Читать книгу Den bergtagna: En kärlekens tragedi - Benedictsson Victoria, Axel Lundegård - Страница 2

Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.

Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.

VÄRDINNAN

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

LOUISE

Jag hyr den på en månad – två månader – ett kvartal, om så nödvändigt skall vara —

VÄRDINNAN

Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.

LOUISE

ser sig omkring; för sig sjelf

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år – jag hyr den på ett halft år.

VÄRDINNAN

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle – pengarne på bordet.

LOUISE

Det gör också jag.

VÄRDINNAN

Då har ni företrädet, mademoiselle.

LOUISE

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

VÄRDINNAN

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

LOUISE

Om ni låter mig få allt som jag vill, och —

VÄRDINNAN

med en blinkning

Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

LOUISE

otåligt

Ja – ja —

VÄRDINNAN

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

LOUISE

går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp summan

VÄRDINNAN

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

LOUISE

lemnar pengarne

Se der! Det är ju riktigt.

VÄRDINNAN

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. – Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1: ste Juli.

LOUISE

Vi kunna ju tala om det sedan.

VÄRDINNAN

Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.

LOUISE

blir stående och stirrar ut i luften

Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

VÄRDINNAN

kommer in igen

Nu äro de här igen – fröknarna – hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad – ?

LOUISE

Låt dem komma in.

VÄRDINNAN

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle – släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

LOUISE

förströdd

Ja, jag vet —

VÄRDINNAN

Jag gör det af pur vänskap – det vet Gud i himmelen – af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur – Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre – men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.

*

LOUISE

dämpadt, lidelsefullt

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. – Jag blir från förståndet!

Erna och Lilly komma in från entréen

ERNA

Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!

LOUISE

läser; förströdd

Jag förstår inte.

ERNA

Förstår du inte, att jag fått stipendium?

LILLY

glädjestrålande

Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!

LOUISE

matt

Jag gratulerar dig, kära Erna.

LILLY

Och jag får lof att stanna!

ERNA

Det har jag inte lofvat säkert.

LILLY

Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

ERNA

Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.

LOUISE

Jag stannar nog – ännu någon tid.

ERNA

Du sade ju, att du inte hade råd?

LOUISE

Litet längre kan jag väl sträcka mig.

LILLY

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter – behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma – Klappar i händerna. – Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

ERNA

kärft

Lefvas, ja! – Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla —

LILLY

lägger sin arm kring lifvet på Louise

Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!

LOUISE

till Erna

Hur kan du säga så?

ERNA

går planlöst omkring i rummet

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera – Studsar då hon får syn på Allands porträtt.

LOUISE

Jag är ju ofta på teatern – och så har jag mina franska lektioner.

ERNA

betraktar porträttet

Hvad heter din lärare?

LOUISE

förlägen

Det kan väl egentligen inte intressera dig.

ERNA

sätter porträttet och vänder sig om

Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.

LILLY

till Louise

Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.

LOUISE

kyligt

Jaså.

ERNA

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!

LILLY

Åh – fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.

ERNA

till Louise

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.

LOUISE

vänder sig bort

ERNA

Blef du verkligen ond?

LOUISE

Nej.

ERNA

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

LILLY

Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.

ERNA

Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!

LILLY

Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —

ERNA

härmar

– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.

LILLY

Hvad är du i för humör i dag?

ERNA

Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.

LILLY

smeksamt inställsam

Men när man fått stipendium!

ERNA

Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.

LOUISE

Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —

ERNA

till Lilly

Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.

LILLY

Ja – men du kommer väl strax?

ERNA

Ja.

LILLY

– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.

ERNA

ställer sig framför Louise och fixerar henne

Du går väl inte och blir sjuk igen?

LOUISE

Jag? Hur kan du tro det?

ERNA

Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.

LOUISE

Jag har sofvit dåligt bara.

ERNA

Jaså, bara det.

Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?

LOUISE

Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —

ERNA

Du har inte mycken öfning ännu, min vän.

LOUISE

Hvad menar du?

ERNA

I att ljuga. – Tystnad.

Du borde inte stanna här längre.

LOUISE

Jag förstår dig inte.

ERNA

Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!

LOUISE

Men Erna då!

ERNA

Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!

LOUISE

harmfullt

Jag tål inte att du talar illa om —

ERNA

Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.

LOUISE

Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.

ERNA

lidelsefullt

Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.

LOUISE

Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

ERNA

Hvem har sagt det?

LOUISE

Han har berättat det för mig.

ERNA

häftigt

Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!

LOUISE

Men hur kan du tro – ?

ERNA

med återvunnen sjelfbeherskning

Jag mötte honom härutanför.

LOUISE

glad

Gjorde du!

ERNA

Ja.

LOUISE

Här! Utanför?

ERNA

Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.

LOUISE

Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.

ERNA

Det händer visst inte så sällan?

LOUISE

Åh – nej – men —

ERNA

Nå – kommer du i kväll?

LOUISE

Hvarthän?

ERNA

Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.

LOUISE

skrattar

Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —

ERNA

med ett elakt tonfall

Du har kanske – fransk lektion?

LOUISE

Åh – fy!

ERNA

Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?

LOUISE

Ja, ja – kanske – en liten stund —

ERNA

Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?

LOUISE

Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —

ERNA

Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?

LOUISE

Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.

ERNA

Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.

*

Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer

ALLAND

från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan

LOUISE

Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.

ALLAND

ser på henne

Så blek ni är. Så förgrämd.

LOUISE

Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.

ALLAND

torrt

Man skall akta sig för vanor.

LOUISE

vänder sig bort

Har ni varit ond på mig?

ALLAND

Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.

LOUISE

Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.

ALLAND

Sista gången var här åtminstone fullt hus.

LOUISE

Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.

ALLAND

kallt

Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta —

LOUISE

bedjande, i det hon knäpper samman sina händer

Kom – som förr!

ALLAND

Så nervös ni är!

LOUISE

Jag kan inte uthärda att se er ond.

ALLAND

Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.

LOUISE

strider emot tårarne

Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.

ALLAND

ser på henne och skrattar

Jag delar aldrig med någon.

LOUISE

Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta —

ALLAND

Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.

LOUISE

Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!

ALLAND

Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och – ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?

LOUISE

Nej – ja – skrattar – jo.

ALLAND

Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.