Читать книгу Voltaire - Георг Брандес - Страница 4
Оглавление2. Lessing, Byron, Oehlenschläger, Grundtvig om Voltaire.
Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.
Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift[1] över honom:
Här vilar, om på Er, I fromme män, man kunde lita,
Den man, som långt förut bort uti gräset bita.
Må honom Gud tillge var rad
Uti hans Henriad,
I sorgespelen långa,
Hans rimmerier många.
Ty vad han eljest skriftställt har
Det någorlunda skapligt var.
Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]
Den ene[3] var en eld, full av kapris, Liksom ett barn—men skiftningsrik uti Sin kvickhet—glad, högtidlig, yr och vis, Mångsidigt verksam—i filosofi, I hävdateckning och i poesi— En konstens Proteus, som åt allting kryste Ett elakt löje fram; och hans geni Likt vädret blåste, vart det honom lyste Och än slog ned en narr, än själva tronen ryste.
I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.
Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.
Den byst av gips här uppställd står,
Ja, himlen vet, vem det kan vara!
Voltaire, jag tror man kunde svara.
Vi ägt den nu i några år.
* * * * *
Så talte husets son och gick.
Tänk om det verkligt vara skulle
Voltaire, den av sarkasmer fulle?
Han skall ej möta mer min blick,
Den lumpna själ'n här ej får stå,
Som ville fromhet, konst avrätta,
Och tänkte fräckt att allt ersätta
Med litet kvickhet då och då.
Jag bysten tog en vacker dag,
Jag dammet torkade från nosen
För riktigt att få se fransosen
In i hans markattsanletsdrag.
O himmel, vad är det jag ser?
O må mig ångerns tårar bränna
Att så dig, kära vän, misskänna![4]
I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang» (1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande uttalanden:
»Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga, att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet, klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding avskyddes som människa till och med av sina tillbedjare, och den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män, bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under i Europa.»
Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under 1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.
