Nils Tufvesson och hans moder

Оглавление

Gustaf af Geijerstam. Nils Tufvesson och hans moder

Den gamla gården

I

II

III

IV

V

VI

Folkets fädra

I

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

X

XI

XII

XIII

XIV

Domen över de levande

I

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

X

XI

Отрывок из книги

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant, vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall. Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna. Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan. Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet. Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön, kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop, de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig, när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden, innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv av arbete fick vila i frid.

.....

Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna plågat honom. Därför ville han känna sig för.

»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

.....