Читать книгу Mjölnarflickan vid Lützen - Åberg Johan Olof - Страница 2

I södra utkanten af staden Lützen voro pistolsmeden Wolfs hydda och verkstad belägne. Vid det tillfälle vi inträda i verkstaden, var gubben Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort förut erhållit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrända dessa bokstäfver: J. v. B.

"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden för sig sjelf, "det här vapnet är mycket vackert och antagligen förfärdigadt af en wiensk pistolsmed, men nog tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre sådant. Kolfven är något för klumpig och…"

"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbröt i detsamma en manlig stämma och en högrest mansfigur, som bar venstra armen i band, förmörkade dörröppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna göra en lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se bättre, det tror jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna öfverträffa gamle Moritz i Prag?"

"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula förlägen. "Jag trodde att den var från Wien."

"Nej, Prags förnämste pistolsmed har förfärdigat vapnet på min begäran.

Se här står hans märke."

"Besynnerligt att jag förut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju arbetat hos Moritz i åtta år och vet nog hvad han duger till. Han är den skickligaste pistolsmed i Österrike."

"Ja, i Sachsen också", tänkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid en blick på Wolfs snopna ansigte. I stället gick han fram till den gamle pistolsmeden, klappade honom vänligt på axeln och sade med en ton, som han gjorde så mjuk och inställsam som möjligt: "Har ni träffat jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"

Vid denna fråga upplyfte pistolsmeden hufvudet, såg några ögonblick forskande på nykomlingen och sporde derefter:

"Jag förstår inte det förhållande, som råder mellan henne och er, löjtnant von Bierich."

Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara på en ganska lång stund. Härunder lade Wolf pistolen ifrån sig, satte båda händerna i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade löjtnanten:

"Jag ska' rent ut säga er, att den der förbindelsen inte passar sig."

Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstånd, hade han mekaniskt fattat en lös pistolpipa, den han häftigt vände mellan fingrarne. Då Wolfs senaste ord träffade hans öron, släppte han pipan. Den föll hårdt mot stenläggningen vid dörren och sprang sönder.

"Jo, nu har ni gjort, vackert åt mig", utbrast gamle Wolf, under det en mörk sky af harm drog öfver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara färdig om ett par dagar, och…"

"Hjelpes väl med detta", afbröt von Bierich raskt och drog upp ett par guldmynt, dem han lade på verkstadsbordet. "För en så skicklig pistolsmed som ni är, mäster Wolf, ni har ju berättigadt anseende för att vara den skickligaste i Sachsen, blir det väl ingen svårighet att förfärdiga en annan pipa, så att ni må kunna ha vapnet i ordning på bestämd tid."

Detta vädjande till hans skicklighet jemte åsynen af guldet gjorde att mäster Wolf med ens blef mildare till sinnes.

"Åh, jag tänkte inte så illa som orden föllo sig", utbrast han derför och stoppade försigtigt ned guldmynten i sin djupa förskinnsficka. "Ser ni, löjtnant von Bierich, jag är en fattig man, såsom ni väl torde ha sett under det år ni varit i mitt hus och derför måste jag noga se på förtjensten. Väl är Margit en duktig qvinna och jag värderar henne också mycket derför… men… men…" stammade han och strök med ena handen öfver läpparne, liksom för att hindra den framträdande förlägenheten… "ja, ja, ni förstår nog, löjtnant, att det är qvinnornas sed att liksom vara om sig och…"

"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbröt löjtnanten skrattande. "Men, säg mig, hvad ni menade med att förbindelsen mellan mig och jungfru Annchen, den vackra mjölnardottren, inte passar sig?"

Mäster Wolfs förlägenhet ökades för hvarje minut, och Joseph von Bierich måste derför ännu en gång upprepa sin fråga.

"Vill ni nödvändigt veta det?" sporde mäster Wolf och såg forskande och på samma gång sorgset på löjtnanten.

"Ja!"

"Men om jag sårar och förtörnar eder?"

"Har ingen fara, jag känner mig stark nog att nu kunna möta hvilken motgång som helst, utom en enda."

"Och hvad skulle det vara för en motgång, som ni ej kan bära?" sporde mäster Wolf nyfiken.

"Låt mig behålla den hemligheten för mig sjelf så länge", bad von Bierich. "Fram nu med edra motskäl."

Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen dessa ord:

"Derför att eder ställning är så olika här i lifvet, ska' jag för det första säga er."

Joseph von Bierich tog förbluffad ett par steg tillbaka, under det handen öfverfor det manligt vackra ansigtet.

"Hvad pratar ni nu för galimatias, fader Wolf", utbrast han derpå. "Väl är jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror ännu, att deri ej ligger något ondt. Dessutom förmodar jag, att kärleken skall veta att häfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni också detsamma, mäster Wolf?"

"Er emellan kanhända", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som också vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag säga."

"Jag känner bara en, och det är Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."

"Men jag känner två till, jag", inföll mäster Wolf och betraktade Joseph von Bierich icke utan en djup farhåga.

"Hvilka skulle det vara?" sporde löjtnanten och ryckte obehagligt till.

"Mathias Gründler och hans son Franz."

"Hvad ha de för anspråk?" utbrast löjtnant von Bierich häftigt och såg på mäster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen, som ska' äkta Annchen?"

"Sonen förstås", svarade mäster Wolf och kunde ej underlåta att le åt Joseph von Bierichs ifver.

"Men, Annchen älskar mig!"

"Det lär inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", inföll gamle Wolf allvarligt. "Han och Mathias Gründler ha för länge sedan, ja så fort Annchen var född, kommit öfverens om, att Franz och Annchen ska' bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."

Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne. Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga hammarslag kunde förnimmas.

Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.

Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:

"Är detta allt ni har emot mig?"

"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.

Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med sväfvande röst gjorde denna fråga:

"Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."

Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:

"Derför att ni är… är… papist."

Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.

"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är någonting att skratta åt."

"Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich, sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är – papist."

Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.

"Inte… pa… pa… pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.

"Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också gjort att jag…"

"Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer ska' neka er sin dotter… om… om… han bara törs för Mathias Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.

"Törs! Hvarför törs han inte?"

"De ä' så hämndgirige, båda två."

"Låt det bli min ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om, och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt får ett godt slut."

"Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."