Читать книгу Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - Gustaf af Geijerstam - Страница 5

Innehållsförteckning

Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn och jag har ännu svårt för att göra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför att detta namn är det enda under vilket jag kan se henne själv, sådan hon kom och gick. Vad vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, eller det minne hon lämnat? Är en människa, vad hon synes vara för dem, vilka icke sett henne så, som kanske blott en förmår? Är hon icke fastmer i sitt innersta väsen just det, som stannar kvar, när det yttre och tillfälliga förbleknat? Är det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering, egentligen är den innersta likheten, det som en gång, i en värld, dit intet mänskligt öga nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för alla?

Hon var liten till växten och späd, och när jag första gången såg henne, var vid en flyktig presentation på gatan i skenet av en gaslykta. 25 När jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett par underbart stora och djupa ögon. För övrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par långa svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett plötsligt och starkt intryck av något uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes jag hela utseendet så illa, att jag ett par dagar senare gick förbi henne på gatan, utan att känna igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig lämnat mig någon ro, de hade städse återkommit för min inbillning, strålande och sorgbundna, gömmande något på en gång livsbegärande och andaktsfullt. Om någonsin ett par ögon speglat en själ, var det hennes.

När jag tänker på allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag, att ingen så som hon genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt mig att bibehålla känslan för det religiösa. Hennes väsen var ömhet, och det liv hon ville leva var en fest, och en fest, där hennes känsla för livets värde och helgd icke kunde tåla ett missljud. Men allt, som var starkt och levande inom henne, var på samma gång bräckligt och skört. I djupet av hennes själ fanns en helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att 26 den syntes stå på ett högre plan än livet självt.

Vi hade varit gifta i många år, när hon en gång sade till mig, plötsligt, oförberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid kommo:

»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting mellan dig och mig blivit gammalt och vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.»

Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och huru många ha icke levat och efteråt lett åt sina egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, som sade till en man:

»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan det finnas några, som känna?»

Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i känslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste, att här passade icke ordet sentimentalitet. Men jag såg också, att hon väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade jag:

»Tror du icke, att något kan bli gammalt och 27 vant utan att därför mista i styrka, glädje och helgd?»

Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ. Så gick hon emot mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes ögon voro fuktiga, medan jag kände, hur hela hennes gestalt böjde sig mot min i en enda stor ömhet.

»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. »Jag längtar att det ska’ bli så.»

Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen såg jag, att hon gick omkring som i stilla tyst jubel. På eftermiddagen var hon ute i trädgården, och jag hörde från mitt fönster, att hon sjöng ensam, sjöng med fulla, klockrena toner.

Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ängsblommor, där sommarens flora blandades som tonerna i sång. Hon satte den utan ett ord på mitt bord och log tyst för att icke störa mitt arbete. Så tog hon själv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, såg jag ibland upp, endast för att få se på henne. Aftonsolen färgade hennes mörka hår och spelade i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som städse var nytt, aldrig sig likt.

28