Читать книгу Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - Ina Lange - Страница 3
ОглавлениеAf
Daniel Sten [Ina Lange].
Först publicerad av
Albert Bonniers förlag 1884.
Hårda sinnen.
1.
Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop kärfvarne.
Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar, och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.
— Mor, — ropade han, vänd åt stugan, — mor, du behöfver inte ge dem morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med vatten… Sådant arbete, sådan lön!
Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans, men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.
— Mor, — ropade Ukko ännu en gång, — det är ju lördagsqväll, eller hur?
— Så är det, — svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
— Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?
— Den åttiofemte, ja, — hördes det inifrån.
— Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? — frågade Ukko vidare.
— Nog göra de det, — bestyrkte mor.
— Ha, ha ha, — skrattade gubben, — då ska de bli långa i synen. Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en halftimme, mor!
Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.
Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och en kryddad af en god nypa salt.
Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne mellan brödspetten se, huru de bruna torrokanerna[1] vandrade af och an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.
[1] Kakerlackorna.
Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt svart siden, rättade på halsduken och gick ut.
— Får jag ringa nu? — sporde hon ödmjukt sin make, der denne, sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som kom ifrån ungskogen bredvid.
— Ring! — svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.
Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.
Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst, sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax, en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
[1] Mor.
— Sågs der eld i smedjan? — frågade Ukko, vänd till sin äldste närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.
— Inte, — svarades honom från flere munnar.
— Har ingen sett till Ella? — frågade gubben ånyo.
Man skakade på hufvudet.
— Har han varit ute ända se'n i middags? — ljöd ännu en gång gubbens röst.
— Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, — förklarade en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, — och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage, men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa potatesåkern och hann inte gå efter längre.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i alla måltider i denna trakt af landet.
När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.
Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter, putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.
Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern, men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan, föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och strängt.
Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son stannade ensamma qvar i stugan.
Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet med sin äldste son på detta sätt!
— Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?
— Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså… Ukko är gammal han, men Ella är ung… Hvad är det mer?
— Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus, eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.
— Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså. När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud, som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med arbete, det är sant.
— Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå till främmande och skaffa sitt bröd… Är det så eller icke?
— Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor… Öfver hvem klagar du, far?
— Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.
— Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda oduglig?
— Hon passar inte för dig.
— Men hon skall passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig? Jag tror ni är ifrån er, far!
— Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!
Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log sitt hånfulla löje.
— Hvarför blir det ej hon? — sade han slutligen, till det yttre helt lugnt.
— Derför att hon inte kommer i mitt hus.
— Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?
— Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är dålig.
— Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta det genast.
— Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?
— I mitt hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart. Hör ni det, far? På denna min gård träder hennes fot, och här skall hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!
Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol, tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet, så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst, skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:
— Nej, det blir inte af.
Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han steg upp från bordet!
— Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som icke lyder henne!
Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom, glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod, att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i sonen.
Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få fram några ord.
— Det blir inte på Salmi du kommer in med den hustrun, Ella, — sade han, — ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för skojare som du och trollpackor som hon.
Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga ansigte uttryck.
Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år sedan kostat moderns.
Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och förblef så en stund alldeles stilla.
Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och sade slutligen fast och bestämdt:
— Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva, far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet, hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af mina penningar ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko, yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni min vilja. Ni vet, att jag har rätt. Ni har natten på er … tänk öfver saken! På måndags morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock … mina penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller till jorden!
Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun, skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på tillfället.
Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna … för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha, kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet; han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.
Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.
Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.
— Kom till brunnen, så få vi lite mer väta — ropade han — och så i bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena, Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom så tvättar du sotet af dig smed, — och kärleken likaså! När jag får frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska på dig … upp och med!
Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.
Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården. Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor. När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.
— Elden är lös på smedjetaket — sade en — och sjön är för torr för att släcka den … men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre fiske.
— Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan en tro.
— När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel hela vägen menade ännu en af pigorna — annars vet hon inte akta sig…
— Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig — gycklade en annan.
Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap, hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte han och hvisslade det bästa han orkade.
Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt nära.
— Si, är det du — sade hon då — jag äter upp hvad jag fått för ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra tänderna mellan läpparne.
— Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? — frågade han helt plötsligt.
— Den dugtigaste karlens i socknen — svarade hon och skrattade, så att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.
— Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? — frågade
Ella ånyo.
— Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den mans, som hon fattat tycke för? — sporde den sköna och såg litet trotsigt upp i smedens ansigte.
— Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll — sade han — folk fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till en annan.
— När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.
Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och hans ögon glänste.
— Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? — frågade han nästan ångestfullt.
— Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda, och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god till.
Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.
Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en prinsessa.
Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst, huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
— Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? — frågade han med af rörelse darrande röst.
— Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen — befalde
Hedda.
— Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? — sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver sina klara, brinnande ögon.
— Du går väl i forsen eljest? — frågade hon hånfullt.
— Nej, men jag vill hafva dig — menade Ella.
— Men om de andra vilja det samma, de också? — invände Hedda.
— Gud skall låta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det blir.
— Men om en annan ber emot?
— Ella är väl ändå den starkaste.
— Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar stör.
Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.
Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.
— Far tycker inte om dig, Hedda, — sade han slutligen. — Vill du följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!
Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.
— Våra barn, — sade hon föraktligt. — Jag tål inte barn. Skrik har man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för sådant kalas. Jag har det bättre så här.
Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.
— Tag det inte för färdigbakadt än, — sade hon, — kakan bränns, om man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett, och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du roa dig med så länge. Hej hå!
Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes, och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.
Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd, der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt byvägen.
2.
Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot marken.
Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se, hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade ungdomssinnet hon, — och han —? Nej, det hjelpte inte att gå och fundera… Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.
Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen. Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.
Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn. Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der, det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.
Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt. Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.
Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck, och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella — slutade gubben — slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon för dig i olyckan.»
Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af den hon tyckte om för tillfället.
Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella. Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne. Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast, och man fick gå med sina misstankar.
Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.
På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.
Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen stora boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt ut i månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd. Gården var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrån sjelfva stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var till boden Ella med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet, det visste han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor. Om somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla innanfönster och dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt och svalt och luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt dämpadt in, det är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På höga ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne, kläderna och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i taket.
Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och grannlåter.
Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas loft intet ljud.
När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.
— Bort med dig, Ella — hördes derinifrån Heddas röst, — jag vet, att det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.
Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:
— Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej den ni trott, sen … ni har haft orätt.
Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel, ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och ett par höga, stora stöflar i den andra.
— Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, — sade han, — en hatt … den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya, dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?… Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för oss, som ha vettet i behåll!
Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en sten. Icke en enda fans på hela gården. Men — ändtligen! Derborta upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades. Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets skymning.
Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.
— Jaha, här står jag, — började Hedda. — här, en qvinna i mitt eget hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig! Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en rånare och en tjuf!… Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det slut. Och vill du veta mer, Ella … så hör! Jag har i denna qväll gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här; derinne sitter han med sina vänner. Nu förstån I alla det; mellan Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?… Åh nej! Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för sista gången… Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna, du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och … han är min fästman.
Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges
ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.
Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva
Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.
När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes upplifva honom.
— Neej, — utlät han sig slutligen, — man skall inte på lördagsqvällen ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt hemma från den trakten.
— Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, — menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
— Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan ett muck, — framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju längre han kom ifrån gården.
— Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och bräka mer, — hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de andra på vägen.
— Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti … oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.
Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke, att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den. Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.
Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag… Det sken som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.
3.
Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof, medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill. Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod, men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva, oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt. Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti» läste och läste, det var söndagsfrid.
De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan. Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt ned öfver kinden på honom.
Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:
— Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när du sofvit bort ruset, må du komma igen.
Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.
Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade, usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå, så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis» predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh, till henne igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej, han, Ukko, kunde det tyvärr icke.
* * * * *
»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp rakt framför sig. Ögonen skymdes … de trötta gamla ögonen, skymdes af ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella, äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon, böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad halfhögt en bön till Den, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.
Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte ingenting, han sprang bara vidare.
Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk och betraktade småbarnens lekar med grisarne.
Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer, längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig, liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr, och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.
Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och väl!
Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten, gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last, den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande, men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom — den var just den rätta atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det borde vara annorlunda.
Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg, under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek, som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var vanligt.
Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan. Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne, alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige fästman.
Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!
Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen stött bort Paawo och de andra.
— Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du lefver — sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en hvit strimma på den bruna, rodnande huden.
Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån upp, och sade med sin gäckande ton:
— Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!
Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa. Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål, om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar och skrek öfver tumultet:
— Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med att hafva en föraktad son… Gå!
Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej, huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på violinen och qvinnornas gälla skratt.
Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta, yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.
Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran, de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom, der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och eld, tärande, flammande eld.
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig, derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han egde henne åter.
* * * * *
Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för sig i går, tänkte hon — allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen. Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna… Ukko var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.
Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror till Salmi, och den tiden på dagen?
* * * * *
Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.
Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick omkring sig och så en på Ukko.
— Du har ett hårdt sinne, far — sade han — och när du retar mig, kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men — reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän det bär med mig.
Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:
— Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin glömma dig.
Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare. Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare.
Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet…
Allt var som nyss.
Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt, allt var tyst och stilla.
»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en tung, centnertung.
»Du har ett hårdt sinne.»
1884.
I ödemarken.
Stämning.
Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå, der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man kan se dit ned, famnslångt i djupet.
På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig likkista sommarens hela blomsterfägring.
Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når. Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och land.
Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och de tufviga, nu snöbetäckta träsken.
Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan fälten.
Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de varelser, som skulle bo i husen.
Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå. Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet … dagarna förflyta, komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta sommaren.
Endast ett afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar, och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.
Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga, förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna, jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma att den kunde vara bättre…
Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite' efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol, som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till, det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga »ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar och Annikka stickar strumpa.
Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne middagstiden, eljes icke.
Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen, der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!
»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror, och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut — kom så få vi se hvart de fara.»
Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade aldrig sett en sådan ståt förr.