Читать книгу Skärkarlsliv - August Strindberg - Страница 3

Innehållsförteckning

Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker sig omkring sju milar ut till havet.

Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar 184 skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna 185 nordens egendomlighet, en korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se, då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas, som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke 186 skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de 187 kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska pré-salé på liknande marker.

Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på spaljé.

För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not, gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde. Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från 188 trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den verkan det hava kan.

Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att bekämpa.

Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, 189 även privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller skatte.

Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses, med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin hustru.

Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden. Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast 190 lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika med signerier, läsningar och trolldom.

Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden fullfärdig!

Holte i Danmark, september 1888.

Författaren.

193