, der en magisk skymning herrskade, ty elden var nyss uppgjord i spiseln, var afdeladt med en pappersskärm, bakom hvilken syntes ljussken; dit ledsagades mor och dotter, medan herrarne stannade utanför i samma rum.

På en innanför stående säng, hvilade frun i huset, omgifven af tvenne hundrackor, som endast med möda, genom sin herrskarinnas ömsom bannande och smekande tilltal, afhöllos att rusa ned mot de fremmande. De lade sig åter under ett sakta morrande.

Sedan fru Lurhjelm helsat sina fremmande, återtog hon sin halfhvilande ställning, bad dem sätta sig och ursäkta att hon tog dem så ogeneradt, men hon var så «sjåfferad» efter det «ofantliga ambarra,» hon haft dessa dagar. De väntade, sade hon, en hel hop gäster andra dagen och hade smått om rum, då rysk inqvartering innehade de tvenne bättre gästrummen i öfra våningen m. m. d.

Under detta ordrika meddelande hade Leonna tid att betrakta den pratsamma frun. Hon kunde vara ungefär mot femtio år; stor och fetlagd, ansigtet var rödt och bar något spår af koppor, men det var ej obehagligt, der uttalade sig en viss godlynthet.

Eldbrasan utanför lyste så inbjudande, att den lockade Leonna att se sig litet omkring i rummet, der många föremål ådrogo sig hennes uppmärksamhet. Gamla porträtter beklädde väggarne. Allvarsamma männer i olika upplagor af peruker, damer sippa och snörda med pudradt hår. En stor spegel med ram af glas, slipad i facetter, hängde lutad öfver ett förgyldt bord med vridna fötter och marmorskifva. Stolarne hade äfven varit förgylda, öfverdragen voro ett slags tapisseri-arbete, föreställande Mars och Venus, Neptun med sin treudd, de tre gracerna, jemte andra af olympens innevånare, svåra att igenkänna, så framt icke namnen varit dit sydda med tydliga romerska bokstäfver.

Detta var ett arbete af Lurhjelms mormor, förut stiftsfröken i Vadstena, – underrättade värdinnan, som närmat sig fru Nordenskans.

«Saln är allt i sitt urmodiga skick,» fortfor hon, «när jag kom hit i huset ville jag anskaffa nya möbler samt inreda allt efter nyare sätt, men både min man och svåger, ja till och med barnen, lade sig deremot, och alla bådo för det här gamla skräpet, som bär vittne om familjens ålder kantänka! Det fick således vara. Men det här rummet» tillade hon med ett sjelfförnöjdt leende, hvarvid hon öppnade en sidodörr, och lyste omkring med ett ljus, «det har jag låtit ändra alldeles efter min egen smak, det var sängkammare i förra fruns tid och ett mörkt dystert rum. Nu är det mitt förmak. Jag har låtit slå igen det enda fönstret och tagit upp tvenne andra.» Det var äfven ett trefligt och vackert rum, hvars ljusa, moderna utseende gjorde en stark kontrast mot det andra.Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta morgondagen.»«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt roligt.»«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades, men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna, ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.

«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.

«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta morgondagen.»

«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt roligt.»

«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»

I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades, men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.

Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna, ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Många ord fingo flickorna icke vexla, innan de kallades ned att frukostera. Salen hade på morgonstunden undergått förändring; skärmen, sängen och ett litet väggskåp der ofvanför voro nu borta.

Ottilia presenterade Leonna för sin onkel, sjökapten Lurhjelm.

Det var en man om några och fyratio år; hans anletsdrag voro ädla, hans tal och väsende ingaf förtroende; intet spår till det råa och ohyfsade, som så ofta vidlåder dem, som från ungdomen egna sig åt sjölifvet, syntes hos honom. Han förenade bildning och kunskaper med mångsidig erfarenhet. Det intresserade honom att studera menniskor, och han genomskådade dem lätt. Med synbart välbehag såg han de unga flickornas tilltagande vänskap, och erhöll snart tillåtelse för Leonna att tidtals vara hos dem på Rönnbacka.

Fru Nordenskans redan färdig klädd för dagen, qvarblef der nere, och glada att få vara på tu man hand, skyndade flickorna sig upp igen; de sysslade med den enkla toiletten och småpratade.

«Din far och farbror äro bra olika bröder,» anmärkte Leonna. «Vet du jag tycker riktigt om onkel Ludvig.»

«Vill du kanske blifva min tant?» frågade Ottilia skämtande, men tillade sedan allvarsamt: «O om du kände honom så väl som jag! För mig har han varit en far, i detta ordets ädlaste mening. Du kan ej tro huru god, huru hjelpsam han är mot alla, äfven för Ottos framtid har han lofvat draga omsorg, ty min far – men just för det att det är min far, så låt oss tala om något annat.»

«Din styfmor till exempel,» inföll Leonna leende.

«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! – … Du har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig: ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»

Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde, sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»

«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.

«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda sig granna.» —

«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt henne Ottilia.

«Ja det var sannt det, och fröken skall få se, hvad de äro hyggliga och gentila dessa flickor, Hedda isynnerhet är alltid så munter och glad.» —

I salen var dukadt ett stort «hästsko-bord.» I förmaket funno de mamsellerna Smitt och några andra damer från staden Lovisa. De förstnämnde voro hvad man i allmänhet kallar vackra flickor; det yttre utvisade genast systrarnes olika smak och lynne: den äldres klädning var af lysande färg, hennes öfriga utstyrsel, prålande och smaklös. Den yngre deremot var enkelt klädd, i en klädning af mörk färg. Men det låg något sökt i hennes enkelhet, likasom något tillbakadragande i hela hennes sätt; medan den äldre systrens ögon synbarligen spejade omkring efter beundran.

Ottilia, som hade sett dem en gång förut, blef indragen i konversation om julklappar, o. d. Leonna hade med en obehaglig känsla af förlägenhet tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes de af Hedda Smitt.

«Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva slägtingar.»

«Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

«Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med min syster!» utbrast mamselln litet stött.

«Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska sanningsenligt.

«Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i dag, ty han har sina egenheter, – men nog är det sanning. Man skall kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och vis mitt eget fel.» —

«Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det senare af hennes tal synbarligen var riktadt.«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på – gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än lycklig.»

«Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner, dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste och dyraste presenter.»

«Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror mamsell Smitt, att lyckan – huslig lycka menar jag – består i sådant, så har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer, eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en sådan gammal och knarrig man, som – rådet X synes mig vara, ty det lilla jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

«Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre man, förutsatt likväl, att han behagade mig» – och härvid gaf hon kaptenen rätt blida ögon.

Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar – det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, – vanställde dem genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens spegel.»

Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna; till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer, inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska, ehuru med stark brytning.

Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»

«Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva den äran, ty han skulle på vakt i afton.»

«På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på vakt – vara mycket lat – inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»

«Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla: «förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» —

«Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en butelj vin eller godt öl. – Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig ungdom.»

Petter teg, men såg förargad ut.

Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd. Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert uppförande.»

Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i fred för allt galanteri.

Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes rödbrusige granne.

Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: Hvar fogel sjunger efter sin näbb säger ordspråket, och så gick det äfven här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.

«Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan alldeles ingen svensk visa.»

«Nå, sjung finska då,» sade han leende.

«Det kan jag lika litet. – På tyska kan jag väl några, och isynnerhet en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» —

«Huru lyder den?»

«Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»

«Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga tillsammans» – sade Ludvig obesväradt.

Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.

Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.

Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda raljerade med en växande flicka i sällskapet, för det hon vid bordet sjungit en liten finsk visa, och sedan nekat att kyssa en herre, den hon likväl slagit «matklapp.» Hedda kallade henne «sipp» och sade, att hon ville göra sig «serdeles.» —

Det der skulle vara «fina pikar» åt Leonna.

Stadsmamsellerna begynte en ifrig diskurs om annandags assemblén. Hedda sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra: hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.

«Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan, «och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta öfver helgdagarne.»

«Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans, för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»

«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra litet försmädligt.

Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe. Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.

Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.

Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket. «Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade han.

«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.

«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans vän.» —

«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.

«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän är för» —

«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem. Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.

Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt vara i sitt element denna afton.

Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem, måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den bullrande musiken der nere.

När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra hade hållit ut till klockan sex om morgonen.

Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia. Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att dagen efter bevista ett julkalas hos herr Smitt, dit allesammans voro bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.

Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka, sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna närma sig upphofvet till allt godt, ädelt och skönt.

Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas vänskapsband.

Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek. Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.

Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för att få träffas i andras närvaro. – Utan vittnen sågo de hvarandra aldrig; – men då och då vexlades ett skriftligt ord.

Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med framtiden, och lofvade evig trohet.

På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm. Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker studera landthushållningen.

Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka, och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som sin hustru.

Och Fredrika? – När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig, var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan henne och Ludvig.

På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra, ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade sig helt och hållet åt detta dyra kall.

Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket, men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn. Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död ansedde Ludvig.

Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han återfann nu Fredrika – döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen – och likväl så trogen sin ungdomskärlek! —

Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt, kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han att vara en far för hennes barn.

Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. —

«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund, «vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig med en annan.»

«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende, att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. – Ponera bara till exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig, menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »«Du rodnar, Leonna!»«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »

«Du rodnar, Leonna!»

«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»

«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.

«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»

«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen, en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För tre år sedan var han underofficer i Dorpat1.»