Читать книгу Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen) - Hjalmar Bergman - Страница 7

Innehållsförteckning

Mitt i natten vaknar fru Gunhild. Hon sätter sig upp. Månen är i nedan men det är dock tämligen ljust. De tjocka buktiga fönsterglasen lysa blågrönt som stora lysmaskar.

Fru Gunhild undrar över, att hon vaknat så hastigt och utan anledning. Kanske har herr Abraham jämrat i sömnen och väckt henne. Han sover vid väggen mitt emot. Han snarkar icke, men det rosslar i hans strupe. Det är ett ljud, som fru Gunhild vant sig vid.

Hon kan icke förstå, varför hon med ens blivit så klarvaken. Ingenting har hon drömt, ingenting svårt hade hon i tankarna, när hon gick till sängs. Ingenting oroar henne. Sista tiden har varit lugn och lycklig. Det är icke längre så svårt med herr Abrahams girighet. Saktmodig och tålmodig har fru Gunhild drivit sin vilja igenom. Till sist har hon förmått herr Abraham att skaffa sig en förvaltare, och nu skötes gården så, att både folk och fä har utkomst och trevnad. Barnen gå snyggt klädda, och både av mat och av gamla kläder blir det ett och annat över för landstrykare och fattighjon. Elin är åter i tjänst. Barnet har dött, men hon är glad som förr. Det är en skuld som betalts.

I gengäld för allt detta goda har herr Abraham nöjt sig med att lägga beslag på fru Gunhilds smycken. Han har lagt dem i ett litet järnskrin, och skrinet står under hans säng. Det är ju möjligt att någon tjuv kunde smyga sig in och stjäla skrinet. Därför har han fastgjort ett snöre vid låset och knutit dess andra ända kring sin arm.

Fru Gunhild förstår nog, vem den fruktade tjuven är, och hon småler. Vad skulle hon också göra med smycken? Hon är nu en gammal kvinna, utan fåfänga. Hon har fullgjort sitt arbete, hon är nöjd.

Men desto besynnerligare förefaller det henne, att hon skall vakna så plötsligt mitt i natten. Hon lägger sig ned och blundar. Det är omöjligt. Hon kan inte somna, hon kan inte ens bli liggande.

Så reser hon sig mödosamt upp ur sängen, hon tar sin käpp, vars doppsko är klädd med en skinnputa. Det är kallt, och hon lånar herr Abrahams slitna nattrock. Om han nu skulle vakna, så tror han visst, att trollen tagit både fru och nattrock.

Hviskingeholm har sina spöken och överallt där fru Gunhild går fram, passa de på, rassla med tyg, knacka i möblerna, knäppa och sucka. Men fru Gunhild har icke ont av spöken. Hon känner det bara som ett svagt hetsande obehag, och hon vänder ogärna ryggen åt en öppen dörr.

Hon stiger in i gröna kammaren, där Judith och Brita sova. De ligga i syskonbädd och hålla varandra i hand. Judith har till och med lagt Britas arm över sitt bröst. Hon är nog rädd för spöken. Sloge hon nu upp ögonen och finge se en krokig käring vid bädden, så bleve det säkert skrik.

Och när allt kommer omkring, så är hon kanske ett spöke, fru Gunhild. Det finns kanske icke längre rött blod och varm anda i hennes kropp. Det kan nog hända att Gunhild Bourmaister varit död i många herrans år. Och den som nu vandrar i gången är endast hennes vålnad, dömd att tjäna andra, därför att hon i livet endast tjänade sig själv.

Fru Gunhild småler åt sina äventyrliga spekulationer. Nu kan hon säkert gå till vila, nu har hon sett var sak på sin plats. Barnen sova. Nu kan hon säkert somna.

Hon somnar verkligen. Efter en liten stund spritter hon upp. Hon ser av månljuset, att hon endast sovit en liten stund. Och nu är hon åter klarvaken. Hon känner ingen oro. Ingen har ropat på henne. Hon kan icke tänka sig, att någon kär vän skulle kunna vara i nöd, skulle kunna sända henne en hälsning. Fru Gunhild har icke någon kär vän. Och dessutom känner hon sig varken beklämd eller rädd.

Det är som om det vore nyårsnatt, nyårsvaka. Det är, som om hon blott väntade på tolvslaget.

Men inte är det nyårsnatt, och klockan har för länge sedan slagit tolv. Så blir hon sittande vaken, utan att vänta. Månen går bort och de lysande fönsterglasen slockna.

Nästa natt sker detsamma, nästa natt detsamma. Det är väl det, att jag börjar bli gammal, tänker hon. Jag får tacka Gud, att det varken är oro eller ånger eller kroppsliga plågor som hålla mig vaken.

För att timmarna icke skola gå så långsamt, börjar hon sticka. Likaväl som stackars Brita kan hon väl sticka i mörkret. Men första natten, hon stickar, vaknar herr Abraham.

— Jag har nog märkt, säger herr Abraham, att kära Gunhild har svårt med sömnen nu för tiden. Är det kanske något som Gunhild sörjer över? Så säg det hellre —

Nej, hon sörjer icke, och för att icke längre oroa herr Abraham, lägger hon ifrån sig arbetet och kryper ned under täcket. Somna kan hon i alla fall icke. Nu bli nätterna långa, när hon icke törs röra på sig. Herr Abraham vaknar av minsta buller. Kanske tror han, att hon ligger där och funderar på sina smycken.

Men det är inte det, som håller henne vaken. Någonting är det, men icke smyckena. Herr Abraham frågar flera gånger: varför sover inte Gunhild? Vad tänker Gunhild på? Någonting måste det ju vara.

Ja, någonting måste det vara.

Kanske har hon likväl någonting att ångra? Och nu håller Gud henne vaken för att hon skall besinna sig. Om dagen är det så liten tid för tankar. Arbetet växer eller också ha hennes krafter förminskats. Sömnlösheten gör väl sitt till. Huset har blivit så stort. Hon hinner icke. På år och dag har hon icke satt sin fot i parken. Söndagen tar barnen, hon hinner icke tänka.

Men nu har hon nätterna.

Herr Abraham vaknar vid att någon står tätt intill hans huvudgärd. Genast trevar han under sängen, skrinet är på sin plats. Herr Abraham makar sig inåt väggen och fru Gunhild sätter sig på sängkanten. Det är alldeles mörkt, men han hör, att hon vrider händerna och stryker upp och ned över linnet.

— Gör nu inte så med händerna, säger herr Abraham. Vad är det som oroar Gunhild?

Hon börjar viska, herr Abraham sätter sig upp för att höra bättre. Slutligen säger han:

— Kära Gunhild, kära Gunhild, vad är nu detta? Du har alltid varit en god och trogen maka. Det säger jag inför Gud, och vem kan då säga annat?

Alltjämt viskar hon. Han överröstar henne och säger:

— Kan väl hända, att Gunhild varit en smula slösaktig både i stort och smått. Det har hennes goda hjärta vållat, och det vill jag gärna förlåta.

Hon säger:

— Om nu barnen få veta det, om nu barnen få veta det —

Herr Abraham:

— Inte skall jag berätta om Gunhilds fantasier. Det kan hon veta. Jag har varit en gammal skråpuk i all min dar, och Gunhild kan väl haft skäl att önska sig bättre. Så vacker och fin, som kära Gunhild var och med ett livligt sinne. Jag får väl tacka Gud, att kära Gunhild icke gjort mig större oförrätt —

Fru Gunhild reser sig och börjar vandra i mörkret. Hon har icke längre behov av käppen. Hon går som förr. Plötsligt stannar hon och säger:

— Hur skall det bli? Hur skall det bli?

Men herr Abraham vill alls icke oroa sig. Nu är fru Gunhild gammal och sinnet blir väl lugnt och kallt med åren. Stod hon frestelsen emot i sin ungdom, så behöver hon väl icke oroa sig på gamla dagar.

— Men han är ju här, säger Gunhild. Inte hjälper det, att Lilja säger nej. Han har alltid varit här. År ut och år in har jag vaktat mig. Men nu gitter jag inte. Se nu kan jag inte sova längre. Var natt väcker han mig. Men han smyger sig genast bort. Han vet nog, att jag skall vara riktigt trött, innan han får bukt med mig.

— Ack det är ju bara griller, suckar herr Abraham. Gå nu vackert och lägg sig, så skall jag läsa Fader Vår —

Han sätter sig upp och läser med hög röst. En gång till, ber fru Gunhild. Hon har svept täcket ikring sig, men sitter och skakar och huttrar. En gång till! Herr Abraham läser.

Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lämna sin kammare, där solen skiner. Men nu kommer hon och sätter sig bredvid mor och stryker och kysser hennes händer. Den tanklösa Judith kommer självmant till henne för att läsa högt ur Werldsens Fåfängligheetz Föracht. Lill-Abraham stryker inom dörren, bugar förläget och frågar efter kära mors befinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.

Kanske att det alltsammans är feberyrsel, tänker fru Gunhild. Frossan har kanske kommit tillbaka svårare än förr, och barnen förstå, att jag snart skall dö. Till och med Elin i köket håller sig tyst och flickorna gå på tå i gången. Det är tydligt, att hon snart skall dö. Om hon nu bara kan hålla tand för tunga och ingenting yppa i yrseln. Så att barnen få höra —

Hon säger till herr Abraham:

— När jag blir liggande, så ska inte Lilja släppa in barnen. Med mindre än att jag är fullt redig. Så länge jag är redig, ska de nog ingenting förmärka —

— Se det! ler herr Abraham. Se det, kära mor, att det bara var feberyrsel, som satte åt.

Om julen trodde hon, att stunden var kommen. Vaknätterna hade gjort henne mager, hon tyckte sig åter se den där stela besynnerliga människan med styva förkläden och ringande nycklar, se henne ligga naken och utmärglad under ett lakan.

Hon gjorde sig i ordning, stödd på Mariannes arm vandrade hon genom huset och ställde med stort och smått. Hon ordnade även för Brita och Judith.

Men julen gick förbi, nyår, fastlag och påsk. I maj fingo lindarna löv. Fru Gunhild gick ut på trappan och såg ned mot parken. När herr Abraham bad henne stiga in, vände hon sig häftigt emot honom.

— Har jag inte skött ditt hus? Har jag inte arbetat för dig i trettio år? Vad vill du nu? Ska jag inte ens få se på lindarna?

Hon låg vaken hela natten. Först i dagbräckningen steg hon upp, kastade över sig herr Abrahams nattrock och gick ut. Marken var fuktig och kylde hennes nakna fötter. Då blev hon rädd för kylan och ville vända om. Men han stod tätt bakom henne. Hon kunde icke vända. Till och med att han sköt på henne. Hon gick över gruset ned i parken. Det var så underbart nytt allting. Stammarna glänste fuktigt svarta, savstinna. Hon måste ta på dem. Hon måste pillra så smått på de rynkiga små löven, släta ut dem mellan fingrarna. Där stod en asp och skakade över hela kroppen. Det förundrade fru Gunhild. Men han, som stod bakom, berättade att det ännu var tidig vår och kallt. Och aspen är så frusen. Då tyckte hon synd om aspen och hängde över honom herr Abrahams nattrock. Därigenom blev hon också lättare till sinnes och ville dansa. Men han pekade på gräset, som hon trampade ned. Hon slog armarna kring hans hals och gick så lätt över gräset, att inte ett strå böjdes. Men väl kittlade de hennes fötter, de skälmarna.

Och de vandrade länge och vida, stannade, sågo, rörde vid allt och voro mycket lyckliga och tanklöst glada som barn.

I skogsbrynet mötte de en karl. Bakom tallen stod ännu en. Och ett litet stycke längre bort bakom enröset gömde sig många. Det var gårdsfolket. Gunhild tänkte, att det nu var tid att springa. Men det ville han icke. Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, och genast skulle de kasta sig över henne. Därför gick hon lugnt framåt. Han lämnade henne, det var bäst hon var ensam. Hon redde sig bäst ensam. Hon gick rakt på karlen och han vek åt sidan. De gömde sig alla bakom träd. De vågade icke komma under hennes ögon.

Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så långt som till månen. Ända till dess, att den räven Lilja blev henne för slug. Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro, att det var Lilja. Men när hon kom i allén förstod hon, att Lilja lurat henne. Då började hon skrika:

— Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar du min salighet, du girigbuk?

Därmed fortsatte hon hela allén uppför och kände en stor lättnad vid att få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon Lill-Abraham och Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl inte människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka om mig?

Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon var maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu hade hon sluppit lös. Det var hon som skrek.

Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa. Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.

Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan mötte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå åt sidan, och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när hon hade dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med sin mun och sade:

— Du! Du har vackra ögon, du!

Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen mot munnen.

Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så måtte de väl vara belåtna.

Och fru Gunhild kände det som vila efter stora, årslånga ansträngningar. Nu behövde hon icke längre rädas för vännen, som ville locka henne ut på all världens krokiga vägar. Nu behövde de alls icke tvista, de två. Dörren var stängd.