Читать книгу Leonna: En skildring ur lifvet - Falkman Charlotta - Страница 6

Ottilia.

Det var tvenne dagar efter begrafningen Leonna skref sitt bref. Sorgen var ny, saknaden stor; det var den första smärta, som träffade det unga hjertat; något för hvilket hon likväl ej kunde göra sig redo, gjorde att hon önskade meddela sig; mormodren var hennes hjerta närmast, och hon var nu för alltid borta.

Hade hon genast erhållit Ottilias svar, torde de anmärkningar det innehöll, till och med sårat hennes då så ömtåliga känsla; men många dagar gingo förbi innan det kom fram, och eftertanken sade henne snart, att Ottilia hade rätt: hon ansåg sig lycklig, att äga en uppriktig vän, som kunde leda hennes egna oerfarenhet.

Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och hon måste beväpna sig med tålamod.

En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående året, men nu — — —

Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon gång deltaga i denna njutning.

Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar — foster af en liflig inbillning, — bortjagade af verklighetens nordanvind.

Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast några veckor, sedan han var der på begrafningen.

Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan; likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.

Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.

«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna. «Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång. Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» — — —

Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.

Måhända ha sällan — o att vi kunde säga aldrig — tvenne syskon som så sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var lika litet hågad för meddelande som den andra.

Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge det minsta skäl för sin otidiga oro.