Читать книгу I Havsbandet - August Strindberg - Страница 3

Innehållsförteckning

En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag ovanifrån, utifrån, bakifrån.

Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären, en kämpe i svart, långt helskägg, och tycktes då och då byta ögonkast med de två vaktmästarne, som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången, som höll det stora råseglet i vinden.

Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren, som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då drog schalen hårdare om magen och underlivet.

Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande skratt.

Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket. Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en bit av en kalott.

Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var armbandet, mustascherna och luggen.

Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist, sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att »instruktören» var högfärdig.

Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.

— Var så god och segla litet försiktigare!

— Är instruktören rädd? svarade rorsmannen gäckande.

— Ja, jag är rädd om mitt liv, för det håller jag på, svarade intendenten.

— Inte på andras? tillrättavisade rorsmannen igen.

— Åtminstone inte så mycket som på mitt eget, replikerade intendenten. Och segla är en farlig sysselsättning, i synnerhet med råsegel.

— Såå! Då har herrn seglat mycket med råsegel förr?

— Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var vinden anbringar kraften, kan räkna ut hur stort motstånd båtens tyngd kan göra och förstår mycket väl bedöma, när seglet slår back.

— Nå, sitt till rors själv då! halvsnäste tullkarlen.

— Neej! Där är er plats; jag åker inte på kuskbocken, när jag reser i kronans ärenden.

— Kan väl inte segla, förståss.

— Om jag inte kan det, så är det visst mycket lätt att lära, efter som varannan skolpojke kan det och varenda tullvaktmästare kan det, alltså ingen skam för mig att inte kunna det! Segla nu försiktigt bara, för jag vill inte bli våt och vill ogärna förstöra mina handskar.

Det var besked, och tullkarlen, som ändock var högsta hönset på Österskären, kände sig något avsatt. Efter en rörelse på roret fylldes seglet igen, båten tog god gång och höll ut på skäret, vars vita tullstuga lyste bjärt i solnedgångens påljus.

Inre skärgården tonade av, och man kände att man lämnade allt huld och skydd, när man skulle ut på det stora vattnet, som nu gränslöst öppnade sig och åt öster mörkt hotande. Det fanns ingen utsikt att kunna krypa dit i lä för holmar eller skär, ingen möjlighet i händelse av storm att lägga upp och reva; ut, mitt i fördärvet måste man och över det svarta svalget, ut till det lilla skäret, som icke såg större ut än en boj kastad i havet. Intendenten, vilken, såsom antytt, höll starkt på sitt enda liv och var nog intelligent att kunna beräkna sin obetydliga motståndskraft mot en övermäktig naturs omätliga krafter, kände det kusligt. Han var alltför klarsynt vid sina trettiosex år för att överskatta rorsmannens insikter och mod, och han såg icke alls med tillförsikt på dennes bruna anlete och helskägg, han trodde icke, att en muskulös arm rådde på en vind, som blåste med tusentals skålpunds tryck mot en vinglande segelyta, och han genomskådade detta slags mod, som endast var grundat på bristfälligt omdöme. Vilken dumhet, tänkte han, att riskera sitt liv i en liten öppen båt, då det fanns däckade farkoster och ångbåtar. Vilken otrolig enfald att hissa ett så stort segel på en granmast, som böjde sig likt en sprättbåge, när vinden tog starkt i. Lävantet hängde slappt, förstaget likaledes, och hela vindpressen låg på lovartsvant, som till på köpet såg murket ut. Att överlämna sig åt en så oviss slump som några hamptågors större eller mindre kohesion ville han ej, och därför vände han sig vid nästa vindstöt till vaktmästaren, som satt vid fallet, och med en kort men genomträngande röst befallde han: — ta ner seglet!

Vaktmästaren tittade akteröver för att vänta rorsmannens order, men intendentens befallning upprepades ögonblickligen och med sådant eftertryck, att seglet sjönk.

Nu började uppsyningsmannen akteröver att skrika:

— Vem fan kommenderar manövern i min båt?

— Jag! svarade intendenten.

Och därpå vände han sig till vaktmästarne med en ny order:

— Stick ut årorna!

Årorna stuckos ut, och båten vräkte några tag, ty uppsyningsmannen hade i vredesmod lämnat roret med beskedet:

— Ja, då må han sitta själv till rors!

Intendenten hade genast tagit platsen akteröver, och rorkulten låg under hans arm, innan uppsyningsmannen hunnit svära slut.

Glacéhandsken sprack genast i tumändans sömmar, men båten gjorde jämn gång, allt under det uppsyningsmannen satt med löjet i skägget och en åra färdig att läggas ut för att ge kurs åt båten. Men intendenten hade ingen uppmärksamhet att skänka åt den tvivlande sjökarlen, utan stirrade endast uppmärksamt åt vindsidan; kunde snart skilja på dyningen med dess många meter långa dalgång, på vindvågen med dess korta vattenfall, och sedan han med en hastig blick akteröver mätt ut avdriften och i kölvattnet avmärkt strömsättningen, hade han alldeles klart för sig den kurs han måste hålla för att icke drivas förbi Österskären.

Uppsyningsmannen, som länge sökt att få möta de svarta, brinnande blickarna för att de skulle märka hans löje, tröttnade snart, ty det såg ut som om dessa ögon icke ville ta emot något från honom, som om de ville hålla sig rena från beröringen med något som kunde störa eller smutsa, och efter en stunds tiggeri blev uppsyningsmannen nedslagen och tankspridd samt tog sig till att observera manövern.

Solen hade nu kommit ner i horisonten, och sjöarna bröto sig, purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna, och när kammarna reste sig som högst, lyste det gräsgrönt, och skummet sprutade och fräste i solen rött, champagnefärgat, och båten med manskap låg nere i skymning, medan ett ögonblick uppe på vågryggen de fyra ansiktena lystes upp för att strax därpå slockna.

Men icke alla sjöar bröto, utan somliga endast gungade fram och vaggade sakta på farkosten, lyfte den och sög den framåt. Det föreföll dock såsom om den lille rorsmannen kunde på avstånd bedöma när en brottsjö skulle komma, och med en lätt tryckning på rorkulten höll han då stånd, föll undan eller smög emellan den fruktansvärda gröna väggen, som hotande sprang fram och ville slå sitt valv över båten.

Saken var den, att faran verkligen ökats genom seglets nertagande, ty den drivande kraften hade minskats, och seglets lyftande förmåga måste man umbära, och därför började uppsyningsmannens förvåning över den otroligt fina manövreringen att bytas i beundran.

Han såg på det bleka ansiktets växlande uttryck och de svarta ögonens rörelser, att därinnanför skedde kalkyler av mera kombinerad art, och sedan han för att icke förefalla överflödig stuckit ut sin åra, ansåg han tiden vara inne att giva sitt erkännande godvilligt, innan det frånvreds honom.

— Den har varit på sjön förr, han!

Intendenten, som dels var strängt upptagen, dels icke ville komma i något slags kontakt för att ej i ett överraskat ögonblicks svaghet bli narrad av det skenbart överlägsna i kämpens yttre, svarade ingenting.

Hans högra handske hade rämnat utefter hela tumroten, och armbandet hade glidit ner. När nu brasorna uppe på vågkammarna slocknat och skymningen föll, tog han med vänstra handen fram en enkellorgnett och kastade in i högra ögat, rörde hastigt huvudet åt flera streck såsom om han tog landkänningar där intet land var att se; därpå kastade han en stänkfråga föröver:

— Ni har ingen fyr på Österskären?

— Nej, gunås så visst, svarade uppsyningsmannen.

— Ha vi några grynnor då?

— Rent vatten.

— Men känning på Landsorts och Sandhamns fyrar?

— Obetydligt på Sandhamn, men mera på Landsort, svarade uppsyningsmannen.

— Sitt nu stilla på era platser, så gå vi rätt, slutade intendenten, vilken tycktes ha tagit ett bestick på de tre karlarnes huvuden och några okända fasta punkter i fjärran.

Molnen hade skockat sig, och majskymningens ställe intogs av ett halvt mörker. Det var som att gunga fram i någon tunn men ogenomtränglig materia, utan ljus, och sjöarne reste sig numera endast som mörkare skuggor mot luftens halvskugga, stucko huvudena under båten, togo den på ryggen och döko upp på andra sidan, där de kavlades ut flata. Men att nu skilja vän från fiende blev svårare och beräkningarne osäkrare. Två åror voro ute på läsidan och en på lovart, och med anbringandet av mer eller mindre kraft i rätta ögonblicket skulle båten hållas flott.

Intendenten, som snart icke såg mer än de båda fyrarna i norr och söder, måste nu ersätta ögat med örat, men innan han kunde vänja sig av vågens dånande, suckande och fräsande skilja på en brottsjö eller en vindvåg, hade redan vatten kommit i båten, så att han måste rädda sina fina kängor genom att sätta dem upp på betten.

Snart hade han dock studerat sjöarnes harmonilära, och han hörde till och med på tempot av svallet, när faran nalkades, han kände på högra örats trumhinna, när vinden tryckte hårdare och hotade riva upp vattnet högre, det var såsom om han improviserat nautiska och meteorologiska instrument av sina känsliga sinnen, till vilka ledningarne stodo öppna från hans stora hjärnbatteri, som doldes av den lilla löjliga hatten och den svarta hundluggen.

Karlarne, som ett ögonblick vid vattnets inträngande mumlat upproriska ord, hade tystnat när de kände huru båten ilade fram, och vid varje kommandoord: lovart eller lä, visste de på vilken sida de skulle ta i.

Intendenten hade tagit sin pejling på de två fyrarne och begagnat lorgnettens fyrkantiga glas som distansmätare, men svårigheten att hålla kursen låg däri, att intet ljus syntes från stugufönstren på skäret, av den orsak, att husen blivit lagda i lä om bergknallarne. När nu den farliga färden pågått en timme eller mer, började en mörk förhöjning märkas i horisonten förut. Rorsmannen, som icke ville genom inhämtandet av tvivelaktiga råd störa sina intuitioner, på vilka han litade mera, höll tyst ner på det han antog vara skäret eller någon av dess kobbar, tröstande sig med att uppnåendet av ett fast föremål, vad det än kunde vara, alltid vore bättre än detta svävande mellan luft och vatten. Men den mörka väggen nalkades med en hastighet som var större än båtens fart, så att misstankar började vakna hos intendenten, att allt icke var rätt ställt med kosan. För att få visshet om vad det kunde vara och på samma gång ge en signal i händelse det mörka föremålet skulle vara ett fartyg, som försummat hissa lanternor, tog han upp sin ask med stormtändare, strök hela bunten mot plånet och höll dem upp i luften ett ögonblick, varpå han slungade dem så, att de lyste upp några meter omkring båten. Ljuset hade endast en sekund genomträngt mörkret, men den tavla, som likt en trollyktas uppenbarat sig, stannade ännu flera sekunder inför intendentens ögon. Och han såg en drivis uppkrängd på ett grund, mot vilket en sjö bröt sig som ett grottvalv över en jättekörtel av kalkspat; och han såg en svärm alfåglar och havstrutar lyfta och drunkna i mörkret, ur vilket endast hördes ett mångstämmigt skri. Åsynen av brottsjön hade verkat på intendenten som anblicken av den kista, i vilken den dödsdömdes delade kropp skall ligga, och han kände i föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning, men ångesten, som förlamade hans muskulatur, väckte däremot alla själslivets dolda krafter, så att han på en bråkdels sekund kunde utföra en säker uppskattning av farans storlek, uträkna de enda medlen att undkomma och därpå utropa kommandoordet stopp!

Karlarne, som suttit med ryggen åt brottet och icke märkt detsamma, vilade på årorna; båten sögs in mot brottsjön, som kunde ha en höjd av tre fyra meter, vågen bröt sig högt över farkosten som en grön kupol av buteljglas, gick ner på andra sidan med hela sin vattenmassa, och ökan liksom spyddes ut på andra sidan, visserligen halv med vatten och passagerarne till hälften kvävda av det förfärliga lufttrycket. Tre anskrin såsom av marridna sovande hördes på en gång, men från den fjärde, rorsmannen, förnams ingenting. Han gjorde endast en gest med handen åt skäret till, där nu ett ljus på några kabellängder i lä syntes glindra, och så sjönk han ner mot akterstäven och blev liggande.

Ökan upphörde att gunga, ty man hade kommit i smult vatten, roddarna sutto ännu som rusiga och doppade årorna som icke behövdes, då båten sakta drevs in i hamn av påvinden.

— Vad har ni i båten, gott folk? hälsade en gammal fiskare, sedan han sagt ut ett i blåsten bortsopat god afton!

— Det ska föreställa en fiskeri-instruktör! viskade tulluppsyningsmannen, när han drog upp ökan bakom en sjöbod.

— Jaså, det är en sån där, som ska snoka på noten! Nå, den ska komma att må efter som han är sjuk till, menade fiskaren Öman, som tycktes vara preses för skärets fattiga och fåtaliga befolkning.

Uppsyningsmannen väntade att intendenten skulle ge tecken till att landstiga, men när ingen rörelse förspordes från det lilla knytet, som låg i akterstäven, klev han orolig ner i båten, fattade med sina båda armar under den hopfallna kroppen och bar honom i land.

— Är han slut? frågade Öman icke utan en viss ton av förhoppning.

— Inte är det mycket med honom, svarade uppsyningsmannen och bar sin våta börda upp till stugan.

Det låg något av jätten och Tummeliten i denna syn, när den storväxte uppsyningsmannen inträdde i sin broders kök, där svägerskan stod vid spisen. Och när han lade ner den lilla kroppen på en soffa, lyste ett drag av medlidande med den svagare ur det stora skägget under den låga pannan.

— Si här ha vi fiskeri-inspektören, Mari, hälsade han därpå sin svägerska och tog henne om livet. Hjälp oss nu att få något torrt på honom och något vått i honom, så får han komma på sitt rum!

Intendenten gjorde en ömklig och löjlig figur, där han låg på den hårda träsoffan. Den uppstående vita skjortkragen snodde sig som en smutsig trasa om halsen; alla högra handens fingrar stucko ut ur den spruckna handsken, över vilken de uppmjukade manschetterna hängde ner fastklibbade av den lösta stärkelsen; de små kängorna av krokodilskinn hade förlorat all glans och form, och det var med största möda tullmannen och hans svägerska kunde draga dem av foten.

När värdfolket slutligen berövat haveristen de mesta kläderna och kastat filtar över honom, buro de fram kokt mjölk och brännvin. Sedan de ruskat på var sin arm av den sjuke, reste uppsyningsmannen den lilla kroppen mot sin arm och hällde mjölken sakta i den under ett par slutna ögon gapande munnen. Men när så svägerskan skulle hälla supen efteråt, tycktes lukten verka som ett häftigt gift på intendenten. Med en gest av handen slog han tillbaka glaset, öppnade därpå ögonen, och klarvaken som om han just slutat en stärkande sömn, frågade han efter sitt rum.

Det var naturligtvis inte i ordning, men det skulle bli om en timme, bara nu han ville ligga stilla här och vänta.

Och nu låg intendenten där och fördrev en odräglig timme med att låta ögonen flyga över den tråkiga stugans inredning och bebyggare. Det var statens boställslägenhet åt uppsyningsmannen vid den lilla tullavdelningen på Österskären. Allt var tilltaget knappt, anordnat såsom tak över huvudet. De vita, otapetserade väggarna voro abstrakta såsom kronans begrepp, fyra vita rektanglar som inneslöto ett rum, vilket täcktes av en vit rektangel. Opersonligt, hårt som ett hotellrum, vilket icke är ämnat att bebos, endast att logeras i. Att sätta upp tapeter åt sina efterträdare eller åt kronan hade varken denna uppsyningsman eller hans föregångare haft hjärta till. Men mitt i denna döda vithet stodo mörka möbler av dåligt fabriksarbete, men halvmodernt snitt. Ett runt matbord av kvistig furu struket med valnötsbets och fullt med vita tallriksringar; stolar av samma ämne och snitt med höga ryggar och gungande på tre fötter i sänder; en utdragssoffa gjord såsom färdiggjorda manskläder av minsta möjliga virke till billigaste pris. Allt var oändamålsenligt; ingenting tycktes kunna uppfylla sin bestämmelse att inbjuda till vila eller bekvämlighet och var därför oskönt, oaktat de pålimmade papiermaché-ornamenten.

När uppsyningsmannen satte sin breda stuts på stolens rotting och lutade sin väldiga rygg mot stödet, åtföljdes manövern av ett störande knakande i möbeln och en vresig uppmaning från svägerskan att vara aktsam om andras saker, varpå uppsyningsmannen svarade med en närgången klappning åtföljd av ett ögonkast, som icke lämnade några tvivel om arten av de bådas förbindelse.

Den beklämning, som hela rummet framkallat hos intendenten, ökades vid upptäckten av denna disharmoni. Som naturforskare hade han icke de gängse begreppen om tillåtet och otillåtet, men däremot en starkt utpräglad instinkt av det ändamålsenliga i vissa naturens lagbundna ordningar, och han led invärtes, när han såg naturens bud överträdda. Detta var för honom som om han på sitt laboratorium skulle ha funnit en sådan syra, som sedan världens skapelse endast brukade förena sig med en bas, nu emot sin natur bilda förening med två.

Det rörde om i hans föreställningar om utveckling från allmän beblandelse till engifte, och han kände sig tillbaka i urtid bland vilda mänskohjordar, som levde korall-liv med masstillvaro, innan urval och variering hunnit stadga individuell personlig existens och nerstamning.

Och när han såg en tvåårig flicka med för stort huvud och fiskögon gå omkring i rummet med kattfjät, som om hon var rädd att synas, märkte han straxt att den tvivelaktiga börden kastat tvedräktsfrö, verkat upplösande, störande, och han kunde lätt räkna ut, att den stund måste komma, då det levande vittnet skulle få umgälla alla ett farligt vittnes ofrivilliga skulder.

Under dessa hans tankar öppnades dörren, och mannen i huset trädde in.

Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den underordnade befattningen som vaktmästare. Han var kroppsligen ändå bättre utrustad än uppsyningsmannen, men han hade ett blont, öppet, vänsällt och förtroendefullt utseende.

Sedan han hälsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet bredvid brodern, tog upp barnet i sitt knä och kysste det.

— Vi ha fått främmande! upplyste uppsyningsmannen och visade åt soffan där intendenten låg. Fiskeri-instruktören, som ska bo här ovanpå.

— Såå men, är det han? svarade Vestman och reste sig för att gå fram och hälsa.

Med barnet på armen nalkades han soffan, och alldenstund han var värd på stället, då brodern såsom ogift endast var inackorderad hos honom, ansåg han sig böra bedja sin gäst välkommen.

— Vi ha det enkelt härute, tillade han efter några välönskningsord, men min gumma är inte alldeles så bortkommen i matlagning, för hon har tjänat i bättre hus förr, innan hon kom och blev gift med mig för tre år sedan, men efter att vi fick ungen här, så har hon fått litet annat att tänka på — jaja, barn får man när man hjälps åt — det vill säga — inte för att jag behöver någon hjälp, som man säger!

Intendenten förvånades över den tvära vändningen den långa satsen tog, och han frågade sig själv om den mannen visste något eller om han ännu bara kände på sig, att något var i olag. Själv hade han ju på tio minuter sett hur allt stod till — hur var det då möjligt, att den som var intresserad i frågan icke sett något på ett par års tid?

Han betogs av vämjelse över alltsammans och vände sig åt väggen för att blunda och med egna syner av angenämare natur fördriva den återstående halvtimmen.

Men han kunde icke ännu göra sig döv, utan han hörde mot sin vilja ett samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmätits med tumstock innan de gåvos ut, och när det uppstod tystnad, fylldes den av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade höra något han ej ville höra och icke kunde bli lugn förrän hans egen ordström berusade honom.

När slutligen timman var ute och intet besked hördes av om rummet, reste sig intendenten och frågade, om det var färdigt ännu.

Jo, menade värdinnan, det var nog färdigt på visst sätt, men …

Intendenten anhöll i en befallande ton att genast bli förd på sitt rum, erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit för att bo inne, att han icke gästade någon, utan reste i kronans bestämda ärenden och att han endast begärde vad han hade rätt till — och det skulle han ha, på grund av det memorial, som från Civildepartementet genom Generaltullstyrelsen ingått till kungliga Tullkammaren i Dalarö.

Därmed var saken ställd på sin rätta ända, och med ett ljus i näven följde Vestman den stränge herren en trappa upp i en frontispiskammare, där ingenting i anordningen kunde förklara den begärda timmens uppskov.

Det var ett ganska stort rum med lika vita väggar som nere i stugan, och det stora fönstret öppnade sig mitt på långväggen som ett svart hål, ur vilket mörker strömmade in i rummet, utan att hindras av några gardiner.

En säng stod där bäddad, enkel som om den endast vore en upphöjning av golvet för att förekomma golvdrag; ett bord, två stolar, en kommod. Intendenten kastade en blick av förtvivlan omkring sig, när han, som var van att få ögat mättat av intryck, endast såg dessa spridda förnödenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, där talgljuset stred sin kamp med mörkret och där det stora fönstret tycktes förtära varje ljusstråle, som alstrades av den brinnande talgen.

Han kände sig så bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp uppåt mot förfining, god ställning, lyx, ramlat ner i fattigdom, flyttats ner i en lägre klass, som om hans skönhets- och vishetsälskande sinne satts i fängelse, berövats dess näring, kommit på en straffanstalt. Dessa nakna väggar voro medeltidens klostercell, där askesen i bild, där tomheten i miljön jäktade den hungrande fantasien att gnaga sig själv, framkalla ljusare eller mörkare syner endast för att komma ut ur intet. Det vita, det formlösa, det färglösa intet i väggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta eller lövhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid växlande färger och rörliga konturer gjort oumbärlig, en drift, som icke slätten, icke heden med luftens rika färgspel eller det aldrig tröttande havet pressat fram.

Han kände på en gång en jäsande lust att i ett ögonblick stryka väggarne fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spänna en persisk matta över taket, lägga hudar av djur på de som en kontorsbok linjerade golvtiljorna, ställa hörnsoffor i vråarne med små bord framför, hissa opp en taklampa över ett runt bord med tidskrifter och böcker på, resa ett pianino mot en kortvägg och kläda den långa väggen med bokhyllor; och borta i soffhörnet sätta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! — Liksom ljuset på bordet stred sin kamp mot mörkret, arbetade hans fantasi på rummets inredning, men så släppte den taget, allt försvann, och den rysliga omgivningen skrämde honom i säng, varpå han släckte ljuset och drog täcket över huvudet.

Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot dricksglaset, luftdraget gick genom rummet från fönstret till dörren och rörde stundom hans hårtestar, som torkat ur av sjövinden, så att han tyckte att någon strök med sin hand över hans huvud, och mellan vindstötarne såsom pukslagen i orkestern slå de stora brottsjöarne dovt mot de urholkade klipporna ute på skärets södra udde. Och när han slutligen vant sig vid vindens och vågens enformiga ljud, hörde han strax innan han somnade huru en mansröst i stugan inunder förestavade aftonbönen för ett barn.