Читать книгу Den bergtagna: En kärlekens tragedi - Benedictsson Victoria - Страница 5

Innehållsförteckning

En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.

Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.

På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.

Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.

Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.

Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.

LOUISE.

Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.

ERNA.

Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?

LOUISE.

Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat sjuk.

ERNA.

Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!

Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln.

Lån’ mig din pipa.

HENRIK.

Nej, jag vill ha den sjelf.

ERNA.

Du ska’ få igen den.

HENRIK.

Nej, jag vill ha pipan sjelf.

ERNA

till Louise.

Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.

LOUISE

tar emot tékoppen.

ERNA

går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd.

LOUISE.

Tack, tusen tack.

ERNA

sätter sig på chäslongkanten.

Nå, smakar det?

LOUISE.

Åh, så skönt.

ERNA

smeker henne.

Lilla bleknäbb!

LOUISE.

Lilla kraftmenniska.

ERNA

reser sig och går fram till Henrik.

Du vill väl också ha en kopp?

HENRIK.

Nej.

ERNA.

Seså, gör dig inte till!

HENRIK.

Jag vill inte ha.

ERNA

böjer sig ned och talar som till ett elakt barn.

Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.

HENRIK.

Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!

ERNA.

Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!

LOUISE.

Vet du inte, hvart de gått?

ERNA.

Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.

LOUISE.

De ta nog vara på hvarandra.

ERNA.

Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.

LOUISE.

Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.

ERNA.

Jag är tolf år äldre än hon — — och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.

LOUISE

småleende.

När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.

ERNA.

Bättre det, än låta henne vara för fri.

LOUISE

slår ned ögonen.

ERNA.

Jag ser hvad du tänker, men — lågt och lidelsefullt — Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.

LOUISE.

Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.

ERNA.

Jag behöfver ju bara späda vatten på — detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?

HENRIK.

Nej.

ERNA.

Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig — men lån’ mig din pipa.

HENRIK.

Nej.

ERNA.

Bara ett enda tag.

HENRIK.

Nej.

ERNA.

Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.

LOUISE.

Men du är ju alltid så glad och belåten.

ERNA.

Nåja — hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.

LOUISE

deltagande, skyggt.

Men — — — du har det ju bra? Är du inte lycklig?

ERNA.

Du talar som ett barn, min vän, och det är du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och — — ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet — men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.

HENRIK.

Du har varit hos Bergström i dag.

ERNA.

Ja.

HENRIK.

Med blommor! Det kan man kalla gentilt.

ERNA.

Jag skulle tro det.

HENRIK.

Du ger aldrig mig några blommor.

ERNA.

Du har inte brutit benet.

HENRIK.

Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?

ERNA.

Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.

HENRIK.

Jaså! Du erkänner således — —

ERNA.

Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.

HENRIK.

Jag vill ingenting ha.

ERNA

gnolar och går fram till Louise.

Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.

LOUISE.

Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?

ERNA.

Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting — och det går många underliga djur i vår Herres hage.

HENRIK

utan att vända sig om, med kufvad förbittring.

Sjelf är du ett af de allra underligaste.

ERNA.

Tycker du?

HENRIK

vänder sig om.

Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?

ERNA.

Lägger jag kanske inte också an på dig? — — Lån’ mig din pipa.

HENRIK

reser sig och går emot henne.

Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.

ERNA.

Så bryt! Du har din frihet.

HENRIK.

Du tycks önska det!

ERNA.

Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.

HENRIK.

Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!

ERNA.

Hvad är det yttersta?

LOUISE

medlande.

Så — så — så, inte vara häftiga!

ERNA.

Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.

HENRIK.

Hon döljer allting för mig.

ERNA.

Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.

HENRIK.

Du förutsätter möjligheten!

ERNA.

Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.

HENRIK.

Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många — — —

ERNA.

Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!

Tystnad.

Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?

HENRIK.

Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!

ERNA.

Du möter honom aldrig.

HENRIK.

Hur kan du veta det?

ERNA.

Jag har ju sagt, att han är som död.

HENRIK.

Som död! Men han är inte död!

ERNA.

Det är inte min skull.

Det höres steg utanför dörren.

LOUISE.

Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.

ERNA

hastigt till Henrik.

Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!

*

VIGGO

kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen.

ERNA

går emot honom.

Hvar är Lilly?

VIGGO.

Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.

LOUISE.

Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!

ERNA

till Henrik.

Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk — inte tycker någon det är besynnerligt.

VIGGO

till Erna.

Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne — vänder sig till Louise — och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.

LOUISE.

Från tidningarne?

VIGGO.

Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?

LOUISE.

Nej.

VIGGO.

Försök!

LOUISE.

Pelle?

VIGGO.

Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!

LOUISE.

En storhet? Prinsen?

VIGGO.

Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.

LOUISE.

Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.

VIGGO.

Ingen af de vanlige. En som du beundrar!

LOUISE.

Jag beundrar så många.

VIGGO.

Ja, men — mer än alla andra.

LOUISE.

Det vet jag ingen.

VIGGO.

En skulptör.

LOUISE.

Alland! Gustave Alland!

VIGGO

nickar.

LOUISE.

Är han i Paris?

VIGGO.

Ja. Efter två års frånvaro.

LOUISE.

Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?

ERNA.

Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.

VIGGO.

Hvem säger, att han gått tillbaka?

ERNA.

Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.

VIGGO.

Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.

ERNA.

Javisst — ja. Kungliga högheter!

VIGGO.

De äro väl menniskor de också!

ERNA

skrattar föraktfullt.

VIGGO

till Louise.

Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.

LOUISE och ERNA

samtidigt.

Hvem?

VIGGO.

Alland.

LOUISE.

Hit? Hvad menar du?

VIGGO.

Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.

ERNA

mellan tänderna.

Vänliga själ!

LOUISE.

När då?

VIGGO.

Nu. Strax.

LOUISE.

Jag får upp.

VIGGO.

Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.

ERNA

har gjort sig beredd att gå.

LOUISE.

Inte ämnar du gå?

ERNA.

Som du vet afskyr jag storheter.

LOUISE.

Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?

VIGGO.

Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!

ERNA.

Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.

LOUISE.

Tittar du inte in i kväll?

ERNA.

Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?

HENRIK

reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter. De gå.

*

LOUISE.

Jag är så rädd.

VIGGO.

Hvarför är du rädd? Han bits inte.

LOUISE.

Jag talar dåligt franska — och när jag blir förlägen, är det ännu värre — —

VIGGO.

Prat! Du talar mycket bättre än jag.

LOUISE.

Ja, det var just en tröst!

VIGGO.

Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.

LOUISE.

Du narras.

VIGGO.

Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss. Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack. Och han har bott i Finland tre somrar.

LOUISE.

Ja, men — en fransman som talar svenska — —?

VIGGO.

Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement — småleende — han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.

LOUISE

småler.

VIGGO.

Hvarför skrattar du?

LOUISE.

Jag tänker på din franska.

VIGGO.

Jag tänker på, att jag skall resa, jag.

LOUISE

sträcker handen ut emot honom.

Är du ledsen för det?

VIGGO.

Ja. Det blir så tomt.

LOUISE.

Efter Lilly?

VIGGO.

Efter hela lifvet härute — mest efter henne kanske — — Jag vet inte.

LOUISE.

Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.

VIGGO.

Åh, det är ju ingenting — —

LOUISE.

Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.

VIGGO

småleende.

Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.

LOUISE.

Åh, nu är jag ju rask.

VIGGO.

Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.

LOUISE.

Jag har ju Erna. Och för resten — — — Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.

VIGGO.

Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre — du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.

LOUISE

småleende i det hon besvarar smekningen.

Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar — Botilda och mig — och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.

VIGGO

räcker fram handen.

Afgjordt! Ja, farväl då.

LOUISE

ängsligt.

Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.

VIGGO.

Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.

LOUISE

bevekande.

Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte — inte alls hvad jag skall tala med honom om.

VIGGO.

Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig — — det är allt hvad som behöfs.

Det knackar på dörren.

Entréz!

*

ALLAND

kommer in om dörren.

VIGGO

vänder sig emot honom.

Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.

ALLAND

går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt.

Är det för min skull?

LOUISE.

Ja. Reser sig i sittande ställning.

ALLAND.

Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör jag.

LOUISE.

Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.

ALLAND

till Viggo.

Fröken Strandberg kan ju konversera.

LOUISE

småler.

Förhasta er inte i ert omdöme.

ALLAND

muntert.

Det der var ju också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?

VIGGO.

Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.

ALLAND.

Blir ni länge borta?

VIGGO.

Troligen.

ALLAND.

Det blir ju tråkigt för er — hur heter det? — uttalar ordet med svårighet — fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Det är ett lustigt ord! — — Blir det icke tomt för er, när han rest?

LOUISE.

Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.

VIGGO

räcker Louise handen.

Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.

LOUISE.

Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!

VIGGO

bugar sig för Alland och går.

*

ALLAND

ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall.

Kära lilla Lisa.

LOUISE

rodnar, förlägen.

ALLAND.

Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise — icke sant?

LOUISE.

Jo.

ALLAND.

Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det — — Skall ni icke lägga er ner igen?

LOUISE.

Nej tack. Jag kan godt sitta.

ALLAND.

Låt mig nu först se på er riktigt.

LOUISE.

Det är inte mycket att se på.

ALLAND.

Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.

LOUISE.

Jag har haft tyfus.

ALLAND

med tydligt konstnärsintresse.

Sitt — jag ber — alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.

Tystnad. De betrakta hvarandra.

ALLAND.

Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.

LOUISE

småler.

ALLAND

i förändrad ton; retligt.

Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?

LOUISE

försagd.

Nej.

ALLAND.

Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.

LOUISE.

Ni känner ju min bror?

ALLAND.

Ja. Han är en duktig konstnär.

LOUISE.

Ja, inte sant!

ALLAND.

Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.

Betraktar hennes ansigte.

Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.

LOUISE.

Ja — förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.

ALLAND.

Men nu?

LOUISE.

Nu är han gift.

ALLAND

leende.

Ja, det förstör alltid en menniska.

LOUISE.

Så menade jag inte.

ALLAND.

Men så är det i alla fall — —

Berätta mig någonting om er sjelf.

LOUISE.

Det fins nästan ingenting att berätta.

ALLAND.

Alltid finnes det väl något — — fastän — — ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?

LOUISE.

Hvad skall man eljes kalla det?

ALLAND.

Att vegetera. Tar hennes hand. Sårar jag er?

LOUISE.

Nej, men det käns som om ni hade rätt.

ALLAND.

Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn — ett förskrämdt barn.

LOUISE

lägger handen öfver ögonen.

ALLAND.

Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.

LOUISE.

Inte mot er.

ALLAND.

Berätta mig då något.

LOUISE.

Jag kan inte.

ALLAND

ser på hennes klädning.

Ni bär sorgdrägt — och hvarför är ni här i Paris?

LOUISE.

Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. — Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.

ALLAND

småleende.

Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?

LOUISE.

Karl reste ju dit — —

ALLAND.

Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!

Har ni aldrig varit här förr?

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?

LOUISE.

Jag blef ju sjuk nästan strax.

ALLAND.

Det är sant. Förlåt mig.

Detta är er brors atelier, eller hur?

LOUISE.

Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.

ALLAND

går upp och ser sig omkring i atelieren.

Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här — ensam i detta stora rum?

LOUISE.

Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset: Erna Walldén, målarinnan.

ALLAND.

Bor hon här?

LOUISE.

Ja. Känner ni henne?

ALLAND.

Jag har träffat henne — någon gång — — men det är längesedan nu.

LOUISE.

Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!

ALLAND.

Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.

LOUISE.

Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet — — Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.

ALLAND

som betraktat henne tigande medan hon talat.

Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.

Ni liknar icke er bror.

LOUISE.

Inte? Slår ner ögonen.

ALLAND.

Nej. — Hvarför slår ni ned ögonen?

LOUISE.

Åh, för ingenting just.

ALLAND.

Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.

LOUISE

blygt.

Jag tycker ni ser på mig så underligt.

ALLAND

skrattar.

Så-å! Allvarsamt. Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.

LOUISE

småleende.

Det förklarar saken.

ALLAND.

Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas — och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.

Ett ögonblicks tystnad.

LOUISE.

Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?

ALLAND.

Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket nära.

LOUISE

rodnar.

ALLAND.

— så nära som en kvinna kan stå en man!

LOUISE

rycker till.

ALLAND

hastigt.

Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell — af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.

Är ni målarinna?

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Har ni något annat arbete?

LOUISE.

Arbete?

ALLAND.

Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. — Jag menar ett arbete att egna er åt.

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Då skall ni väl gifta er?

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Visst skall ni det!

LOUISE

småleende.

Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!

ALLAND.

Ja, en man — icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.

LOUISE.

Tror ni?

ALLAND.

Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god — icke sant?

LOUISE

muntert.

Tyvärr!

ALLAND.

Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.

LOUISE.

Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.

ALLAND.

Ni menar, att ni har intet val?

LOUISE.

Åh — fy — — ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.

ALLAND.

Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.

LOUISE.

Tåla vid?

ALLAND.

Jag menar tåla vid det alldeles som en man — så att det blir endast en episod i deras lif.

LOUISE.

Om så är — — det länder väl vårt kön till heder!

ALLAND.

Är ni så säker på det?

Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.

LOUISE.

Hur?

ALLAND.

Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

LOUISE.

Också hon?

ALLAND.

Skrämmer det er? Ja, också hon — —

Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.

LOUISE.

Alltid?

ALLAND.

Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.

LOUISE.

Alla äro inte lika — — Men hur gick det med henne — målarinnan?

ALLAND.

Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!

Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke — djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.

LOUISE.

Men sedan — —?

ALLAND.

— — har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.

LOUISE.

Jag tänker inte på det der yttre — jag tänker på hennes inre historia.

ALLAND.

Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i två ord: hon hatar. Kärleken var blott en episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.

LOUISE.

Stackaren!

ALLAND.

Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta — Reser sig upp. — Men nu skall jag gå — Plötsligt oreflekteradt. — Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.

LOUISE.

Var det hennes förtjenst?

ALLAND.

Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.

LOUISE.

Hur har det varit de sista åren?

ALLAND

leende.

Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?

LOUISE.

Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.

ALLAND.

Hvad skulle ni hemma att göra?

LOUISE.

Åh, ingenting just — —

ALLAND.

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och — med svårighet — Kråkvinkel; heter det icke så?

LOUISE.

Min bror har inte ateliern längre än till den 1:sta Juli.

ALLAND.

Så har ni ju mer än en månad att bo här. Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård — öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.

LOUISE.

Tycker ni om den?

ALLAND.

Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag rullar mig der det är varmast i sanden. — Ni tycker att jag är lättsinnig — icke sant?

LOUISE

långsamt och dämpadt.

Jag vet inte. Nej — — men det käns som om er verld inte vore min.

*

LILLY

kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får se Alland.

LOUISE

presenterar.

Fröken Walldén — monsieur Alland.

LILLY

helsar; till Louise.

Är Viggo gången?

LOUISE.

Ja. Han skulle hem och packa.

LILLY

med missräkning.

Redan?

LOUISE.

Du har ju varit borta länge — —

LILLY

gråtfärdig.

Jag fick se ett bröllop — ett fint bröllop — i Madeleine-kyrkan — — och så glömde jag —

ALLAND

som betraktat Lilly med synbart intresse.

Var inte ledsen, fröken! Småleende. Han kommer nog igen.

LILLY.

Tror ni det?

ALLAND.

Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.

ERNAS RÖST

utanför.

Lilly! Är Lilly der!

LILLY

ropar utåt.

Jaha. Jag kommer strax.

ALLAND

bugar sig för Louise.

Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den. En sådan vacker hand ni har — kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter den upp och kysser den.

LOUISE

drager den tillbaka, förlägen.

ALLAND.

Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med handen. Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?

LOUISE.

Åh — jo — — men — —

ALLAND.

Jag kysser alltid på hand — — när handen är vacker.

LILLY

som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på sin högra hand.

ALLAND

bugar sig för henne.

Farväl, fröken! Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.

*

LOUISE och LILLY

gå hän emot Erna.

Hvad — — hur är det fatt — — har något händt?

ERNA

hemtar sig.

Nej — — åhnej — — ingenting. Jag blef bara så rädd — — Jag trodde herr Alland var gången — och så stod han alldeles innanför dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly. Hvarför kom du inte strax upp?

LILLY.

Jag trodde, Viggo var här.

ERNA.

Viggo, Viggo! — — Jag vill inte veta af, att du springer så der!

LILLY.

Du har ju sjelf sagt — —

LOUISE.

Hvad är det med dig? Du är så häftig — —

ERNA

stryker sig öfver pannan.

Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.

LOUISE

går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen, nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på hufvudet.

Så — så. Stackars min lilla kraftmenniska.

ERNA

reser sig.

Strunt i det. Till Lilly. Nå — har du fått säga farväl till honom?

LILLY.

Hvilken »honom»?

ERNA.

Prat! Det fins bara en. — Nå?

LILLY.

Nej.

ERNA.

Då kommer han väl hit innan han far?

LILLY

kämpar med gråten.

Jag vet inte.

ERNA.

Visst gör han det!

LOUISE

går fram till Lilly.

Käns det så svårt att skiljas?

LILLY.

Det blir så tomt, så förfärligt tomt.

LOUISE

tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan.