Читать книгу Förrädarens lön - Åberg Johan Olof - Страница 2

Det var påskdagsaftonen den 17 april 1808. I Siikajoki kyrkby och der omkring rådde stor liflighet, ity att de finska bataljonerna kommit dit. Skulle väl återtåget fortsättas längre norr ut, så frågade sig en hvar, men han, som på denna fråga skulle svara, nemligen Klingspor, han fanns icke vid hären. Feg som han var, hade han redan afrest mot norden, lemnande åt Adlercreutz, som efter drabbningen vid Pyhäjoki blifvit generaladjutant, att leda händelsernas gång. Ett hade Klingspor, sin vana trogen, dock förständigat Adlercreutz, och det var att genast retirera, så fort fienden envist trängde på. Det är sorgligt, men sant: dagens lösen var detta enahanda: tillbaka! Skulle äfven nu denna lösen utdelas?

Vi förflytta oss till en sprakande lägereld invid Siikajoki kyrkmur. Vid elden, som flitigt underhölls, lågo tvenne björneborgska soldater och samtalade ifrigt. Ett litet stycke ifrån dem fanns en annan bivuak, der några officerare af olika regementen samspråkade. Och hvilket ämne skulle väl afhandlas, om icke just kriget.

"Du, Jussi", sade den äldre soldaten och upplyfte hufvudet samt betraktade skarpt kamraten, "har du hört, att fältmarskalken vägrat bönderna gevär?"

"Ja, nog har jag det", svarade den, som kallades Jussi, "men jag har också förnummit, att Siikajokis byamän sjelfve skaffat sig sådana och för några dagar sedan tågat ut, under anförande af en bonde vid namn Ollola. Det är käckt folk, skall jag säga."

"Ja, om det är sant."

"Jo, det är sant", inföll en underofficer, som nu trädde fram till bivuaken; "jag hörde det för en stund sedan af dem der borta." Vid dessa ord pekade han på officerarnes lägereld, hvarifrån ett högljudt sorl började höras.