Читать книгу Den Gamles Minnen - Berndtson Fredrik - Страница 2

          Underlig är du till sinnes,

          Som ej visor höra gitter.

    Hvitt är golfvet, hvitt är taket,

    Qvarnens vägg af mjölet lyser;

    Icke herremans gemaket

    Vackrare tapeter hyser.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen!

    Säden nog till qvarnen hittar,

    Bäres dit af glada hjertan.

    Hungern ej i dörren tittar,

    Ej i glada sinnet smärtan.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen

    Svart är smeden, ful att skåda;

    Tång och slägga äro tunga.

    Lustigt är i qvarnen råda,

    Gladt att mala och att sjunga.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen

    Utaf vatten frodas grödan;

    Vatten skickar Gud åt qvarnen.

    Himlen sörjer nog för födan,

    Sörjer nog för bröd åt barnen.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen

    I mitt qvarnhjul tomten klänger,

    I mitt qvarnhjul är hans kammar;

    Lustigt han mitt qvarnhjul svänger,

    Fröjdar sig när mjölet dammar.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen

    Blir det söndag får din tunga,

    Dina trötta armar hvila,

    Får du lyss hur böljor sjunga,

    Lugn se på hur vattnen ila.

          Surra på

          Fort, min sten

          Låt det gå,

          Var ej sen

    Ständigt också kan du sjunga,

    Alldrig sluta dina visor.

    Minsta fågel uti skogen,

    Minsta bölja uti bäcken

    Kan ju glädjas, kan ju sjunga.

    Icke lockas björn med vallhorn,

    Sorgen ej med glada sången —

    Klara ögon icke älska

    Mörker, icke svarta natten;

    Friska öron gerna lida

    Litet buller uti stugan —

    Underlig är du till sinnes,

    Som ej visor höra gitter.

    Trumpen man jag föga aktar;

    Dålig fågel tycks mig ugglan.

    Mycket har du dig förändrat

    Sedan sistförflutna sommar.

    Ingen var som du, att lätta

    Arbetsmödan med din tunga,

    Muntrast flög din hvassa skara,

    Främst du gick i långa raden

    Vid den glada skörde-talkkon,

    Ingen så som du förstod sig,

    Att om söndan lekar ordna.

    Icke var du sen vid gungan,

    Icke trög din fot i dansen,

    Ej din arm, att kasta trissa.

    Mycket har du dig förändrat

    Sedan sistförflutna sommar.

    Har du sett hur hösten leker,

    Hur han blandar löf tillsamman,

    Blad af träd och blad af blommor?

    Och hur sen, af leken tröttad,

    Vild han strör dem öfver fälten,

    Att förtrampas och förvissna?

    Och hur vintern slutligt kommer,

    Breder kalla snön deröfver? —

    Många friska sommarkänslor,

    Många glada sommartankar

    Jaga smärtans kulna vindar,

    Faller sorgens snödok öfver —

    Vinter mellan nu och sommar;

    Mycket mellan mig och fordom!

    Bättre är i dag, än fordom;

    Bättre fem kopek, ja mindre,

    Äga i den vakna handen,

    Än om flygtig lycka drömma.

    Spökrädd man bakom sig ögnar,

    Räds för strå't, som sagta praslar,

    Då det reser sig i fjäten.

    Den, som skådar noga för sig,

    Stadigt, gladt går rätta vägen,

    Han behöfver icke frukta,

    Ej ha ögon bak i ryggen.

    Regn i dag, i morgon solsken;

    Regn har alltid den, som gråter.

    Låg ett ringa stycke åker

    Vid ett fattigt torp i skogen.

    Våren kom och regn kom äfven,

    Men ej strå stack upp ur myllan.

    Sommarn kom och solsken också,

    Intet ax sitt hufvud höjde.

    Väl kan den på solsken hoppas,

    Som sin åker ren besådde,

    Som har qvar af fordna skördar.

    Tycks mig dock du fåvitskt klagar,

    Att skomakaren du liknar,

    Som slöt upp att prylen nyttja,

    Satt sig i en vrå, att sörja,

    Blott för det hans vackra arbet'

    Från förgängelsen ej sköntes,

    För hans möda blef förtrampad.

    Tycks mig dock du fåvitskt talar,

    Att din qvicka tunga liknar

    Vattenhjulet bort i bäcken,

    Som af pojkar slöjdadt blifvit.

    Erik! malört är ditt hjerta

    För de gamla, trogna vänner,

    Sedan det blott honing blifvit,

    Endast sötma för en enda.

    Lyss engång till hvad jag säger,

    Hör engång uppå min visa.

    Vacker som en dag, glad och nitton år

    Är den flicka, som mig mest behagar,

    Och vill hon mig ha, om jag henne får,

    Står vårt bröllopp inom några dagar.

    Spelman uti byn skall min talman bli,

    Han en tunga lik sin stråke äger.

    Och till gården sen lustigt fara vi,

    Spelman går i stugan in och säger:

    Vackra flicka hör —

    Orätt gör du mig i sanning,

    Vrångvist dömmer du mitt hjerta,

    Om du tror, att gamla vänner

    Mindre nu än förr jag aktar.

    Sörja skulle jag ej eller,

    Vore gamla vänner trogne.

    Väl jag inser hvad du menar,

    Gissar lätt på hvad du tänker.

    Ej jag ser dig mera vandra

    Bort till Pavos rika hemman,

    Ej du mera syns i stugan

    Hos den vackra Annas fader.

    Lyckan har den gamle dårat,

    Medgång sinnelaget ändrat.

    Dock, hvad hjelper det att sörja!

    Tålamod är bästa trösten,

    Bättre dock än mod, att tåla,

    Tycks mig mod att handla vara.

    Illa rådlöshet sig likar

    Med ett stolt och manligt sinne.

    Hvad jag tänkt vill jag dig säga,

    Hvad jag öfverlagt förtro dig.

    Tungt det legat mig på hjertat,

    Natt och dag mitt sinne ängslat. —

    Bort från barndomshem och vänner

    Måste Erik ögat vända,

    Måste trampa nya stigar,

    Andra träd och böljor skåda,

    Andra hyddor, andra menskor.

    Här är ingen ro att vänta,

    Ingen glädje, ingen lycka.

    Glädjens skatt en drake vaktar,

    Som med guldfylld hand vill smekas,

    Vill med silfverröst bevakas.

    O, hvad aktar han den arme,

    Vore äfven guld hans hjerta,

    Rent och klart som silfver sinnet

    Bort från barndomshem och vänner

    Måste arme Erik vandra.

    Ren i morgon vill jag vandra,

    Innan solen vakna hunnit,

    Medan hyddorna stå slutna,

    Medan menniskorna drömma,

    Drömma kanske ljuft om lycka.

    Men när dagen redan lyser

    Gladt kring skog och äng och vatten,

    Och hvart menskoöga blickar

    Åter gladt kring kära hyddan,

    Tag då helgdagströjan på dig,

    Gå till Pavos rika hemman,

    Träd i stugan in och helsa

    Ifrån mig till Pavos dotter.

    Säg, att lång är icke vägen

    Mellan qvarnen här och henne;

    Dock för mig är han den lägsta.

    Lång är resan genom verlden,

    Öfver hafvets vågor färden,

    Men ändå ej lång, som stigen

    Mellan qvarnen här och henne.

    Säg att Erik vandra måste

    Bort från barndomshem och vänner,

    Men att han i lust och sorger

    Uppå Gud och Anna litar.

    Denna ring, som mig min moder

    I sin sista timma skänkte,

    Skall du äfven henne gifva.

    Helsa, säg, att, liksom ringen,