Читать книгу Elsa - Gustaf Björlin - Страница 3

I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att bortskrämma “trollpacket”.

Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga anslag och “grufveliga raseri”.

En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som anfäktades.

Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen, var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut- och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula, motbjudande anletsdrag.

Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren:

– Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds Brita!

Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den utpekade fläcken på väggen.

– Du såg nog miste Lisa – sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt fader vår två gånger. – Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår hederlige magister Bengt att stöda oss till.

– Nej far, nej far – återtog flickan – Nu ser jag henne åter, om I bara hade en yxa ville jag dräpa henne.

Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.

Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna stockarne.

– Sågen I om jag träffade? – frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka till sidan.

– Nej, nej, inte ännu! – skreko barnen på en gång. – Hon drog nålen tillbaka strax du kom.

En stund förflöt under tystnad.

– Nu kryper hon fram igen! – ropade en liten gosse och smög sig förskräckt bakom bänken.

– Ja, ja der är hon! – ropade flere af barnen.

Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen började barnen att skrika högt af glädje.

– Der fick hon! Der ligger hon och låter! – ropade de om hvarandra. Och verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes verkliga menniskohår.

Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.

– God afton! – helsade hon glad – är någon här som vill följa med på gästabud?

De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.

– Hvad I se'n högtidliga ut! – fortfor hon. – Henrik Sporrmakare har gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän. Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare – tillade hon skrattande och tog henne under armen – samt många andra raske gossar för resten.

– Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger, att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes raseri.

– Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.

Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.

– Hvem har sagt, att jag ville narra dig? – frågade hon och fäste en ursinnig blick på Elsa.

– Känd sak är så god som vittnad – fortfor Elsa kitsligt – men du ska' ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer du vill.

– Och du är ett elakt frö – inföll nu klockaren och grep Elsa i armen – aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen och fläng.

– Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill – svarade Elsa stolt och slet sig lös.

– Akta dig barn – återtog klockaren varnande – högmod går förfall.

– Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det – inföll nu Fingerlisa. – Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol annat än med en förnäm adelsman… Derför, kunnen I förstå, vill hon vara olika oss alla andra!

– Nu ljuger du Lisa – sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående började skratta.

– Ljuger jag, min tös?.. Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.

Barnen började nu att skratta med full hals.

– Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, – sade Elsa med ett flammande ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: – Akta dig – ropade hon ursinnig – akta dig, när vi råkas ensamma.

När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.

En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn, som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden, började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.

– Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? – sporde en af de mindre flickorna nyfiket.

– Åh, det var inte så underligt – svarade gumman, som förde ordet, med hemlighetsfull min. – Hon hade, förstås, förut gått i årsgång.

– Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? – frågade Fingerlisa förvånad, – det har jag icke hört.

– Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året.

– Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? – frågade Fingerlisa, ännu mera nyfiken.

– Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in hvartenda grand, ska' jag säga.

– Annars kan man ock erfara mycket, – inföll klockaren och strök sig om hakskägget, – om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken, och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer, man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året.

– Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, – sade Fingerlisa lågmäldt.

– Den synden skall du akta dig för, barn, – sade klockaren, tystande henne.

– Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är uttröskad, tar man – hon sänkte rösten till en hviskning – af sig lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift med den man vill ha… och är det uppviket nedtill blir man vigd utan prest… ha!.. ha!.. Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp till linningen.

Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga slut.

En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.

– Du borde blygas, Lisa – sade han, då det vardt något tystare – att utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes afundsman.

– Hör på, Anders Barberare! – ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. – Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men rosa inte fisken, innan den står på disken.

– Han tror mer än du, – svarade Anders, rodnande – han tror, att du har en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.

Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor om troll och spöken.

Anders Barberare – barberare var den tiden det samma som fältskär – hade känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden, som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då gerna hafva en hustru med.

Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde sjunga ut med hvad han hade på hjertat. – Flickan – hade hon sagt – följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp honom lefvande.

Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt henne det.