Читать книгу Giftas / Рассказы о браке - Август Юхан Стриндберг - Страница 4

Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren.

– Jag älskar henne, sade notarien.

– Hur mycket tjänar du? frågade den gamle.

– Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror…

– Det rör mig inte; tolvhundra är för litet.

– Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta…

– Prata inte smörja – hur mycket har du extra?

– Det var på Boo vi träffades första gången…

– Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg[37].

– Och sina känslor, vet farbror dem…

– Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet.

– Å, det blir nog väl med det, bara man kommer…

– Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta!

– Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning…

– Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning?

– Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här!

– Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat.

– Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark.

– A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan?

– Sedan? Inte vet man det förut!

– Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder!

– Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann som vi, farbror, som vi…

– Hur fan älskar ni varann då?

– Hur vi älska varann? Han lade handen på sitt västuppslag.

– Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!

Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna[38] på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.

Och så kom han till henne om kvällarne; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: «nu ha vi förtjänat tre kronor!» Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.

Och ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.

Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.

Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.

Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!

De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.

Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, «valnöt varenda bit» och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. «Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet», och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra, som alltid var ett sådant otrevligt rum med sina rottingsstolar!

Och så blev det bröllop, på en lördagskväll! Och så på söndagsmorgonen! Hej! vilket liv! Är det inte skönt att vara gift! Är inte äktenskapet en härlig uppfinning! Man får ju rakt göra vad man vill, och så komma föräldrar och syskon och gratulera en till på köpet!

Och sängkammaren ligger mörk ännu klockan 9 på morgonen. Han vill ej öppna luckorna för dagsljuset, utan tänder än en gång den röda veilleusen och den kastar sitt förtrollande sken över det blåa täcket och de vita lakanen som ligga litet skrynkligt, och biscuit-venus står där rosenröd och oblyg; och där ligger den lilla frun, så saligt förkrossad, men så utsövd, som om det varit första natten hon sovit gott i hela sitt liv. Och det kör inte på gatan i dag, ty det är söndag, och klockorna ringa förstgången, så jublande, så raska tag, som om de kallade hela världen till samman att tacka och lova den som skapade man och kvinna. Och han viskar i örat på lilla frun, att hon skall vända sig bort, ty han vill gå ut och säga till om frukost. Och hon sticker huvudet i kuddarne. Och han smyger åt sig nattrocken och går bakom skärmen att få på sig litet kläder.

Och så kommer han ut i salen, och solen har slagit en stor strålande väg på golvet; och han vet icke om det är vår, sommar, höst eller vinter; han vet bara, att det är söndag! Och han känner sin ungkarlstid som något otäckt mörkt vika undan, och i sitt hem känner han en fläkt från det gamla hemmet och på samma gång sina blivande barns hem!

Hej, vad han är stark! Han känner framtiden komma emot sig som ett berg! Han skall blåsa på det och det skall störta ner, ner som sand för hans fötter, och han skall flyga över skorstenar och takåsar med sin lilla hustru på armen.

Och så plockar han ihop sina kläder som han kastat runt kring rummet; och vita halsduken hittar han på en tavelram, där den satt sig som en vit fjäril.

Och så går han ut i köket. Ha, vad den nya kopparn lyser blank, och de nyförtenta kastrullerna! Det är hans och hennes! Och så får han upp flickan, som kommer ut i underkjolen. Och han förvånar sig över att han icke ser hennes nakenhet. Hon är könlös för honom! Ty för honom finns icke mer än en kvinna! Han känner sig kysk som en far inför sitt barn och han ger henne order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! Källarmästarn vet nog för resten. Hälsa fråm mig bara!

Och så går han och knackar på sängkammardörrn.

– Får jag komma in?

Ett litet skrik: Nej, min vän, dröj lite!

Och så dukar han själv. Och när frukosten kommer, lägger han upp på deras nya assietter. Och så krusar han servetterna. Och så torkar han vinglasen. Och så sätter han brudbuketten i ett glas framför fruns kuvert. Och när hon slutligen kommer ut i den stickade morgonrocken, och solen bländar henne, får hon en liten svimning, bara en liten, så att han får henne ner i fåtöljen framför frukostbordet. Och nu måste frun ta en liten, liten kumminsup i ett likörglas, och så en kaviarsmörgås. «Å, så roligt! Man får ju göra precis som man vill, när man är gift! Tänk, vad skulle mamma säga, om hon såg sin Louise supa.» Och han serverar henne och springer och passar opp alldeles som hon vore hans fästmö ännu. Vilken frukost efter en sådan natt! Och ingen har rätt att «säga något». Och det är rätt och riktigt, och man roar sig med det allra bästa samvete, och det är det roligaste av alltsammans. Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. «Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!» Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att «hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!» Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig. Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om… Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!

Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.

– Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!

– Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!

– Äter du sill och potatis?

– Tror ja’det!

– Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!

– Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!

– Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!

– Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!

Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna. Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!

Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma. Där var ändock bäst! Hur härligt att efter en supé ta sin hustru från pappa och mamma, mitt för näsan på dem ta henne och sätta henne in i täckvagnen, smälla igen dörren, nicka åt föräldrarne och säga: nu fara vi hem till oss! Och där göra vi vad vi behaga. Och så hemkomna ta fram en liten nattsexa och sitta och prata till framåt morgon!

Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. A vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek:

– Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört?

– Nej, vad då?

– Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?

Frun såg mera ledsen än gissig ut.

– Tänk du, en krona paret!

Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern!

– Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!

Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan[39]. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!

Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!

Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»

– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!

Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!

Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.

– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.

Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!

– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.

Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.

När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.

– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.

– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!

– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.

– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!

Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.

– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!

– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!

– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?

– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!

– Men du har skulder, Ludvig!

– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!

– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!

– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!

Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!

– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?

– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!

– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.

Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!

Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!

Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.

Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.

– Jag är far!

– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?

– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!

– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!

Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!

Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?

Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.

Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.

– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.

– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?

– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!

– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!

Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!

Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!

Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!

Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.

Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!

Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe[43], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!

O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!

O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!

För att bli gift

Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.

Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.

Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.

Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.

Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.

Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.

Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.

– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.

Hur skulle Adolf kunna det?

Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.

Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.

Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand[44], gick han i brudstol[45] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.

Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.

På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.

Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.

– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.

Följande morgon hade han lektion klockan sju. De måste vara förståndiga, ty hans lön var knapp och han ville genast ta igen vad han förlorat under förlovningstiden. Klockan nio kom han hem till frukost. Därpå gick han till repetition. Efter middagen måste han sova en blund, ty han hade lektion hemma klockan fyra. Det där att sova middag tyckte frun var brutalt. Hon satt ensam hemma och väntade, och när han äntligen kom hem skulle han sova. Men han måste, eljest skulle han icke orka lektionen klockan fyra. Han måste. Klockan fyra kom eleven. Och så adjö på en liten stund, min lilla vän!

– Men nog kunde du skicka tillbaka eleven för i dag!

– Omöjligt, man måste vara sträng mot sig själv. Och när eleven kom, satt frun utanför och hörde hur Adolf stampade takten i golvet och hur den rysliga fiolen gnisslade c d e f g a h i evighet.

Men så ringde det på tamburdörren och in störtade bröder tre, och alla fyra systrarne. Och så skratt och ras. Och långa Carl gick strax i skänken och satte fram punschglas och sade någonting oanständigt, och systrarne tittade under ögonen på syster om hon var mycket blå. Och frun måste gå i chiffonjén och ta av hushållspengarne och skicka Lina i vinhandeln.

Adolf som hört glammet, öppnar dörren och nickar ut åt svågrar och svägerskor. Han var så hjärtligt glad, att hans hustru fick någon förströelse, ack, det var han, men han hade icke tid att komma ut till dem.

– Hör du, du är allt grön om näsan, du, sade Erik, som var mycket försigkommen, och Adolf drog sig tillbaka in i sitt rum. C d e f g a h c! O, Gud vad han led av sin lektion i dag. Därute glammades och klingades med glasen, men han fick inte vara med. Slutligen kom hustrun och knackade på hans dörr. Adolf skulle bara komma ut och dricka ett hemkomstglas med gossarne och flickorna! Ja, det kunde han göra! Men så in igen! Klockan fem kom en ny elev.

– Det blir allt roligt det här för dig, Elin, att sitta och höra på svinslakt, sade Malla.

Men då blev Elin stött och sade, att man inte gifte sig för att ha roligt.

– Vad då för, då?

– Det rör dig inte.

Det började bli litet hett emellan systrarne när Adolf kom ut och tog avsked, för han skulle på Operan!

Men han bad dem alla, att de skulle stanna och äta kväll hos syster, så att hon slapp vara ensam. Men de skulle icke vänta på honom.

Och de stannade.

När han kom hem klockan tolv, sov hustrun. Salen, hans fina sal, var nerrökt och luktade snusk, bordduken, som var ren i går, var fläckig, ett sönderslaget glas låg på golvet, ölskvättar stodo och stinkte i glasen. Smöret var hopkrafsat i en liten hög; allt mjukt bröd var uppätet och på en assiett låg en skiva fet pressylta (de djävlarne hade ätit upp den magra!), en torkad tungskiva som skuren ur en guttaperkaboll, och två ansjovisar med huven på och märken efter gaffeln. Hustrun vaknade.

– Har du något att äta, min gubbe lilla, hördes ifrån bolstrarne.

– Ja, bevars, han var inte så noga. Han gick ut i köket efter öl själv.

Och så gick han i säng. Frun ville han skulle prata med henne, men han somnade ögonblickligen.

Dagen därpå kom svärmor på middagsvisit. När Adolf kom hem, luktade salen portvin. På eftermiddagen kom svärfar. Adolf hade lektion igen och gubben gick snart, arg, ty nog kunde man ta sig ledigt en gång, när man var nygift. Men bröderna och systrarna höllo i. Alltid var det någon ledig, och turade. Alltid stod det punsch på bordet och låg det cigarraska på mattorna.

En dag vågade Adolf en liten försiktig anmärkning om den myckna punschen, som han aldrig fick smaka.

Huj då! Det skulle ingen av hennes släkt sätta sin fot i hans hus mera. Hon visste nog att det var hans alltsammans och det skulle de andra också få veta.

– Nej, min lilla vän, det var bara frågan om, att det drickes punsch var dag, var dag, min ängel.

– Det var då inte sant, för i går dracks ingen.

– Visserligen, men när det icke dracks en dag av trettio, så kunde man ju bildligt säga att det dracks var dag.

Hon förstod inte bilder. Hade inte fått så fin uppfostran, att hon förstod bilder, men pikar förstod hon! Å aldrig hade hon trott, att det var så att vara gift. Mannen var ju aldrig hemma, och när han var hemma sov han eller grälade han. Och så lät han henne förstå att det var hans alltsammans.

Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus[46] på ett låneförsök, och en ganska knapphändig sådan, utan alla ursäkter. Ryktet därom spred sig snart jämte punschhistorien, och Adolf befanns vara en snål rackare och en falsk rackare, för så var han aldrig förut när de voro förlovade.

Adolf var icke närvarande och fick försvara sig med, att han hade råd då, när han var ensam, men att han icke, enligt en enkel addition, hade råd nu när han var två, men det var så gott det, ty då hade man tagit det som en förebråelse, att han skulle liksom vara tvungen att föda urmakarns dotter.

Följden blev, att Adolf själv satte fram punschen, när gräshopporna kommo, och då hade han ju ingenting att tala på hushållspengarne, när han själv vräkte på det viset.

En natt kom Adolf hem trött och hungrig som vanligt. Osten låg som en urkarvad kålrot, en tom assiett visade spår efter små biffstekar, en annan efter leverkorv. Den feta pressyltan var kvar jämte några äggskal och smör.

Han var mycket hungrig och nervös och skulle blivit ond om han orkat, men han tog den bedrövliga utvägen att vara humoristisk. Hon låg i sängen därinne och var beredd på slag.

– Hör du, min vän, sade han, är det ingen av alla dina bröder, som tycker om fet pressylta?

Det var i ordet alla gadden låg.

– Tycker du, att jag har så många bröder då?

– Åja! Du har mer bröder än jag har smör.

– Fanns det intet smör? Ja, hon hade verkligen inte sett det och var ledsen, men ge sig, det ville hon inte. Därför sade hon:

– Jag är inte din piga!

– Det hade han aldrig trott, ty vore hon det, skulle hon fått se på annat.

– Vad för annat?

– Ah, det var detsamma!

– Vad för annat? Han ville slå henne, kanske?

– Ja, om hon vore hans piga!

– Å det var förfärligt, han ville slå henne…

– Ja, om hon vore hans piga, men icke nu!

– Han ville alltså slå henne ändå?

– Ja, om hon vore hans piga, men nu var hon icke det, alltså ville han icke slå henne!

– Det var rådligast det! Hon hade gift sig för att vara hans hustru och icke hans piga! Om det var något i olag, så kunde han vända sig till pigan och inte gräla på henne. Hon hade lämnat sitt goda hem för att kasta sig i armarne på en sådan där karl!

Vid ordet «goda hem» var herr Adolf nog oförståndig att hosta!

– Vad det icke ett gott hem? Hade han något att anmärka på det? Var det inte fint nog o. s. v.

Sådant där blev nu vanligt om kvällarne.

Så kom barnet. Frun kunde icke vara ensam med barnet. Malla måste flytta hem på en tid. Malla kom hem och slog sig ner i salen först. Herr Adolf tyckte sig ha ingått en polygami, ty Mallas underkjolar lågo ofta i sängkammaren på hans byxor. Och vid bordet var det Malla som serverade. Sängkammaren blev barnkammare, och för att få ha salen i fred måste herr Adolf utrymma sitt rum.

Han kunde naturligtvis inte hålla «svinslakt» mera i hemmet, utan fick gå omkring i husen och ringa på främmande dörrar, höra ursäkter, att lilla Fredrik var sjuk eller i skolan, hänga på krogen, medan han väntade ut en ny lektion, när det var för långt att gå hem.

Han kom sällan hem mer.

Om kvällarne satt han på Operakällaren med kamrater och talade om musik och sådant som intresserade honom. Ovett fick han ändå, när han kom hem, så att inte var det värt att brådska med hemkomsten.

Det var ett helvete att vara hemma, det var allt vad han visste, och någon hustru ansåg han sig inte ha; hade aldrig haft; trodde en gång han skulle få. Men barn fick han.

Vari felet låg, det kunde han aldrig komma på. Hustrun sade jämt, att det kom sig av att han aldrig var hemma, och han svarade, att hans sysselsättning nödgade honom till det. Och de hade nog rätt båda två. Men han kunde ju icke välja någon annan sysselsättning! Nej, det var ju omöjligt! Man kunde ju icke spela teater om dagarne, då alla människor arbetade vid dagsljus.

Han erkände villigt, att hustrun icke kunde vara glad åt att vara gift med en man, som bara kom hem om nätterna som till en annan kona (och knappt det); det var nu en gång så, och livet knäcker icke alla nötter som vuxit på kulturens hasselbuskar; man fick finna sig i det som så mycket annat. Hon hade gift sig för att bli gift, och det hade han med, kunde han neka det? Därför hade de det som de hade’t. Det kunde ingen människa hjälpa! Det kunde inte fan hjälpa – under nuvarande förhållanden!