Vapengåvan
Описание книги
Gwendolyn, med Alistair, Steffen och Aberthol, satsningar djupt inne i Den Undre Världen, med hennes strävan att hitta Argon och befria honom från hans magiska fälla. Hon ser honom som det enda hoppet för att rädda Thor och rädda Ringen, men Den undre Världen är omfattande och förrädisk, och att även hitta Argon, kan gå förlorat.
Reece leder Legionmedlemmarna när de försöker ro i land ett nästan omöjligt uppdrag med att göra något som aldrig gjorts tidigare: att sjunka in i djupet av Klyftan för hitta och hämta tillbaka det förlorade Svärdet. När de nedstiger in i en annan värld, fylld med monster och exotiska raser-alla dessa beredda på att behålla Svärdet för sina egna syften.
Romulus, beväpnad med sin magiska mantel, fortsätter med sin ondskefulla plan för att passera in i Ringen och förstöra Sköld; Kendrick, EREC, Bronson och Godfrey kämpar för att befria sig från deras förräderi; Tirus och Luanda får lära sig vad det innebär att vara förrädare och tjäna Andronicus; Mycoples kämpar för att bryta sig loss; och i en slutlig, chockerande vändning, är Alistair hemlighet äntligen avslöjad.
Kommer Thor att hitta tillbaka till sig själv? Kommer Gwendolyns hitta Argon? Kommer Reece hitta Svärdet? Kommer Romulus lyckas med sin plan? Kommer Kendrick, Erec, Bronson och Godfrey lyckas när de står inför överväldigande odds? Och kommer Mycoples tillbaka? Eller kommer Ringen falla i fullständig och slutlig förstörelse?
Med sin sofistikerade värld-byggande och karakterisering, är VAPENGÅVAN en episk berättelse om vänner och älskare, rivaler och friare, av riddare och drakar, av intriger och politiska intriger, i kommande tider, av brustna hjärtan, av bedrägeri, ambitioner och svek. Det är en berättelse om heder och mod, om ödet och framtid, och trolldom. Det är en fantasiberättelse som leder oss in i en värld som vi aldrig kommer att glömma, och som kommer att tilltala alla åldrar och kön.
Отрывок из книги
Gwendolyn samlade sig själv mot den kalla, piskande vinden när hon stod på kanten av kanjonen och tog hennes första steg mot den välvda bron som var den Norra korsningen. Denna skrangliga bro som var täckt av is, var gjort av slitet trä-rep och plankor, och såg knappast ut att vara kapabel till att hålla för dem. Gwen kröp ihop när hon tog sitt första steg. Gwen halkade, och sträckte sig fram och tog tag i repet, som svingade och hjälpte knappast. Hennes hjärta sjönk när hon tänkte på att den svajiga bro var det enda sättet att korsa till den norra sidan av kanjonen, för att komma in i Nethervärlden, och för att hitta Argon.
Hon kollade upp och såg, på håll, hur Nethervärlden spridde ut sig, ett täcke av vit snö. Fältet såg ännu mer olycksbådande ut nu. En plötsligt vind kom, och repet svajade så våldsamt, så att Gwendolyn tog tag i repet med båda händerna och satte sig på knä. För en stund så visste hon inte om hon ens kunde hålla sig kvar, mycket mindre korsa det. Hon insåg att detta var betydligt mer farligt än vad hon hade tänkt, och att de skulle alla dö när de försökte. ”Min lady?” sa en röst. Gwen vände sig om för att se Aberthol stå några meter bakom, bredvid Steffen, Alistar och Krohn, och alla väntade på att följa efter. De fem var en väldigt osannolik grupp, uppflugna här på änden av världen, och stod mot en osäker framtid och antagligen döden.
.....
Aberthols käpp gled ur hans grepp och föll ner till djupet av kanjonen. Allt han hade var nu var staven som satt fast på hans rygg. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Alistair lugnt. Gwen var överraskad över att se Alistair så samlad, så självsäker. ”Kolla in i mina ögon,” instruerade Alistair lugnt. ”Va?” skrek Aberthol i vinden. ”Kolla in i mina ögon,” befallde Alistair, med mer styrka i sin röst. Det var något i hennes befallande ton, och Aberthol kollade upp på henne. Deras ögon låstes, och när de gjorde det, så Gwendolyn att ett ljus lyste från Alistairs ögon och sken ner på Aberthols. Hon såg i misstro när ljuset slöt sig runt Aberthol, och Alistair lutade sig bakåt, och med ett drag, drog hon upp Aberthol upp på bron. Aberthol, som låg där och var chockad, andades tungt, och kollade upp på Alistair med förundran; sedan vände han sig omedelbart om och tog tag i repet med båda händerna, innan ytterligare en annan vind kom.
”Min lady!” skrek Steffen. Han gick ner på knä framför henne, sträckte sig, tog tag i hennes axlar, och drog med all sin kraft. Gwen började kunna ta sig loss från plankorna, men när hon var nära på att ta sig fri, halkade hon på det isiga greppet, och föll tillbaka ner där hon hade varit, ännu djupare. Plötsligt gick ytterligare en planka under Gwendolyn att gå av, och hon skrek när hon kände att hon började sjunka. Gwendolyn sträckte sig och tog tag i repet med en hand och Steffens vrist med den andra. Det kändes som om hennes axlar gick ur led när hon dinglade i luften. Steffen dinglade också, med sina ben fastklämda ovanför honom, och han riskerade sitt liv för att hindra henne från att falla, och repen bakom honom är det enda som gör att de kan hålla sig kvar. Det kom ett morrande och Krohn hoppade fram och högg tag i Gwens päls med sina huggtänder och drog bakåt med all kraft han hade, morrande och gnyende. Långsamt drogs Gwen upp, centimeter för centimeter, och hon kunde ta tag i plankorna på bron. Hon drog sig själv upp och låg där med ansiktet nere och andades tungt. Krohn slickade henne i ansiktet igen och igen, och när hon andades, var hon så tacksam för honom, och för Steffen som nu låg bredvid henne.
.....