Читать книгу Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - Gustaf af Geijerstam - Страница 5

Det hände aldrig, att någonting mellan oss blev gammalt och vant. Jag vet, att jag säger ett stort ord. Men det är sant. Och därför kan jag ännu säga: Välsignelse över livet, och vad livet gav! Att välsigna livet, för vad det tog, det kan jag inte.

Men det hände oss i stället, att sorgen kom i vårt hus, och jag förstår nu, att den kunde ha skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, att så dock aldrig skedde. Och dock – hade människor förmått detta, skulle det ha lyckats.

Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men jag vet, att intrycket härav är så djupt sammansmält med minnet av min hustru, att jag icke längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin sett henne i dagern av enbar ungdom och lycka. Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja, jag har aldrig känt henne annat än med fröet till sjukdom groende inom sig. Hur kom det sig då, att jag ända in i det sista långa tider kunde glömma, att hennes hälsa var undergrävd och att det sjukdomsfrö, som fanns, antingen måste utvecklas eller också alldeles försvinna? Jag visste ju alltför väl, att det icke försvann. Och dock lärde jag mig aldrig att se hennes liv i helt annan mening än den vanliga som en väg mot döden. Lyssnade jag icke till de förebud som kommo? Gjorde jag mig döv och blind mot de aningar, vilka flammade upp inom mig, som vådeldar hotande min lyckas hus, vilket jag trodde så fast murat? Jag vet ej, om det var så. Men jag vet, att, när jag gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken vara ett botemedel mot all världens olycka, och när jag såg Elsa strålande och lycklig, när vi följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne bli brun av solen och hennes vita lemmar sköljas av sommarvågen, då glömde jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat endast var en inbillning. Ack, jag blev till sist så övad i konsten att glömma, det jag icke ville se, att jag drömde om hälsa och långt liv, även sedan Elsa hade varit döden så nära, att det var ett under, att hon undkom den, och hon gick med märkena efter operatörens kniv, dolda under sin dräkt, alltid på sin vakt mot plågor, aldrig fri därifrån, glömmande dem endast genom att göra våld på sig själv för att skänka glädje och livets fest åt oss som hon älskade, barnen och mig.

Men jag minns dock, hur tidigt jag såg detta något, mot vilket hela vårt äktenskap var en skiftande kamp för att kunna glömma. Jag såg det på hennes ansikte, då hon satt ensam och trodde sig osedd, och i början inbillade jag mig, när jag såg detta, att det brast något mellan henne och mig. Jag plägade fråga henne därom och det är svårt att säga, om det var min kärlek eller min egenkärlek, som kom mig att tro, att ingenting annat än det som rörde mig själv kunde störa hennes lycka. Jag såg, att jag plågade henne outsägligt med mina frågor, men jag frågade henne ändå, och vid sådana tillfällen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes själ varit långt borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas, därför att det var detta uttryck, som jag i åratal kämpade att för alltid besegra, men som till sist fick överhanden och besegrade mig.

»Du skall inte fråga mig», sade hon en gång.»Jag vet inte själv vad det är. Jag vet bara, att ingen människa kan förstå det.»

Vari hon då blickade in, tillhör det okända, varom alla kunna fråga, men varpå ingen får svar. Men hur skulle jag kunnat förstå detta då? Vårt liv var lyckligt, våra dagar glada, våra gossar växte och fyllde vårt hem med sitt muntra stoj. Och aldrig var Elsa ömmare emot mig, än när jag lagt märke till dessa stunder av tigande sorgsenhet, som jag skulle haft rätt att kalla omotiverad, om inga andra motiv funnes än dem, vilka människor kunde kläda i ord.