Читать книгу Valda Berättelser - Lagerlöf Selma, Marie Franzos - Страница 3

Nu skall jag tala om en vacker historia.

För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Det skulle bli kyrkvigsel, och efteråt skulle det hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag, som bröllopet varade, skulle det dansas från tidigt på aftonen till långt in på natten.

Då det skulle bli så mycken dans, var det av stor vikt att skaffa en bra spelman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, gjorde sig nästan mer bekymmer122 över detta än över något annat. Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen123 inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för124 brudtåget.

Äntligen beslöt han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten,125 och fråga honom om han ville komma och spela på126 bröllopet.

Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick, utan svarade, att i Svartsjö ville han inte spela, därför att i den socknen bodde en spelman, som var styvare än alla andra, som funnos i Värmland. Då de hade honom, behövde de inte kalla någon annan.

När Nils Elofsson fick detta svar, tog han sig127 några dagars betänketid, och därpå skickade han bud till en spelman, som bodde i stora Kils socken och hette Olle i Säby, för att fråga om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop.

Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa128 till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.

Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.

Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken.

Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.

Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna129 och frågade hur det kom sig,130 att inte denne skulle spela på bröllopet.

Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma131 i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.

“Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sade Lars Larsson.

“Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.

Lars Larsson hörde noga på132 drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. “Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!” sade han till drängen.

Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken, just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig133 för att tåga fram till kyrkan.

Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.134

Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.

Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut135