Читать книгу Elias Lönnrots svenska skrifter: Uppsatser och översättningar - Элиас Лённрот - Страница 4
ОглавлениеTuo'os tulta taivahasta,
Jolla poltan Riien suuta,
Riien hammasta hajotan.
Hemta eld åt mig från himlen,
Att jag Riisis mun må bränna,
Breda ut hans tänder dermed.
Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk, förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen, som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid, hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för loihtiat obekanta.
Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper, visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt, som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar, ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.
Sampo.
Borgå Tidning 1839, n:o 96.
Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade Sampo ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839, N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde såväl emot Sampo och Jumala-bildens, som emot Pohjolas och Bjarmalandets identitet, men dessförinnan särskildt några ord om Sampo. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om Sampo, att
Der var sådd, såväl som plöjning,
Jemte all slags växt och gröda.
Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den
Mol på en dag säd att ätas,
På den andra säd att säljas,
På den tredje för besparing.
Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne, när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var sam bokh, som ordagrannt öfversatt betyder: sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden. Af namnet sam bokh kunde finska uttalet ej få annat, än sitt Sampo, som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes Jumalabild. — Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej mindre, huru Sampo kunde få epithetet kirjokansi (med brokiga locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte annat, som med saken kan äga sammanhang.
Tre ord om och ur finska fornsången.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.
Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas byggnadsfond.
Första ordet.
Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig. De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att tränga oss igenom.
Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten. Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven
Stolta springarn måste hvila,
När en längre tid han sprungit,
Lians hårda stål förslöas,
När en dag det rörts på ängen.
Lågan flämtar matt omsider,
När hon brunnit långa natten,
Vattnet som i forsen brusat,
Söker lugn i elfvens sköte.
Andra ordet.
I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:
Hör nu gumma hvad jag säger!
Återgif mig mina skänker,
Tag tillbaka dina visor;
Sånger får jag nog af sorgen,
Af bekymret långa visor,
Ord af oron i mitt hjerta,
Tankar af en evig saknad.
Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.
Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
När hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som flicka.
Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren, såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig. Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden, oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.
Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.
Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt sist menniskan.
Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter. Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter. Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex. en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag, hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen, kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också hade sina egna skyddsandar.
Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik, och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande, ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga den på stället, der den nu befinner sig.
Tredje ordet.
Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga sampo. Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat. Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt Oma maa, der det hithörande stället lyder:
Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.
Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.
I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet Stamp, Stampfe, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om sampo sägande:
Redan mal det nya sampo,
Sampo med det granna locket,
Mal en lår på morgonstunden,
En lår till förbrukning hemma,
Och en annan till försäljning,
Till besparing tredje låren.
Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på ett annat ställe säges om sampo,
Att dess rötter voro fästa
Nio famnar djupt i jorden,
En i sjelfva fasta marken,
Invid vattnets rand den andra,
Tredje roten in i berget.
Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat, än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är någonting helt naturligt.
För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och rikedom.
Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker. Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat ställe vid en ria.
När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade jumala-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att den både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt folket evig lycka.
Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda gud sjelf. En dylik gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter de nyssnämnda ryska orden sampo, hvilket namn, sedan man lärt sig känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.
Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom sådan må den förvara sitt rum bland de andra.
Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den. Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon beräkning.
Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet sampo med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska språket ljuder sang fu och betyder hemlig källa. Enligt Castréns åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka, nemligen det i Islands sagor frejdade jumala-templet.
Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro, att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas: "der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der just der en evig lycka".
Der då kunde månen lysa,
Solen skänka fröjd och lycka
Öfver Suomis vida bygder,
Öfver Suomis sköna trakter.
Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette förklaringen.
Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med en alldeles ny.
Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning, som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.
Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga, att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja. Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes namn och rykte fallit.
Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.
Hvarför ej i detta lifvet,
Ej så länge solen lyser,
Hafvet saknar makt och håfvor,
Hafvets gud fördolda skatter.
Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.
Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst förklara sig. Hans sista afskedsord voro:
Låt en tid i fred försvinna,
Dagar gå och andra komma,
Då behöfver man mig åter,
Saknar mig och väntar, att jag
Skall en annan sampo bringa,
Ställa till ett spel ånyo,
Föra fram en annan måne,
Återställa gömda solen,
När ej sol, ej måne finnes,
Då all lifvets fröjd är borta.
Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket, der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.
Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder. Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel och sist åkerbruk.
I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:
Yhen joutsenen sulasta.
Yhen siian suomusesta,[5]
Yhen villan kylkyestä,
Yhen orasen jyvästä,
d.ä. sampo var formadt af en svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp (eller en mjölktår enligt andra variationen) och af ett kornfrö, hvartill somliga varianter ännu tillägga en söndrig slända, såsom representant för industrin.
Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver föremålen för lifvets nämnde behof.
Ridvala Helka.
(En folkfest.)
Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.
Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen. Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.
Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader, kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast ögat förnöjes.
Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels skog, berg och dälder.
Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan, som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen, alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara, frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne. Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas. Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare på sådana orter.
Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter, än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii. Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning. Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast ärbara, dygdefulla jungfrur.
Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof, lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes. Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas, förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt, art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande åminnelse värdiga.
För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:
Ingeris Sång.
Lalmanti, den stora riddarn,
Fäste sig en dygdig jungfru,
Gaf sin hand till trohetstecken,
Rika skänker till förlofning,
Och en kostbar ring till lösen.
Lalmanti, den stora riddarn,
For sin väg till fremmand länder,
Dit han kallades af kriget.
"Vänta i sex år uppå mig,
Vänta mig i åtta somrar,
Var mig nio vårar trogen,
På den tionde en månad:
Hör du sen att jag har stupat,
Och med allone försvunnit,
Må du välja dig en annan;
Ingen bättre dock än jag var,
Men ej heller någon sämre.
Välj föröfrigt som du tycker."
Erikki, den lilla riddarn,
Bar ett diktadt bref i handen:
"Lalmanti i striden fallit
Och besegrats under kampen".
Ingeri, den sköna jungfrun,
Nödgas ta trolofnings-skänker,
Förs med våld till vigselstugan,
Förs med våld dock ej till vigseln,
Ej med svärd och ej med mankraft,
Ej med starka männers samråd,
Eller med utvalda qvinnors,
Eller sköna jungfrurs bistånd.
Ingeri, den sköna jungfrun,
Sorgsen satt på löftets trappa,
Sorgsen satt och fällde tårar,
Såg åt öster, såg åt väster,
Blickade mot norden äfven,
Varseblef en prick på hafvet.
"Vore du en fogelskara,
Visst du höjde dig i luften;
Vore du en svärm af fiskar,
Visst du sjönke ner i djupet;
Om min Lalmanti du vore,
Lade du din båt till stranden."
Hvarpå känns din Lalmanti då?
Känns på masten, känns på seglet;
Ny är hälften af hans segel,
Af blott siden andra hälften,
Ingeri har själf det väfvit,
Trädt hvarenda tråd i skeden.
"Hör min unga, lilla broder,
Tag din hingst från beteshagen,
Från kornlandet snabba hästen,
Rid min Lalmanti till mötes,
Der han stiger upp på stranden."
"Ack min unga, lilla svåger,
Huru lefver nu min Ingri?"
"Präktigt lefver nu din Ingri,
Bröllop firades en vecka,
Andra veckan deltes gåfvor,
Tredje veckan rika skänker!"
Matalenas Sång.
Unga jungfrun Matalena
Växte länge på sin hemort;
Långt gick också hennes rykte,
Medan hos sin goda fader
Och sin hulda mor hon lefde.
Unga jungfru Matalena
Gick till källan efter vatten,
Bar i handen gyllne stäfva,
Gyllne handtag fanns på stäfvan;
Såg sin bild i lugna vattnet:
"Ve, o ve mig stackars flicka,
Hur mitt anlet har förändrats,
Hur min fägring har försvunnit;
Spännet på mitt bröst ej glänser,
Silfret lyser ej på hufvut!"
Jesus vallade i lunden,
Vårdade sin hjord på marken:
"Gif mig vatten till att dricka".
"Jag har intet käril hos mig,
Hemma har jag ingen kanna;
Kannorna de klungo sönder,
Stopen ramlade som stickor."
"Har du ej gullstäfvan hos dig,
Stäfvan med det gyllne handtag?"
"Kan du tala så, finngosse,
Du finngosse, träl i landet,
Ständigt vallhjon hos min fader;
Du som närs af Svenskens gåfvor,
Får fiskhufvuden till föda."
"En finngosse må jag heta,
Vara ock en träl i landet,
Ständigt vallhjon hos din fader,
Näras utaf Svenskens gåfvor,
Få fiskhufvuden till föda.
Vill du, yppar jag din vanart?"
"Må du yppa hvad du känner".
"Minns du dina trenne söner?
En du kastade i elden,
Dränkte ner i sjön den andra,
Gräfde i ett kärr den tredje.
Den du kastade i elden,
Vore riddare i Sverige;
Den du dränkte uti vattnet,
Vore här i landet herre;
Den du gräfde ner i kärret
Vore präst, en af de bästa."
Unga jungfrun Matalena,
Började att gråta genast,
Grät gullstäfvan full af tårar,
Tvådde dermed Jesu fötter.
Torkade med silkesduken.
"Säkert är du Herren Jesus,
Du som känner all min vanart;
Döm mig nu du gode Herre,
Döm mig hvart du helst behagar.
Må i sanka kärr jag sänkas
Till en bro för vandrarns fötter,
Eller på det vida hafvet
Stormen skaka mig beständigt,
Böljan jaga oupphörligt."
Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.
Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.
Björnfesten.
(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.
Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.
Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:
Jägarne vandrande till björnen i skogen:
Nu man borde björnen fånga,
Fällas borde gyllne håret,
I den milda skogens hemvist,
Hos den vaksamme Tapio.
Också jag en karl var fordom,
Var en karl, som mången annan,
När man lottade om bytet,
Räknade vid fångsten karlar.
Då steg jag för björnens boning,
Trängde på trubbnäsans backe,
Nu är annan tid för handen;
Månne jag väl stackars gosse,
Redan är för gammal vorden,
Bragdt till tvifvel framför andra!
Kan så vara, men ännu dock
Sinnet lockande mig bjuder,
Själen längtar ut ur hemmet,
Till Tapios gamla boning,
Till den kända honungsdrycken.
Och så går jag nu till skogen,
Går till sysslor utom huset;
Mielikki, du skogens drottning!
Tellervo, Tapios dotter!
Lägg nu band på dina hundar,
Ordna vackert dina hvalpar,
Vid de trybevuxna tågen,
Vid den lilla ekträdsstugan.
Bind en duk för ögonparet,
Vira flätor om hans hufvud,
Stryk uppå hans tandrad boning,
Och på munnen rena smöret;
Att han mannens lukt ej känner,
Icke märker andedrägten,
När uppå hans stig jag kommer,
Står framför den ädles boning.
Tal till björnen sjelf:
Du bredpanna, skogens äple!
Skogens sköna runda knotter!
När du hör att mannen nalkas,
Stolta gossen stigen framåt,
Göm du klorna in i tassen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig måtte röra,
Ej ens i sin vighet skada,
Sjelf bredpanna må du röras,
Sjelf dig honungstasse vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder.
Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:
Sidenbädden nu jag störde,
Slog omkull den gyllne sängen.
Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr,
På slättassens gård jag stiger,
Går framför plir-ögats tröskel.
Vill mitt gull jag nu betrakta:
Kort är foten, böjdt är knäet,
Nosen trubbig, som ett nystan.
Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Icke var det jag, dig fällde,
Ej min andra broder heller,
Sjelf du halkade på trädet,
Steg på qvisten oförsigtigt,
Sönderslet din granrisklädning,
Ref barrskjortan uti stycken;
Hösten är så hal och slipprig,
Höstens nätter äro mörka.
Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:
Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Änn' ett stycke får du vandra,
Röras i den kända skogen.
Kom mitt gull och börja färden,
Rör dig skogens konung hädan,
Stig lättfotade nu framåt,
Skrid blåstrumpa, dit jag leder,
Längs den silfverprydda gången,
Genom gyllne hemgårdstågen.
Till ett mannrikt sällskap förs du,
Till en talrik karlasamling;
Der har stått ett visthus länge,
Byggdes högt på silfverfötter,
Fördes upp på gyllne stolpar.
Dit vår ädle gäst vi leda,
Föra dit vår gyllne främling,
Väl du torde der dig finna,
Der finns honing nog att äta,
Mjöd i öfverflöd att dricka.
Kom nu, rör dig lätt på drifvan,
Som ett näckblad rörs på vattnet,
Sväfva öfver skogens ruskor,
Som på qvisten ickorn sväfvar.
Kom nu så, som ock du kommer,
Ifrån detta trånga näste,
Öfvergif din bädd af ruskor,
Lemna dessa granrisbolstren,
Välj en bättre bädd af siden,
Lägg dig på de röda bolstren,
I ett högre hus med takås,
Under takets vackra fogning.
Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:
Lyssnen, hörs ej ljud på gården?
Låter, likasom ett jagthorn,
Ljudet är liksom köttfågelns (björnens),
Klangen liksom skogsmän blåste.
Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:
Hvad för honungsdjur gaf skogen?
Gaf skogsvärden er ett lodjur,
Eftersom med sång J nalkens,
Glädjens så på edra skidor?
Endera jägaren svarar:
Blott en utter har oss unnats
Af skogsguden till sångämne,
Och derför med sång vi nalkas,
Glädjas nu på våra skidor.
Litet vore dock en utter,
Så en utter, som ett lodjur; —
Den vidtfrejdade nu rör sig,
Skogens dimma sväfvar framåt,
Skogens skum nu hitåt flyter.
Nu med Gud jag helsar eder
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar,
Trampade af våra qvinnor,
Och af husets mör bebodda. —
Mindre kär kanske är gästen,
Då må dörrarne man sluta,
Men är gästen efterlängtad
Hållen husets dörrar öppna.
Någon af folket på gärden:
Var, o Gud! nu prisad af oss!
Var, vår skapare, nu lofvad!
Som så lät bredpannan komma,
Bragte skogens guld pi gården.
Hell dig skogens honungstasse!
Som nu steg på våra backor,
Kom till dessa trånga gårdar.
All min lifstid har jag längtat,
All min ålders tid förväntat,
Att skogssilfret skulle komma,
Öknens gull sig hitåt närma,
Komma uppå dessa gårdar,
Våra alltför smala gångar.
Så jag väntat, som man väntar
Ett godt år inunder sommarn;
Längtat, såsom skidan längtar
Efter snö vid vinterns ankomst;
Som en flicka väntar fästman,
Den rödkindade en make.
Aftnarne jag satt i fönstret,
Morgnarne på löftets trappa,
Månaderna invid tåget,
Vintrarne vid ladgårdsbacken, —
Stod att snön blef hård inunder,
Och att hårda snön blef uppsmält,
Stället torrt och höljdt med sandgrus;
Gruset öfverhöljdt med mylla,
Myllan grönskande af nygräs; —
Tänkte, skall ej nånsin höras
Helst ett ord af jägartroppen,
Ljudet af skogsjungfruns pipa,
Bullret vid köttfågelns antag.
Jägaren afbrytande talet:
Finns väl någon, som emottar,
Någon, som oss nu välkomnar,
När från skogens hem vi anländt,
Kommit från Tapios gårdar?
Den ene af emottagarne:
Finns nog män, som eder motta,
Karlar, som välkomna eder,
När från skogens hem J länden,
Kommen från Tapios gårdar.
Länge var vårt dricka färdigt,
Kornöl brygdt för eder ankomst,
Och för gästen, som nu kommer,
Som man hvarje dag har väntat
Jägaren:
Hvart får fremlingen nu föras,
Ledas in den gyllne gästen,
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar?
Emottagaren visande ingången till stugan:
Dit må fremlingen nu föras,
Ledas in den gyllne gästen,
I ett bo af tallträd timradt,
I ett hus, som bygts af furu:
I ett rum med upphöjd takås,
Under takets vackra fogning.
JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Allt ännu du måste färdas,
Vandra nu ett stycke åter.
Gif, mitt gull, dig nu på färden,
Vandra, vackra silfver framåt,
Stig utöfver gyllne backen,
Vandra långsmed silfverspången,
I ett bo af tallar timradt,
I ett hus af furu uppfördt,
Med sin takås högt från golfvet,
Under takets vackra fogning.
Sen nu efter stackars qvinnor!
Att er boskap ej må skrämmas,
Unga hjorden ej förskräckas,
All värdinnans lagård skadas,
För bredpannan, när han nalkas,
Vid skäggtrynets stolta ankomst,
Vid plattnosens kända vandring.
Gossar! gifven rum i farstun;
Stån ej flickor så vid dörren,
När i stugan karlen stiger,
Träder in den store mannen.
Tilltalande björnen:
Bry dig ej om våra flickor,
Frukta icke våra qvinnor,
Räds ej för de mössbetäckta,
För hasstrumporna på golfvet.
Allt, hvad qvinna är i stugan,
Må sig för vår åsyn gömma,
När i stugan karlen tränger,
Stiger in den stolte mannen.
Inträdande i stugan:
Hell nu afven här i stugan,
Här i huset, byggdt af tallar,
Och af stora furor timradt;
Under denna höga takås,
Under takets vackra fogning.
Hvart skall nu mitt gull jag fora,
Hvart min lilla fågel ställa?
Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan.
(Till björnen):
Hell dig, som nu till oss kommit,
Hell dig skogens honungstasse!
Som vårt lilla bo besökte,
Kom uti vår trånga boning.
Till jägaren:
Dit må nu ditt gull du föra,
Ställa der din lilla fågel,
Invid stora furubordet,
Nära intill långbänksändan.
Hudafdragaren framträder:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu din pels man borde skåda,
Undersöka vackra håret
Bry dig ej bredpanna derom;
Illa skall man dig ej hålla,
Jag din pels ej ämnar gifva,
Att hos en oduglig vräkas,
Att bepryda ringa karlar.
Jägaren:
Och nu sen, hvart föres gästen,
Beledsagas vandringsmannen,
Från sin plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända?
Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:
Dit må nu din gäst du föra,
Beledsaga vandringsmannen,
Lägga i vår gyllne kittel,
I vår vackra koppargryta.
Länge nog har kitteln väntat.
Kopparsidan stått på elden;
Länge ock har vattnet väntat;
Sött, som mjölkens vassla, togs det
Ur vår alltid fulla källa.
Saltet kom från fjerran trakter,
öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit,
Ficks ifrån ett fartyg sedan.
Veden fällde man i skogen,
Länge har den legat huggen,
Dragits ner från Tuomivaara,
Släpats ner från stora höjden.
Elden bärgats har från himmeln,
Midt från himmeln ned den fallit,
Kommit genom åtta himlar,
Från det nionde lufthvalfvet.
Jägaren förande björnen att kokas:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Och ännu du måste röras,
Vandra änn' ett stycke framåt.
Kom du store, börja färden,
Rör nu, gamle man, dig framåt,
Från din plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända;
Stig uti den gyllne kitteln,
I den vackra koppargrytan.
Efter kokningen:
Hvart skall nu mitt gull jag föra,
Ställa denna lilla fågel?
Har nog dröjt i gyllne kitteln,
Bott i vackra koppargrytan.
Emottagaren visande på bordet:
Dit må nu ditt gull du föra.
Ställa må du lilla fågeln,
Dit i dessa gyllne koppar,
Dessa silfverfat på bordet,
Och på detta bord af furu. —
Bordet höfladt är af furu,
Och på bordet gyllne koppar,
Gyllne koppar, silfverskedar. —
Ställ du der din vackra fågel,
För att dricka mjöd på bordet,
Smaka på vårt goda kornöl.
Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Allt ännu du måste röras,
Vandra änn' ett litet stycke.
Kom nu, gyllne gäst, på färden,
Rör dig, värde man, ett stycke;
Stig ur denna gyllne kittel,
Och ur denna koppargryta,
Stig uti den gyllne koppen,
På de vackra silfverfaten.
När bordet är färdigt:
Skogens honungsrika moder,
Och du skogens gyllne konung,
Tellervo Tapios dotter,
Skogens lilla sköna jungfru!
Kommen nu till detta bröllop,
Till långhårets stora högtid;
Allt är färdigt nu för festen,
Mat och dricka öfverflödigt,
Nog för egen del att njuta,
Och att dela ut till grannen.
Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:
Säg hvar föddes vår bredpanna,
Och hvar vexte långa håret,
Hvadan är vår trubbnos hemtad,
Hvar blåstrumpan af dig funnen?
Fanns han väl vid badstuknuten,
Låg kanhända vid brunnsvägen?
Jägaren förtrytsamt:
Ej den ädle föds på halmbädd,
Ej på båset invid rian;
Denna vår bredpanna föddes,
Detta glesa håret vexte,
Nära månen, invid solen,
Uppå Carlavagnens skuldra,
På sjustjernans höga nacke.
Ukko han den gyllne kungen,
Gamle mannen der i himmeln,
Ull nedkastade på vattnet,
Fällde några hår på böljan;
Kom en vind att vagga detta,
Luften blåsande det rörde,
Vattnets imma förde framåt,
Böljan dref det intill stranden;
Stadnade vid varma udden,
Invid honungsrika skogen.
Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Sprang i vattnet jemns med knäna,
Jemns med bältet ini vågen;
Tog ullflagan upp från vattnet,
Gömde i den mjuka famnen,
Vaggade uti sitt sköte,
Rörde om i sina kläder.
Liten fågel deraf vexte,
Och hon lade lilla fågeln
I en liten korg af silfver,
Gömde i en gyllne vagga.
Fastade då vaggans linor,
Band det lilla barnets vagga,
Högt uti en skuggrik granqvist,
Vid en gren af täta granen.
Träget vaggade hon barnet,
Skötte nu sitt lilla smekbam,
I den lilla gyllne vaggan,
Som på silfverlinor hängde,
Under granens blomsterqvistar,
Blomsterqvistar, gyllne skate.
Der hon fostrade den ädle,
Födde upp det glesa håret,
Tätt invid en liten tallskog,
Vid en liten vacker ungskog,
I den honungsrika skogen.
Tänder saknas för den lilla,
Tänder saknas, ramar fattas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Gick nu sjelf att leta tänder,
Söka klor till lilla tassen.
Letade bland trädens rötter,
Och bland stubbarne i skogen,
Och bland backens gula blomster,
Bland ljungrötterna på heden.
Vexte då en tall på heden,
Reste sig en gran på backen,
Fanns en silfverqvist på tallen,
Och en guldgren hade granen;
Dessa fick med handen skogsfrun,
Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött
Byggde då af hägg en stuga,
Fodrade den väl med qvistar;
Bad der björnen bo om vintern,
Hvila sig den kalla tiden,
Och ej genomvada kärren,
Stryka hungrig genom skogen,
Vandra irrande på heden,
Flacka kring de öppna fälten.
Derifrån kom nu vårt silfver,
Hemtades den gyllne gästen.
En eller annan vid bordet frågar:
Hur blef skogen dock så nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Hur bevektes skogens herre,
Huru blidkades Tapio,
Brukades det långa spjutet
Eller var det nog af skottet?
Jägarne:
Sjelfmant skogen blef oss nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Snart bevektes skogens herre,
Lätt var Tapio att blidkas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tellervo Tapios dotter,
Lemnade sitt hem för kölden,
Öfvergaf sin gamla boning,
Skyndade att visa vägen,
Sprang att tälja vägamärken,
Uthögg märken genom skogen,
Stakade utöfver bergen,
Var beredd, sitt guld att byta,
Ta vårt silfver, ge sitt eget.
Spjut behöfde man ej bruka,
Nödgades ej heller skjuta.
Sjelf han (björnen) halkade från qvisten,
Foten snafvade på ruskan,
Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
Magen fylld med bär i tu gick;
Bröstet slets på hårda ruskor,
Trädens qvistar refvo magen.
En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu är benens gny förhanden,
Benens gny och skallens läte,
Skallring för din hela tandrad.
Näsan tog jag nu af Ohto,
Ingen lukt han känner mera;
Örat tog jag nu af Ohto,
Intet ljud hans öra märker;
Sist jag ögat tar af Ohto,
ögat ser nu aldrig mera.
Betraktande tänderna:
Men en karl jag ville nämna,
Kalla väldig framför många,
Den, som tar en tand ur käken,
Löser den med ordens läsning,
Stödd med knä mot hårda skallen,
Drar ut tanden med sin jernhand.
Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:
Du bredpanna, skogens äple,
Skogens lätta, runda knotter!
Litet måste änn' du röras,
Vandra härifrån till skogen.
Kom, berömde, börja färden,
Följ nu med oss, gode främling;
Lemna detta låga huset,
Detta lilla, trånga hedet;
Ledsamt är ett lif i stugan,
Svårt att bo i barnens värme.
Här vår väg nu tar sin början,
Här begynnas nya färder,
Går åt skogbevuxna berget,
Leda dit mot höga fjellen,
Upp i toppen af en furu,
I ett hundraqvistigt tallträd.
Der är godt för dig att lefva,
Och behagligt är att bo der;
Karpen jagas dit af vinden,
Abborn dit af vågen drifves,
Siken bor i sundet nära,
Laxen fångas bredevid dig.
Säg nu, när du kommit hädan,
Gått till skogens hem ånyo:
Illa blef jag der ej gästad,
Honung fanns der nog, att äta,
Och min dryck var rena mjödet,
Eller ock det bästa kornöl.
När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:
Säg, hvart förde du din gäst nu,
Bragte du din lilla andel?
Lemnade kanske på isen,
Dränkte den bland snö och vatten,
Gräfde ned i hårda jorden,
Eller trampade i kärret.
Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:
Om på isen jag den lemnat,
Hade dränkt bland snö och vatten,
Fred den finge ej för hundar,
Blefve störd af luftens fåglar;
Hade jag i kärret trampat,
Gräft den ned i hårda myllan,
Maskarne då skulle skada,
Svarta myror den förtära.
Ej på isen blef han lemnad,
Icke dränkt bland snö och vatten,
Icke heller gräfd i jorden,
Eller ned i kärret trampad;
Dit min fångst jag beledsagat,
Bringat dit min lilla andel,
Högt uppå det gyllne berget,
Ställt på silfverhöjdens nacke,
Upp uti den bästa tallen,
I en prydlig silfverfuru.
Lade ej för högt till toppen,
Vore der för vinden skygdlös,
Illa ställd för skarpa blåsten;
På en lummig gran jag ställde,
Lade den på täta qvisten,
Vände tändrens rad åt öster,
Begge ögonen åt vester,
Och åt norden hårda skallen;
Der han ses af höga herrar,
Och af prester, folkets bästa.
