Читать книгу Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - Carl Nissen - Страница 3

Innehållsförteckning

BILDER

FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS

AF

CARL NISSEN

GÖTEBORG

WETTERGREN & KERBER

1896

GÖTEBORG

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI

iii

land alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste —.

Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador, Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.

Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön, hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.

På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico, herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna. Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.

I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat iv och tillintetgjort många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget förstörelsearbete lämnat efter sig.

Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.

Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet till en gemensam gudom: Solen.

Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel. Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.

Solen var lifvets symbol.

För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och präster.

Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.

Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest ogenomträngliga och v vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.

Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i ljuset.

Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det, man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven funnits och studerats.

Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. — Å hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt egendomliga, men mycket olika kulturlif.

Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen — ty skriftecken voro obekanta — härstammade från Solen.

vi

Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.

Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de kringboende stammarne för sig.

Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande folkstammar karakterisera incakungarne.

Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med infödingarne.

Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.

Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket vii och omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.

Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att uppvisa.

Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande folket, hvad det behöfde. —

Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand, hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje själfständighetskänsla hos dem.

Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat, socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång undvikandet af förmögenhet och fattigdom. —

Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.

Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman. viii

Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.

Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.

Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.

Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.

I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi, deras förste konung.

Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden ix tilltog, kulturen uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.

Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.

Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.

Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för åkerbruk och fiske — kort sagdt, allt, som hos andra nationer är x kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling — så har man svårt att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera uppåto.

Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. — När solen gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i fullt utbrott. —

Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de voro, och hvars lära de sökte utbreda.

Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som föddes af solens dyrkan.

1