Читать книгу Normalarbetsdagen - Gustaf Fredrik Steffen - Страница 6

Innehållsförteckning

Frågan, huru många timmar om dagen en människa kan arbeta, är ytterst hvarken en fråga för sedeläran eller för nationalekonomin, utan för fysiologin. "Den är en matsmältningsfråga", skrifver en tysk författare. D. v. s. allra först, innan det kan vara tal om, att människan skall förmå utföra något arbete med sina muskler eller med sin hjärna, måste dessa, det fysiska och intellektuella arbetets organ, hafva erhållit en lämplig mängd af lämpliga näringsämnen. Människan måste hafva inmundigat tillräckligt af hvar och en bland vår födas viktigaste hufvudbeståndsdelar (ägghvite-, fett-, stärkelse- och mineralämnen) samt måste hafva gifvit magen och andra inre organ tillfälle att omsätta dem i de kroppsvätskor och väfnader, hvilkas utnötande eller förstörande är lika oupplösligt förknippat med människans arbete som förbrännandet af stenkol är med lokomotivets rörelse på skenorna. "Det ligger ej i människans makt att ändra lagen för den naturliga matsmältningen. Hon kan öfverträda den och därigenom göra sig oförmögen till arbete—eller förstå den och underkasta sig den."

Börjar man arbeta för tidigt efter en måltid (af sådan storlek som är nödig, då det t. ex. blott finns tre på dygnet), så blir matsmältningen störd eller alldeles hämmad—och den af måltiden kräfda krafttillförseln i större eller mindre grad förringad. Har emellertid måltiden ej fått fylla sin uppgift att ge mig de krafter, den kunnat, måste ett af två fall inträffa. Antingen arbetar jag efteråt mindre, än jag eljes skulle kunnat, eller söker jag tvinga ur mig den normala arbetsmängden och sliter därvid ut mig på ett sätt, som—om det härmed antydda lefnadssättet fortfar tillräckligt länge—nödvändigtvis måste leda till kroppsligt och andligt förfall samt till för tidig död.

Läkare och fysiologer hafva på senare tiden mångfaldiga gånger uttalat sig i denna riktning. 1887 års Wienkongress för hygien och demografi uttalade i en af sina resolutioner, att "de vuxna männens hälsa ofta lider genom en öfvermåttan lång arbetstid likasom genom nattarbete. Bägge utöfva ett skadligt inflytande på arbetarens moralitet och intelligens." Såsom det maximum af arbetstid, som ur hälsovårdssynpunkt bör tillåtas, angaf kongressen 10 à 11 timmar pr. dag. På en nyligen hållen vetenskaplig kongress i Limoges beklagade, ur fysiologisk synpunkt, den framstående läkaren och hygienisten Napias från Paris, att det stode så många svårigheter i vägen för en lagstadgad åtta timmars arbetsdag; och på en hälsovårdskongress i Brighton sommaren 1890 betonades nödvändigheten af, att den allmänna meningen kraftigt uttalade sig för kortare arbetstider. En åtta timmarsdag borde ej öfverskridas, då arbetet vore af hög intensitet.

Att civiliserade människolifs fördärfvande och förkortande genom öfverdrifvet lång arbetstid alls icke är något hjärnspöke utan ett allmänt, tallösa gånger ådagalagt sakförhållande skola vi se längre fram i vårt historiska kapitel.