Читать книгу Grannen - Блейк Пирс - Страница 7

17 År Senare

Chloe Fine gick upp för trapporna i sitt nya hem – hemmet som hon och hennes fästman hade letat efter i månader – och hon höll på att spricka av glädje.

“Är kartongen för tung?”

Steven skyndade sig upp för trapporna bredvid henne, med en kartong märkt KUDDAR.

“Inte alls”, sa hon och kämpade med sin kartong, som det stod PORSLIN på.

Steven ställde ner sin kartong och tog hennes istället.

“Vi byter”, sa han med ett leende.

Han hade lett mycket den senaste tiden. Det verkade egentligen som att det hade fastnat ett permanent leende i ansiktet på honom den dagen hon hade låtit honom trä en förlovningsring på hennes finger, för åtta månader sedan.

De gick tillsammans upp på trottoaren. Medan de gick sneglade Chloe på trädgården. Det var inte den stora trädgården hon alltid hade föreställt sig. I sitt sinne hade hon fantiserat att hennes hus skulle ha en stor öppen trädgård med träd utspridda längs tomtgränsen. Hon och Steven hade valt att bosätta sig i ett lugnt bostadsområde istället. Men hon var bara tjugosju; hon hade gott om tid. Både hon och Steven visste att det här inte var huset de skulle åldras i. Det var någonting med det som fick det här huset att kännas ännu mer speciellt. Det här var deras första hem, platsen där de skulle lära sig allt om sitt äktenskap - och kanske var det även platsen där de skulle försöka få ett barn eller två.

Hon kunde se grannens hus ganska tydligt. Gräsmattorna var bara åtskilda av en rad med höga buskar. Den vita pittoreska verandan var nästan exakt likadan deras egen.

“Jag vet att jag till stor del växte upp här”, sa Chloe. “Men det känns inte som förut. Det känns som en annan stad.”

“Jag lovar dig, det är exakt detsamma”, sa Steven. “Tja, kanske förutom ett par nya bostadsområden i stil med vårt. Kära gamla Pinecrest, Maryland. Litet nog för att man alltid ska springa på folk man inte har lust att träffa, men stort nog för att man ska behöva köra en hel timme för att komma till en mataffär. “

“Jag saknar Philly redan.”

“Inte jag”, sa Steven. “Inga fler Eagles-fans, inga fler Rocky-skämt, ingen mer trafik.”

“Ja, det har du rätt i”, sa Chloe. “Men ändå…”

“Ge det lite tid”, sa Steven. “Det här kommer snart att kännas som hemma.”

Chloe önskade att hennes mormor var där med henne i just det ögonblicket och att hon hade fått se det nya huset. Chloe var ganska säker på att hennes mormor hade varit stolt. Hon hade säkert skyndat sig att slå på den splitternya ugnen i köket och bakat en festlig dessert de kunde fira med.

Men hon hade dött för två år sedan, bara tio månader efter att Chloes morfar hade dött i en bilolycka. Det hade var poetiskt att säga att hon dog av ett brustet hjärta, men det var inte så det gick till; det var en hjärtattack som hade tagit livet av hennes mormor.

Chloe tänkte också på Danielle. Precis efter gymnasiet, hade Danielle flyttat till Boston där hon skulle bo i några år. Där blev hon nästan gravid med fel person, anhållen en eller ett par gånger, och fick sparken från flera jobb. Till slut hade hon flyttat tillbaka till Pinecrest, det var för några år sedan.

Själv hade Chloe gått på högskolan i Philadelphia, träffat Steven, och nu studerade hon till att bli en FBI-agent. Hon hade några klasser kvar, men det hade varit en smidig övergång. Baltimore låg bara en halvtimme bort västerut med bil och krediterna hade överförts utan några problem.

Det var som en skänk från ovan när Steven hade lyckats hitta ett jobb i Pinecrest. Trots att Chloe skämtade om att hon inte ville återvända till dit, så var det som om hon innerst inne alltid hade vetat att hon skulle komma tillbaka hit förr eller senare, även om hon kanske bara skulle stanna i några år. Det var lite löjligt, men hon kände att hon var skyldig sina morföräldrar det. När hon var yngre hade hon haft så bråttom att lämna Pinecrest, och det hade känts som att hennes morföräldrar hade tagit det lite personligt.

Sedan hade det perfekta huset dykt upp och då blev Chloe alltmer förtjust i tanken på att bo i en mindre stad igen. Pinecrest var inte pyttelitet – det var ungefär trettiofem tusen invånare, vilket Chloe tyckte var en bra storlek.

Dessutom skulle det bli spännande att träffa Danielle också.

Men, först skulle de bli klara med flytten. Det lilla de ägde hade packats in i flyttbilen, som just nu stod parkerad på deras lilla uppfart. De hade kämpat med att tömma flyttbilen i två timmar nu, in och ut, fram och tillbaka, och kunde äntligen se väggen skymta bakom den sista raden av kartonger och sopsäckar.

När Steven kom in med de sista kartongerna, började Chloe att packa upp. Det var surrealistiskt att tänka på att det här var saker från deras separata lägenheter, som nu skulle packas upp i deras nya gemensamma hem. Det var en härlig känsla. Hon tittade på sitt finger där förlovningsringen satt med ett belåtet leende.

Hon var mitt uppe i uppackningen när det knackade på ytterdörren – den första dörrknacken i deras nya hem. Efter knacket kom det en ljus kvinnlig röst som sa: “Hallå?”

Med förbryllad min, pausade Chloe det hon gjorde och gick fram till ytterdörren. Hon visste inte vad hon förväntade sig att se, men det var definitivt inte en person från det förflutna. Men det var precis vad som väntade på andra sidan dörren.

“Chloe Fine?” frågade kvinnan.

Det hade gått åtta år, men Chloe kände igen Kathleen Saunders utan några problem. De hade gått på gymnasiet tillsammans. Det var overkligt att se henne stå där utanför ytterdörren. Även om de inte hade varit bästa vänner på gymnasiet, hade de varit lite mer än ytliga bekanta. Det var så oväntat för Chloe att se en karaktär från det förflutna stå på tröskeln till vad som nu var hennes framtid, att det svajade till. För en sekund kände Chloe sig lite yr.

“Kathleen?” sa hon frågande. “Vad fan gör du här?”

“Bor här”, sa Kathleen med ett leende. Hon hade gått upp en hel del i vikt sedan gymnasiet, men hennes leende var exakt likadant.

“Här?” frågade Chloe. “I det här området?”

“Ja. Två hus bort, på höger sida. Jag kom precis tillbaka från min promenad med hunden och tänkte att det måste vara du. Eller ja, du eller din syster. Så jag gick fram till mannen som stod vid flyttbilen och han sa att jag skulle knacka på och hälsa. Är det din make?”

“Fästman”, sa Chloe.

“Jaha, hur liten är världen egentligen?” frågade hon. “Eller… snarare, hur liten är den här staden.”

“Väldigt liten, antar jag”, sa Chloe.

“Jag skulle gärna stanna och snacka lite, men jag måste faktiskt gå på ett kundmöte om en timme ungefär”, sa Kathleen. “Dessutom vill jag inte störa dig i uppackningen. Men du…. vi har kvartersfest på lördag. Jag ville vara den första att bjuda in dig personligen.”

“Ok, tack. Det uppskattar jag.”

“Förresten, lite snabbt bara… hur är det med Danielle? Jag vet att hon gick igenom lite grejer efter gymnasiet. Hörde ett rykte om att hon bor i Boston.”

“Hon bodde i Boston”, sa Chloe. “Men hon kom faktiskt tillbaka hit till Pinecrest för några år sedan.”

“Vad coolt”, sa Kathleen. “Du kanske kan bjuda in henne till kvartersfesten också, då? Det vore verkligen kul att snacka med er båda två igen!”

“Detsamma”, sa Chloe.

Hon tittade lite snabbt förbi Kathleen ner mot uppfarten och såg Steven bak i flyttbilen. Han ryckte på axlarna och grimaserade som för att säga: Förlåt!

“Hursomhelst, det var jättekul att se dig”, sa Kathleen. “Hoppas vi ses på kvartersfesten. Om inte så vet du vart jag bor!”

“Japp! Två hus bort, på höger sida.”

Kathleen nickade och överraskade Chloe med en kram. Chloe besvarade kramen, men kände sig ganska säker på att Kathleen inte hade varit så generös med kramarna under gymnasietiden. Hon följde sin gamla (och nya, verkade det som) vän med blicken, som vinkade mot Steven och gick vidare ner på trottoaren.

Steven kom tillbaka upp på trappstegen till verandan med de två sista kartongerna. Chloe tog tag i den översta kartongen och så fortsatte de in till vardagsrummet. Stället var en labyrint av kartonger, säckar och bagage.

“Ledsen för det där”, sa Steven. “Jag visste inte om hon bara ville hälsa dig välkommen eller vad.”

“Nej, det är lugnt. Det var skumt, men helt ok.”

“Hon sa att hon var en kompis från gymnasiet?”

“Ja. Och här bor vi nu, på samma gata med bara två hus emellan oss. Hon verkade väldigt rar, i alla fall. Hon bjöd in oss till en kvartersfest i helgen.”

“Vad trevligt.”

“Hon kände också Danielle under gymnasietiden. Jag tror att jag ska bjuda in henne till festen också.”

Steven suckade och började öppnade en av kartongerna. “Chloe, vi har inte ens varit här i ett dygn. Kan vi inte vänta lite innan vi blandar in henne i vårt liv?”

“Det ska vi också”, sa hon. “Festen är om tre dagar. Så, vi väntar i tre dagar.”

“Du vet vad jag menar. Danielle har en tendens att komplicera saker i onödan.”

Ja, Chloe visste vad han menade. Steven hade träffat Danielle fyra gånger och vid varje tillfälle hade det blivit fel – och ingen av dem drog sig för att påpeka det heller. Danielle hade en rad problem, och det gjorde det svårare att involvera henne i sociala situationer med människor de inte kände. Så hon antog att Steven hade rätt. Varför bjuda in henne till en kvartersfest där hon inte kände någon?

Men svaret var självklart: För att hon är min syster. Hon har varit ensam och haft det svårt de senaste åren och även om det är drygt, så behöver hon mig.

Minnet av hur de satt tillsammans på trapporna utanför hyreshuset blixtrade till i hennes huvud med en otrolig intensitet.

“Du visste att jag skulle kontakta henne förr eller senare”, sa Chloe. “Jag kan inte direkt bo i samma stad som min syster och samtidigt exkludera henne ur mitt liv.”

Steven nickade och gick fram till henne. “Jag vet, jag vet”, sa han. “Men man kan ju alltid hoppas.”

Hon visste att han menade det han sa på en viss nivå, men samtidigt förstod hon att han skämtade. Han gav sig, ovillig att låta en diskussion om hennes syster förstöra deras flyttdag.

“Det skulle kunna vara bra för henne”, sa Chloe. “Komma ut och vara lite social… Jag tror att jag kan ha en bra inverkan på henne och vara ett stöd till henne.”

Steven visste att deras förflutna var komplext. Och även om han var ärlig med att han inte var så förtjust i Danielle, hade han alltid stöttat Chloe kärleksfullt. Han förstod att hon var orolig över sin syster.

“Gör det du tror är bäst för henne, då”, sa han. “Och när du har ringt henne, kom och hjälp mig med att få ihop sängen i sovrummet. Jag har planer för den senare.”

“Jaha, har du?”

“Ja. Allt detta flyttande har tröttat ut mig. Jag är utmattad, jag ska sova så hårt… och det ska bli så jävla skönt.”

De brast ut i skratt och kramade om varandra. De möttes i en lång kyss och det kändes som att de skulle kunna ha god användning av sin säng den första natten i deras nya hem. Men för stunden var det högar och högar av kartonger som skulle packas upp.

Chloe behövde också ringa sin syster och det kunde bli lite olustigt.

Tanken fyllde henne med lika mycket glädje som ångest.

Trots att det var hennes tvillingsyster, kunde Chloe aldrig förutse hur Danielle skulle reagera. Och tyvärr var det någonting med att vara tillbaka i Pinecrest som fick henne att känna att saker och ting hade försämrats för Danielle.