Читать книгу Tjuvbandet i Dägerö skärgård - Karl Alfred Melin - Страница 6

Innehållsförteckning

Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.

»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»

»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.

»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»

Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.

»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»

Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.

»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk. Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax vid bryggan.»

Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:

»Anders! — Jag har hittat på en ny lek.»

Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.

»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.

»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»

»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.

»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»

Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.

»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»

»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»

»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.

Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:

»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»

»Det ä’ inga riktiga namn.»

»Jo du, och stiliga namn till.»

Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga — han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara — och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.

»Men Barfot?» klagade Anders.

»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.

»Var han kung över indianerna?»

»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»

Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.

»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»

»Tjuta! Som det vore någon konst!»

Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.

»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»

Men Inge for upp.

»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»

Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur — det var Kulla, skällkon — och en förtvivlad jakt började.

»Maja, Maja, di jagar korna!»

Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm — hon höll på med midsommarbaket — och det blev ett bedrövligt slut på jakten.

»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»

Anders teg.

»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.

En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.

»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.

»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot. »Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’ bufflar. — Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.

Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde, såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en gammal regnkappa.

»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»

»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.

De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd. När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.

»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.

»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»

De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten, men mannen syntes icke till.

Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i maren förut.

»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla nybyggarn däruppe» — han pekade på prästgården — »och ta hans skalp.»

Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och Röda höken var försvunnen.

»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag kryper under tiden fram och spejar.»

Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.

»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»

»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen, i färd med att hasa sig fram mot byggningen.

Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet, antingen han ville eller inte.

»Puff — så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa som jag. — Här kan väl ingen se mej från vägen?»

Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.

Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.

»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på vår ö?» frågade han.

»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»

»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena —»

»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»

Efter en stund fortfor han:

»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»

»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.

»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»

»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»

»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. — Och det har du ingen aning om?»

»Att han tycker om ett glas, har jag hört —»

»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»

»Jag vill vara rättvis.»

»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare —»

»Liksom alla här i orten.»

»Men han ä’ värre än andra.»

»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. — Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»

Det blev ett ljudligt skratt i rummet.

»Och sådana åsikter kan du gilla?»

»Det ä’ inte fråga om mina åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så lätt — jag har aldrig haft lätt för någonting.»

»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ — och kniper dem, var jag kan.»

Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i syrenbuskarna.

»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.

»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror dit och gör affärer — köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket, vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej. Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’ pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då —»

I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att det var någon, som ville in till pastorn.

»Regla dörrn, Gustav!»

Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.

»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»

»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»

Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.

»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»

Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:

»Si, vi såg nådig länsman — hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen —»

»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.

»Det ä’ ett stort svin —», föll gumman in.

»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.

»Di har stulit ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.

»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ —»

»Tyst du, Per! — Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»

Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och visitera.

»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»

»Å, det kunde en väl se, det var klart.»

»Kände ni igen mej?»

»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej, var det likt det!»

»Och båten ä’ ny, så den kunde ni inte ha reda på.»

»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»

»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund med att det var jag.»

Men gumman redde saken.

»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»

Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.

Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.

»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar —»

»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin —»

»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.

»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten —»

»Det ä’ inte farligt alls — i så lugnt väder.»

»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.

»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent olyckliga. Bara vi får igen vårt svin —»

»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»

Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom — vad som misslyckats för alla andra — att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag, som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna? Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?

Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.

Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.

Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.

Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för de hade två ankare ute.

»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något bråk.»

Länsmannen hade haft på sig den gamla slokhatten under rodden, för det var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och äntrade ombord.

I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat, och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något svin; länsman kunde se efter själv.

Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och Anders började ro tillbaka.

De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:

»Di har två ankare ute.»

Länsmannen vände sig om och såg efter.

»Vad menar di med det?» frågade han.

»Di väntar storm och sjögång.»

»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.

»Gosse, vänd om igen!»

Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.

Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.

»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att underkasta sej vad som helst.»

»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret. Det kan vara nog med ett.»

»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte —»

»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för bättre köp, än ni ä’ värda.»

»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»

»Akta dej själv! — Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»

De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en stund. Sedan tog han fram en visselpipa.

»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»

Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.

»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan — så gott först som sist.»

Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.

»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk blick från den svartmuskige.

Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar för att slippa vidare efterräkningar.

Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med hemfärden.

Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.

»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»