Читать книгу Mythologia Fennica - Ganander Christfrid - Страница 2

AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se Kratti. – Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. – Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva, en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare: Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

"Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades ock fordom Jätteland.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner, Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska Språkets sträshet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.

AATINS barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.

AHIKAINEN, Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.

AJATTARA, – Ajattarot in pl. Skogs-Spöken – Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. Ej pidä Ajattaroille uhrattaman – i Svenska öfversättningen: åt djeflomen – Se Hattara.

AKKA, Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se Ahti.

Se Syöjätär.

AKKA wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.

AKLIKKES-Olmai, trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. Sidenius.

ALAMAN-Järvi, samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive

Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,

Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle Alaman-järwen:

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.

ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte af Tavastlänningar för fiskeri: – Krono-skyttar hafva först nedsatt sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H. Leppänen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön, den 3: dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen, och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän —

ALUEN-jarvi eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne där ömkeligen qvidde:

AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic. Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Praes. Hinr. Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN, Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at ej värman i dem ingår. Se Auterinen.

ARNGRIM, Audins Präst i Finland. Se Aate.

ASAR, Se Esiwalda.

AUDE, Se Aate.

AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty, som äro Signelser til bad:

AUTERETAR & Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre medicament än badstugugång.

ÄHKY, en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.

ÄJÄTÄR, en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.

ÄIMÄTÄR, en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.

ÄIMERÖINEN, ordsak til res, Ähkys fader.

ÄMMÄN-Koski, Se Qwena ström och Cajana.

ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.

BEIWE, Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre ned i luften. – De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.

BERG-Finnar. Se Aate, Winder, Jätit, Joter.

BJARMER, Se Jumala.

CAJANA – De Gamlas Qvenland, eller Amazoners land, singeras hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca – Janus! Se Janus! jämför Qwenland, Qvenaström.

Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens

Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in

Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. bist. 3.

D. p. 562.

DOMALDER, Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota Dolgi eller Finnarnes fiende.

DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen, gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man. Se Aate.

DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p. 27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de Westrobotnia p. 15.

EGRES, skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.

ENARA träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.

ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes parse-ware, Se Uhri-paikka.

ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.

ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

Se Rana-neida.

FINNAR. Se Winder, Wiliner, Aate, Joter —

FORNIOTI eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas nämner om et folk, som kallades Iouthouggoi, hvilket synes hafva bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal, Genealog VIII p. 86.) Se Kare.

I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska bullren til Scandia.

En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt, nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.

FROSTI, en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie. Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.

GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var

Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.

HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni – menes Haarni hautoja sywiä. R.

HAGA gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var först ämnadt til Slott. Et högt berg.

HAKOISTEN linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur, uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera något lägre än tilförene.

HALLGRIM, en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se Miehen-Syöpä och Kuippana.

HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har blifvit bibehållen ifrån äldre tider – Se om Petri ande Act. 12: v. 15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och afton-bönerne.

Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse; t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är modig, orädd.

Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones, ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

Huoneen-haltia, samma som Tonttu. Se Tonttu custos, præses Domus.

Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare. Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se Weden eukko eller Emä.

Wuoren-haltia, Bergs-rå. Se Wuoren-wäki.

Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och Wäinämoises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.

HATTARA, paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa pitää, hattaraa hallitsee.

HÄRKÄ eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan de få et jordiskt herravälde.

Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan hornen, utan at hinna sitt mål.

En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7 båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:

HÄRJÄN-pyry. En Ström, Hämeen Linnan takana, på andra sidan om

Tavastehus: förekommer i Runor.

HEIMDALLER, vishetens Präst på Saaris i Finland.

HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas Hela-Tuorstai och Pingst Heluntai. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa då lekar, Hiippa kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes 'anthestaeion och 'agoa, arealia – hvarom Suidas. De lust-eldar, som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska Hela walkia, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna göra i Norra America. Detta sker hälft då man underhåller rök på åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas på Finska Kitkan-walkia.

HELKA, utan tvifvel Helga, el. Olga, aliis, den heliga Helena. Finnarne beskrifva henne, såsom hywä, priski, warsin walittu waimo. d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at, jämte Maria, dämma blodsår efter järnskador; Se Luonottaret, hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:

HELWETTI, Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til

Kipumäki, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska ordet Heel, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds (Geirs-uddi), och sägnade de döda, som lefvat väl.

HERHILÄINEN, (En Bålgetinge) i Runor; upkom då Karilainen stötte med sin häl i jorden. Se Karilainen.

HIIDEN eller Hijjen Emäntä; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.

Se Hijsi.

HIIDEN eller Hijjen HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt. Wuorten- haltia Hupiat rectius, Upia, en som förvarar och gömmer malmstreken i berg – Bergs-rå.

HIJJEN-HEVONEN, en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå troll och sjelfva Pesten skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (Rutto) får denna skjutshäst på följande sätt:

HIJJEN-HIRWI, de Göthers Alpandir, et ohyggeligt djur, på hvilket Sigurd ridit. Peringskjöld gör det til en Elephant. I Finska Runor är det en elg; Hijsis tamde dragoxe. Af des tagel togs afven harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. Hiwuksista Hijjen hirwen, karwoista merikateen.

HIJJEN-IMMI, en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess sträfva tagellika hår tog Wåinämöinen strängar til sin harpa.

HIJDEN-KIUKAAT, eller luolat, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i österbotn; förmenas vara af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum, dels Grift-ställen ifrån Braane-åldren; hvartil märken funnits i de qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i skogarne – Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186 – och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.

HIJJEN-KISSA, Se Kipinätär.

HIJDEN-LINNA, et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott Paldamo

– Se Kalewan pojat.

HIJJEN-LINTU, i.e. Ampiainen, så kallades Getingen, och ansågs för en blåkulles fogel.

HIJJEN-PESÄT, Bergstrolls boningsrum, Se Hijjen-Kiukaat och Hijjen hevonen.

HIJJEN-RAKKI, En helfvetes hund, cerber, furie —

HIJJEN-RUUNA, en underjordisk häst. Se Hijsi.

HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som uphetsas af troll på dem de vilja illa. Voi Hijjen väki är en af små-svordomarne.

Hijsi hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn, hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och likadana med sin husbonde.

Hippa var en af Hijsis döttrar, som i lag med Kalma gaf brådtom åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se Kipinätär; och alle föregående artiklar under Hijjen och Hijsi.

HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland, hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess dyrkan: t.ex. Hijden-wuori, Hijden linna &c. Hijsi är til namnet mycket lik de Ægyptiers Gudinna Isis, Osiris syster och maka, bägge födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Se Wennerdahls Mythol. och Suidas.

Hijsi ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig; hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: Hijsi metseleist soi woiton. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med Hiisi förstås så väl Blåkullan, som Hin Onde, då det säges: mene hijteen, far til faners; mistä hijjestä se tuli, af hvilket elakt rum kom han? jo sen hijsi wei: woi hijsi toki, det var Hin – vox indignantis & admirantis.

Hijsi är af flere slag: 1:o Wesi hijsi, 2:o Mettän hijsi, 3:o Wuori hijsi eller Hijden wäki – desse alla, näml. vatn-, skogs-, bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

Hijsi eller Hijttis, anses för Hijsis fula och stygga boning. Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. Hijden hijli huonet – Flere orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi – i Pijkis och i Paldamo Hijsi och Hijttis i Åbo Stad en gård, Hijdenala i Pemar, Hijttis i Janakkala, Kimito och Lojo, Hiiden kangas i Nousis, Hijden wesi och Hijden wainio i Wichtis &c. Se Kalewa.

HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken, vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel brukade grundläggas och upmuras.

HIJTOLAINEN eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.

HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste

Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva

Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.

HILLERWO, en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.

St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

Se Lalli och Rändämäki.

HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa – En annan vid namn Hippa anses för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger: Hippa hijjen tyttäriä – warkahani wartaxi, omoani ottamahan. – Se Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.

HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla kowilla, kaikkiwallan kahleilla.

HITTAWANIN eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och djur-fånge i Careln.

HITU, Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne. Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle nojjan, hius rihma hijten nojjan – ormen trollens hårband, at fläta med.

HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.

HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.

HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej skadade boskapen:

HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i Romentola – Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi. —

HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud. Kan äga likhet med oksgia, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga berg, hvars Präster nämndes oksgenones, de där höllo sammankomster hjeltar och Gudar til heder. Suidas.

HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.

I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v. Ilmarinen.

HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska

Konungen Wanlander – törhända Taciti Welleda, en jungfru, som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven

Spådoms-Gudinna. Se Athe.

HURUS och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter, hämmade blodfloder.

HYRYITÄR eller Hyryttär, n. pr. foem. af Panittares afföda, skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som

Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas —

HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.

Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.

HYYTÄMÖINEN eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up 1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta ordstäf derpå orten: Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi d.ä.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år 1784. Se Inari.

ILKKA eller Ilkainen, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i

Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes

Flemming. Se Nujja eller Klupu- sota. Ilkka, är et Bonde-hemman vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. Iski tulta Ilmarinen, wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa. Han gjorde krigståg och färder lycklige. Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes wei. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning – hvarom sjunges i Raudan Synty:

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott —

IMMI, En kärleks-mö – Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. Inarin wesi,Pohjolan puolesa; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,

samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och

Ihari. R.

är et Exorcisternes trogna votum mot det onda.

INDOMIEHET, samme som Tietäjät, eller lika med Grönländares Angekokker och Persernes Magi – trodde sig veta alla hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare, som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse Tietäjät, eller vise Gubbar, sökas på flere mils väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex. menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas de Indo-miehet – jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat – Myrrys miehet – Se Haltia, Tietäjät, Noider eller Noidat, Myrrys miehet.

JABMIAIMO, Lapparnes Wallhall eller Gripnis-Salar, Finnarnes Tuonela, Manala, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de, at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin ecstas eller dvala (Lappi lankeepi loween); fara de til Jabmiaimo; när Noiden är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här förrutnat i jorden. Se Rotaimo, Rota och Tuoni. Jabmiaimo kan jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt Jallwadur på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs Gymesliod, en sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.