Читать книгу Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - Ernst Didring - Страница 5
II.
ОглавлениеDet var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan.
»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga till, om det skulle bli något.»
Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe. Sedan sprang hon ned till fadern.
Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta.
»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.»
Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora, stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen:
»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm.
När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket. Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket, mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda. Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som talade till honom. Läpparna rörde sig.
»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör bara!»
Båda lutade sig fram över honom.
»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån.
»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.
Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan dem, sökte sig fram halvblint.
Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan, men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte, varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.
Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös.
Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.
»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag begriper ingenting.»
Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som möjligt utan att rubba den sjuke.
»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.
Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt Sigrid och tryckte hennes hand fast.
»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu så länge.»
Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen. Kaminen var påfyrad och brann friskt.
»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av knektmorskhet i sig.
»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är beundransvärd.» Han log brett.
Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...?
Doktor Enander makade stolen närmare hennes.
»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå, att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.»
Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan.
»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till.
»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad jag kan förstå?»
Sigrid nickade till svar.
»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.»
Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande.
»Hur gammal är fröken?» frågade han.
»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid.
»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske också redan i kväll.»
»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?»
»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet, och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen. Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu. Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.»
De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över honom och såg på honom.
»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.»
Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord.
»Eva», viskade han sakta som förut.
»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså, det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.»
Han klappade Eva på axeln.
»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till mig, fast jag icke tror, att det behövs.»
Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter hörde hon skjutsen fara.
Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre, om Eva gick och lade sig.
»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.
Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen.
Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned för att styrka sig.
»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.
Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset icke skulle genera den sjuke.
»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst.
Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade hans läppar.
»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.»
»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde ansats till att resa sig.
»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind.
Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt hinder.
»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med henne?»
»Vilken menar pappa?»
»Stoet förstås.»
»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att tala om att hon åkt hem efter Freja.
»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon med?»
»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga trotjänarinnan.
»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le.
»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.»
»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten.
»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid.
»Och du har redan hunnit hem?»
»Mamma telegraferade.»
Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne.
»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?»
Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste honom.
»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon.
Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var.
»Hon slog nyss sju», sade Eva.
»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!»
Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet.
»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.
»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.
»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»
»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll eller i morgon bittida.»
»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn.
»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.»
Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka. Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De skulle aldrig tygla några hästar mer.
När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt.
»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han.
»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.»
»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!»
Eva log av förtjusning och skyndade ut.
»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål», förklarade han.
Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general, ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade »indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand».
Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot, när Eva kom med det befallda och matade honom.
»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens längtansfärg till södern.
När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i verket. Han somnade och snarkade.
Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig.
»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick fram och såg på den sovande.
»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en smula, det syns.»
Han tog pulsen på den sjuke.
»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar, tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån, så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!» uppmanade han.
Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på.
Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var därnere.
När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända. Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne. Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde.
»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen.
»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona.
När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny.
»Alla lämnar rummet här, utom fröken.»
Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men Per Bjurcrona pekade mot dörren.
»Förstår ni inte?» frågade han.
Det var icke annat än att lyda.
»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma.
Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig till mods. Hon kunde icke återhålla en rysning.
»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i garderoben.»
Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. På hans uppmaning tog hon den på sig riktigt.
»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.»
Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut lyckades jag ändå pressa fram den.»
Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare samman kring sig, sakta, sakta.
»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han.
Hans ögon blevo lysande som förr.
»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum.
Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa! Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara tapper! Visst skulle hon!
»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande.
»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall jag tala vid sedan, när den tiden kommer.»
Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han tog den mellan sina och tryckte den.
»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.»
Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per Bjurcrona och hans dotter.
»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.»
Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad.
»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.»
Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess plats. Sedan började han med låg röst.
»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.»
Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant.
»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?»
Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från flaskorna till honom.
»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.»
Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte.
»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick Bjurnäs som äldste son, var gården så gott som skuldfri. Johan fick Tollerup nere i Skåne, det vet du. Den blev icke mer skuldbelastad, min gård, de första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke säga något ont om din mor. Du har nog själv sett hurudan hon är. Hon har icke ifråga om lynne och karaktär förändrat sig så värst mycket sedan den första gången hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det första året gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, och jag gav vika för hennes anspråk. Det skulle jag icke gjort. Det vet jag nu, visste det för länge sedan, då det redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu starkare. Och hon förstod att begagna sig av båda delarna. Det blev baler, middagar, kalaser, mer än vad gården och min lön på regementet kunde bära. Det gick också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. Din mor har ofta beskyllt mig att rida vilt. Det var min enda tröst. Att stormrida genom skogarna för att komma undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än hon. Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som det blev här på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har ofta skämtat över Bjurnäs, det har du nog hört, och kallat det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor och jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. Har icke förstått varann snart på tjugu år. Det är lång tid.»
Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand.
»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske var jag för påstridig den sista tiden. Jag kastade mig helt på att sköta gården. Bjurnäs är icke lättskött. Det kom missväxtår. Skulderna var det enda, som blomstrade. Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en lantbrukare kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby varit så hygglig, hade jag för längesedan måst lämna Bjurnäs. I tjugu år har jag hållit på att kämpa för att hålla allting flytande. Det har lyckats. I tjugu år har jag behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en gång tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog och sade, att hon inte ville höra talas om affärer. Följden blev, att vi mer och mer gick våra egna vägar. Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts långt för detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan mot deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems felet är. Troligen ha vi felat båda. Ett kan jag i alla händelser säga. Jag har sökt hålla Matilda utanför bekymren. Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och nya inspektorn, som jag måste ta, medan jag låg sjuk några veckor i våras, något som du kanske icke vet, är icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke skriva jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. Det gick också över, fast jag sedan dess känt mig underlig i huvudet mer än en gång. Enander påstod det var influensa. Den sista tiden har jag haft svårt om pengar. För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar. Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men nöden har ingen lag. Om en månad skall jag ut med skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall ta pengar. Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga mig ned och dö just nu.»
Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens allvar med ett skämt. Det tog henne djupt.
»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir nog bra igen.»
I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och sansat. Det var icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån dem. Hon kunde icke veta vilken självbehärskning fadern ålade sig hela tiden. Hans huvud brände, och han hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. Ibland tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra upp genom halsen.
»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han drack en djup klunk med välbehag.
»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, pappa?»
Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar och skatten. Det var något oväsentligt, något som icke hörde dit. Det viktigaste var, att hennes kära pappa icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla hennes tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför henne med det ombundna huvudet och de klara, blå ögonen. Det andra var skuggor ute i natten, utanför rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var något overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal.
Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket svårt problem. Hans blick sökte djupt. Den gick liksom genom henne, bortom henne. Den blev henne plötsligt så främmande att hon blev rädd.
»Pappa!» viskade hon.
Per Bjurcrona återvände och talade.
»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde jag varit lugnare. Men det är ingenting att göra åt nu.»
Rösten fick åter en skämtsam anstrykning.
»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit hand om gården. Nu vet jag icke hur det skall gå. Mamma har inget begrepp om att sköta pengar. Du har dessutom din sång.»
Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg dolda frågor i faderns ord. Hon förstod icke fullt vad han menade, vart han syftade. Det var alldeles som om de båda skildes från varandra och något mörkt, hemlighetsfullt öppnade sig mellan dem.
»Hur gammal är du?» frågade han.
»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon.
»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. Till sist kom det.
»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig på Bjurnäs, lämna sången och komma hem? Du har klart förstånd, det vet jag. Käck och modig är du också. Varför skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.»