Читать книгу Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen - Georg Stjernstedt - Страница 3

Innehållsförteckning

För att tillgodogöra sig Arkwrights bekanta uppfinning af vattenspinnmaskinerna i slutet af 1700-talet hade en mängd spinnerier vid denna tid uppstått i England, särskilt på landsbygden i de nordliga grefskapen, där det fanns god tillgång på vattenkraft.

Till arbetet vid spinnerierna använde man så mycket som möjligt barn. Då dessa icke i tillräckligt antal kunde anskaffas från de jämförelsevis folkfattiga trakter där spinnerierna voro belägna, införskrefvos de från fattighusen när och fjärran i England. Synnerligen billig arbetskraft fingo fabriksidkarna härigenom, ty fattighusföreståndarna voro mer än villiga att bli af med barnen, och vid spinnerierna kunde man obehindrat utsuga barnens arbetskraft på det mäst hänsynslösa sätt. Barnen instufvades i kasärnartade byggnader med maskiner i en sal och sängar i en annan. Arbetet bedrefs natt och dag, och när de barn som slutat sitt skift skulle gå till sängs, fingo de intaga plats efter dem som stego upp för att fortsätta arbetet. På så sätt hunno bäddarna aldrig kallna, hvadan soflokalernas uppvärmning också af fabrikanterna lär ha ansetts öfverflödig.

Då härtill kosthåll och öfriga förhållanden vid fabrikerna motsvarade det redan anförda, kan det ej förvåna att sjukdomar härjade bland barnen. Detta blef också anledning till att allmänhetens uppmärksamhet kom att fästas på barnens behandling. Ty då barnens sjukdomar spridde sig utom till fabrikanternas familjer äfven till trakten omkring fabrikerna, särskilt till staden Manchester, tvangs man att undersöka förhållandena. För detta ändamål tillsattes sålunda år 1796 i Manchester en sundhetskommitté.

Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i parlamentet, och år 1802 antogs lagen The moral and health act (Lag till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.

Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af »lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några bestämmelser i samma anda.

Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.

Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt, i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska förslag befordrade lagstiftningens utveckling.

Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar. Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga ryggstödet hos regeringen.

Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora industridistrikten steg också i en oerhörd grad.

Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang dem att arbeta nästan nakna.

Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och söndagsarbete.

Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits, och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande område.

Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike, Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro svagare och klenare än från andra trakter.

För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska arbetareskyddslagstiftningens historia^[1] kan anföras den första egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.

Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna. Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.

Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.

Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på internationella öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning, genom hvilka intet land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.

Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.

Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På 1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.

Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.

Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen, sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå i Basel.

Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna, äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.

Med afseende på tillämpningen af redan införd skyddslagstiftning har, som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad. Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och alla barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår, ej varit synnerligen lefvande.

1.Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis småskrifter: Gustaf F. Steffen, Normalarbetsdagen.