Читать книгу Ärans Löfte - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 10

Gareth stegade fram över stengolvet i sin fars arbetsrum – en liten kammare högst upp i slottet som hans far hade älskat – och slet rummet sönder och samman, bit för bit.

Gareth klev från bokhylla till bokhylla, slog ner värdefulla gamla volymer – läderband som funnits i familjen i århundraden – och slet upp bokryggarna och rev sidorna i bitar. Pappersbitarna föll som snöflingor över huvudet på honom och fastnade på kläderna och i dreglet som rann över hans haka. Han var fast besluten att förstöra allt, ned till minsta lilla bit av den här platsen som hans far tyckt om, en bok i taget.

Gareth skyndade fram till ett hörnbord och fick tag i vad som var kvar av opiumpipan. Han höll med skakande händer och sög hårt på pipan. Han behövde den nu, mer än någonsin. Han var svårt beroende och rökte så mycket han kunde, allt för att stänga ute bilderna av fadern som hemsökt honom i drömmarna, och nu också kom när han var vaken.

När Gareth ställde ned pipan såg han fadern stå där framför sig, som en ruttnande kropp. Varje gång han såg den var den ännu mer sönderfallen, och redan nu mer skelett än kött. Gareth vände sig bort från den ohyggliga synen.

Först hade Gareth försökt angripa synerna när de kom – men han hade lärt sig att det inte hjälpte. Så nu vände han bara bort blicken. Ständigt tittade han bort. Varje gång var det samma sak: fadern med rostig krona på huvudet, öppet gap, blicken full av förakt och ett anklagande finger pekande mot honom. Gareth kunde se det, i den där ohyggliga blicken såg han att hans egna dagar var räknade, att det bara var en tidsfråga tills han själv skulle förenas med fadern i döden. Det fanns inget han avskydde mer än att se sin far så där. Mordet på fadern borde i alla fall ha fört det goda med sig att han inte skulle behöva se honom igen. Men nu, ironiskt nog, så såg han honom oftare än någonsin.

Gareth vände sig om och kastade opiumpipan mot uppenbarelsen, i hopp om att om han bara kastade snabbt nog så skulle den verkligen träffa.

Men pipan flög genom luften och slog in i vägen och splittrades. Hans far bara stod där och såg bistert på honom.

”Drogerna kan inte hjälpa dig nu”, bannade hans far.

Gareth stod inte ut längre. Han rusad mot uppenbarelsen med utsträckta händer, kastade sig fram för att klösa den i ansiktet. Men som alltid famlade han bara i tomma luften, och den här gången fick det honom att stappla fram och falla över faderns bord, som välte och föll tillsammans med honom med ett brak i golvet.

Gareth tappade andan och vältrade runt på golvet. När han tittade upp såg han att han skurit sig i armen. Blodet droppade nedför skjortan, och när han tittade efter såg han att han fortfarande bar samma underskjorta som han sovit med i flera dagar. Faktum var att han inte bytt på veckor. Han tittade bort mot sin egen spegelbild och såg att håret stod på ända. Han såg ut som en verklig flåbuse. En del av honom kunde knappt tro att han sjunkit så lågt. Men en annan brydde sig inte längre. Det enda som fanns kvar av honom var en brinnande lust att förstöra – att förstöra alla spår som fanns kvar av hans far. Han ville jämna slottet med marken, och hela Kungsgård med det. Det skulle bli hämnden för hur han behandlats som barn. Minnena satt instuckna i själen på honom, som en tagg han inte kunde dra ut.

Dörren till faderns arbetsrum öppnades på vid gavel och en av Gareths tjänare rusade in med skräckslagen min.

”Herre”, sa tjänaren. ”Jag hörde ett brak. Är allt som det ska? Herre, ni blöder ju!”

Gareth såg upp på pojken med hat i blicken. Han försökte komma upp på fötter och fara ut mot honom, men halkade på något och föll i golvet igen, fortfarande yr av det sista opiumruset.

”Herre, låt mig hjälpa!”

Pojken rusade fram och grep tag i Gareths arm, som blivit så tunn att den nu bara var skinn och ben.

Men Gareth hade ännu lite krafter kvar, och när pojken rörde armen knuffade han bort honom över rummet.

”Rör mig igen så låter jag skära händerna av dig”, väste han.

Pojken backade skräckslagen undan. Samtidigt kom ännu en tjänare in i rummet, åtföljd av en äldre man som var vagt bekant för Gareth. Någonstans i bakhuvudet visste han vem det var, men just nu kunde han bara inte minnas.

”Herre”, hördes en åldrig, raspig stämma. ”Vi har väntat på er i rådssalen redan en halv dag. Rådets medlemmar kan inte vänta länge till. De har brådskande nyheter som måste delas med er innan dagen är över. Kommer ni?”

Gareth kisade med ögonen mot mannen i ett försök att få en klar bild av honom. Han hade ett vagt minne av att den mannen tjänat under hans far. Rådssalen… Mötet… Allt bara snurrade runt i huvudet på honom.

”Vem är du?”, frågade Gareth.

”Herre, jag är Aberthol, en av er fars betrodda rådgivare”, sa han och tog ett steg närmare.

Långsamt började det klarna. Aberthol. Rådet. Mötet. Det susade mellan öronen på honom och huvudet värkte fruktansvärt. Han ville bara få vara ifred.

”Lämna mig”, snäste han. ”Jag kommer.”

Aberthol nickade och skyndade ut ur rummet, åtföljd av tjänaren som stängde dörren efter sig.

Gareth stod kvar på knä med huvudet i händerna. Han försökte tänka, försökte minnas. Det var bara för mycket alltsammans. Och långsamt började det komma tillbaks till honom i små fragment. Skölden låg nere. Imperiet hade gått till anfall. Halva hovet hade lämnat honom… lett bort av hans syster, till Silesia. Gwendolyn… Så var det. Det var det han försökt komma ihåg.

Gwendolyn. Han hatade henne med en glöd som var fullkomligt obeskrivlig. Nu mer än någonsin ville han ha död på henne. Han måste få död på henne. Alla hans bekymmer i världen – allt var hennes fel. Han skulle finna ett sätt att ge igen, om han så skulle dö på kuppen. Och därefter skulle han dräpa resten av sina syskon.

Tanken fick honom att må lite bättre.

Med en oerhörd kraftansträngning kämpade han sig upp på fötter, stapplade bort genom kammaren och välte ett litet bord på vägen. När han närmat sig dörren fick han syn på en alabasterbyst som föreställde hans far, en skulptur som fadern hade älskat. Han böjde sig fram, grep statyn runt huvudet och slängde den i väggen.

Bysten sprack i tusen bitar och Gareth log för första gången den dagen. Kanske skulle den här dagen trots allt inte bli så illa.

*

Gareth struttade in i rådssalen omgiven av flera tjänare. Han smällde upp de stora ekdörrarna med handflatan och fick alla i salen att hoppa till när han kom. Alla ställde sig snabbt i givakt.

I vanliga fall skulle Gareth få viss tillfredställelse av alltsamman, men den här dagen hade han annat i tankarna. Han kände sig hemsökt av sin fars vålnad och glödde av raseri mot sin syster. Känslorna virvlade runt i bröstet på honom och han tänkte låta det gå ut över världen.

Gareth snubblade fram i opiumdimmorna genom den stora salen, på väg genom mittgången upp mot tronen och förbi mängder av rådmän som steg ur hans väg. Fler hade kommit till hovet. En märklig, nervös energi låg i luften och fler och fler tycktes strömma till efter nyheten om att halva Kungsgård gett sig av och att kraftskölden låg nere. Det var som om alla som fanns kvar nu kommit för att få svar.

Gareth hade självfallet inga svar att ge.

När han svassade upp för elfenbenstrappan till faderns tron såg han Lord Kultin tålmodigt på post bakom den. Legosoldaten och hans trupp var de enda kvar i hovet som han kunde lita på. Intill honom stod ett dussintal av hans kämpar, tysta och med händerna på svärden, redo att kämpa till döden för Gareth. Det var det enda som fortfarande gav honom tröst.

Gareth satt på tronen och blickade ut över salen. Där var så många ansikten, några som han kände igen men andra nya. Han litade inte på någon av dem. Var dag gjorde han nya utrensningar från hovet. Han hade redan sänt så många till hålorna, och ännu fler till bödeln. Det gick inte en dag utan att han lät döda minst en handfull. Han uppfattade det som klok politik. Det höll folk på tå och förhindrade kuppförsök.

Salen var tyst, alla stirrade som bedövade på honom. De såg för skräckslagna ut för att tala. Vilket var precis vad han önskade. Inget var så tillfredsställande som att få undersåtarna att darra av skräck.

Till sist steg Aberthol fram. Käppen ekade mot stengolvet och han klarade strupen.

”Herre”, började han med sin urgamla stämma. ”Kungsgård befinner sig i ett tillstånd av stor oreda. Jag vet inte vilka av nyheterna som ännu har nått er. Skölden är nere, och Gwendolyn har lämnat Kungsgård, och med henne gick Kolk, Brom, Kendrick, Atme, Silvergardet – och hälften av er armé. De som är kvar här vänder sig till er för vägledning och för att få veta vad vi ska göra nu. Folket vill ha svar min herre.”

”Därtill”, sa en annan rådsmedlem som Gareth vagt kände igen, ”så har nyheten nått oss att Klyftan redan överkorsats. Enligt ryktet så har Andronicus invaderat McClouds sida av ringen med sin miljonhövdade här.”

En upprörd flämtning spred sig genom salen. Mängder av modiga krigare viskade till varandra. Skräck och panikkänslor spred sig som en löpeld.

”Det kan inte vara sant!”, ropade en av soldaterna.

”Men det är sant!”, vidhöll rådmannen.

”Då är allt hopp förbi!”, ropade en annan soldat. ”Om McClouds har besegrats så kommer Imperiet snart till Kungsgård. Det finns inga möjligheter att hålla dem stångna.”

”Vi blir tvungna att diskutera olika villkor för kapitulation, herre”, sa Aberthol till Gareth.

”Kapitulation!?”, ropade en annan. ”Vi kapitulerar aldrig!”

”Om vi inte gör det”, ropade ännu en soldat, ”blir vi krossade. Hur ska vi kunna hålla stånd mot en miljon man?”

Upprört mummel bröt ut i salen och soldater och rådmän grälade med varandra i kaoset.

Rådets ordförande smällde sin järnstav i stengolvet och skrek:

”TILL SAKEN!”

Långsamt blev det tyst i salen. Alla vände sig och såg på honom.

”Det här är saker för kungen att besluta, inte för oss”, sa en av rådmännen. ”Gareth är vår lagliga kung, och det är inte upp till oss att diskutera villkor för kapitulation – eller om vi överhuvudtaget ska kapitulera.”

Alla vände sig mot Gareth.

”Herre”, sa Aberthol med matthet i rösten. ”Hur anser ni att vi ska hantera imperiearmén?”

Det blev dödstyst i salen.

Gareth blev sittande och stirrade ned mot männen. Han ville svara. Men det blev allt svårare för honom att tänka klart. Han bara hörde sin fars röst i huvudet som skrek åt honom som när han var barn. Det gjorde honom tokig och rösten ville inte försvinna.

Gareth sträckte en arm och skrapade om och om igen på tronens armstöd av trä. Det skrapande ljudet av fingernaglarna var det enda som hördes i salen.

Rådmännen utväxlade oroliga blickar.

”Herre”, fordrade en annan rådman, ”om ni väljer att inte kapitulera så måste vi omgående börja förstärka Kungsgårds befästningar. Vi måste säkra alla ingångar, alla vägar och portar. Vi måste inkalla alla soldater, förbereda försvaret. Vi måste bereda oss på en belägring, ransonera maten och skydda invånarna. Det är mycket att göra. Jag ber er, herre, ge oss er befallning. Säg vad vi ska göra.”

Återigen föll tystnaden i salen och allas ögon vändes mot Gareth.

Till sist lyfte han hakan och blickade ut i salen.

”Vi ska inte kämpa mot Imperiet”, förklarade han. ”Och inte heller ska vi kapitulera.”

Alla i salen såg förvirrat på varandra.

”Så vad är det i ska göra, herre?”, frågade Aberthol.

Gareth klarade strupen.

”Vi ska döda Gwendolyn!”, förkunnade han. ”Det är det enda som betyder något nu.”

En bedövande tystnad följde.

”Gwendolyn?”, ropade sedan en av rådmännen förvånat, samtidigt som ett förvånat mummel spred sig.

”Vi ska sända alla styrkor efter henne och slakta både henne och alla som följt henne innan de nått fram till Silesia”, tillkännagav Gareth.

”Men herre, hur kan det hjälpa oss?”, ropade en annan rådman. ”Om vi ger oss av för att angripa henne så innebär det att våra styrkor ligger oskyddade. De kommer att omringas och slaktas av Imperiet.”

”Det skulle också lämna Kungsgård utan försvarare!”, ropade en annan. ”Om vi inte kapitulerar så måste vi genast förstärka Kungsgård!”

Många av männen ropade till bifall.

Gareth vände sig och gav rådmannen en kall blick.

”Varenda man ska användas till att dräpa min syster!”, sa han hotfullt. ”Vi ska inte undvara en enda!”

Det blev tyst i salen och en rådman sköt tillbaks sin stol så att den skrapade mot stengolvet och reste sig upp.

”Jag tänker inte stå vid sidan av och se på när ni driver Kungsgård i fördärvet bara för att tillfredsställa era tvångstankar. Jag, för min del, står inte på er sida.”

”Och inte heller jag!”, upprepade hälften av männen i salen.

Gareth kände hur han kokade av ilska, och han skulle just ställa sig upp när plötsligt dörrarna till salen slogs upp och befälhavaren över den kvarvarande armén rusade in. Alla ögon vändes mot honom. I armarna släpade han en man, en orakad buse med flottigt hår och bundna händer. Han släpade mannen ända till mitten av salen och stannade framför kungen.

”Herre”, sa befälhavaren bistert. ”Sex tjuvar avrättades för stölden av Ödessvärdet. Den här mannen är den sjunde, han som kom undan. Han berättar den mest ofattbara historia om vad som hände.”

”Tala!”, uppmanade befälhavaren och skakade skurken.

Busen såg sig nervöst åt alla håll och det flottiga håret klistrade sig mot kinderna. Till sist skrek han ut:

”Vi befalldes att stjäla svärdet!”

Ett upprört mummel gick genom salen.

”Vi var nitton från början!”, fortsatte busen. ”Ett dussin av oss skulle ta det med, i skydd av mörkret och över bron vid Klyftan och bort i Vildlanden. De gömde det i en vagn och eskorterade det över bron så att inga av soldaterna som stod vakt skulle förstå vad det var. Vi sju som var kvar hade order om att stanna kvar efter stölden. Vi fick höra att vi skulle fängslas, men bara på låtsas, och att vi sedan skulle släppas fria. Istället avrättades alla mina kamrater, och det skulle jag också ha blivit om jag inte lyckats fly.”

Upprörda röste höjdes runtom i salen.

”Och vart skulle de föra svärdet?”, fordrade befälhavaren.

”Jag vet inte. Till någonstans långt inne i Imperiet.”

”Och vem befallde något sådant?”

”Han!”, sa busen och pekade plötsligt ett benigt finger mot Gareth. ”Vår kung! Han befallde oss att göra det!”

Ett våldsamt, förfärat mummel spred sig i salen och folk ropade, tills en rådman till slut slog flera gånger med sin järnstav och skrek åt folk att vara tysta.

Det blev något tystare, men inte helt.

Gareth som redan skakade av skräck och ilska reste sig nu långsamt från tronen. Alla tystnade och såg mot honom.

Han gick ett steg i taget nedför elfenbenstrappan. Fotstegen ekade i tystnaden som låg så tät att man kunnat skära den med kniv.

Han gick genom salen tills han till sist kom fram till busen. Han gav honom en kall blick, på bara en halvmeters avstånd och mannen vred sig i befälhavarens grepp och såg sig vilt omkring.

”Tjuvar och lögnare vet vi hur man tar hand om i mitt rike”, sa Gareth lent.

Plötsligt drog han en dolk från höften och stack den i skurkens hjärta.

Mannen skrek av smärtan så att ögonen stod ut ur hålorna, och sedan föll han död till golvet.

Befälhavaren såg bistert på Gareth.

”Ni har just mördat en som vittnade mot er”, sa befälhavaren. ”Inser ni inte att det bara förstärker misstanken om att ni är skyldig?”

”Vilket vittne?”, frågade Gareth med ett leende. ”Döda män talar inte.”

Befälhavaren blev röd i ansiktet.

”Om ni kanske har glömt det så för jag befäl över hälften av armén. Jag tänker inte hållas för en fåne. Från era handlingar kan jag inte annat än anta att ni verkligen är skyldig till det brott som han anklagade er för. Därför är varken jag eller min här längre i er tjänst. Faktum är att jag tar er i förvar, för förräderi mot Ringen!”

Befälhavaren nickade till sina män, och flera drog på en gång sina svärd och steg fram för att arrestera Gareth.

Men Lord Kultin klev fram med dubbelt så många av sina egna män, alla med dragna svärd bakom Gareth.

Där blev de stående, mitt emot befälhavarens soldater och bakom Gareth.

Gareth log segervisst mot befälhavaren. Han visste att befälhavarens styrka var underlägsen hans egen.

”Jag ska inte sättas i något förvar”, snäste Gareth. ”Och allra minst av din hand. Ta dina män och lämna mitt hov – eller känn på min egen vaktstyrkas vrede.”

Efter flera spända sekunder vände befälhavaren om med en gest till sina mannar, och de backade vaksamt ut ur salen med dragna vapen.

”Låt det bli känt”, dundrade befälhavaren, ”att från den här dagen är vi inte längre i din tjänst! Du får möta imperiearmén på egen hand. Jag hoppas att de kommer att behandla dig väl. Bättre än du behandlade din far!”

Soldaterna stormade ut ur salen med skrällande rustningar.

Ett dussintal rådmän, tjänare och adelsmän stod kvar i tystnad och viskade till varandra.

”Lämna mig!”, skrek Gareth. ”ALLESAMMANS UT!”

Alla, inklusive Gareths vaktstyrka stegade ut ur salen.

Bara en var kvar, dröjande en stund efter de andra.

Lord Kultin.

Det var bara han och Gareth, ensamma i salen. Han steg fram till Gareth och stannade någon meter bort och såg granskande honom, som om han vägde honom med blicken. Som vanligt röjde hans ansikte inga känslor. Det var en legosoldats ansikte.

”Jag bryr mig inte om vad du gjort eller varför”, började han med sin dova, hesa stämma. ”Jag bryr mig inte om politik. Jag är en kämpe. Det enda jag bryr mig om är de pengar du ger till mig och mina män.”

Han väntade.

”Men jag vill ändå veta, bara för att stilla min personliga nyfikenhet: befallde du verkligen de där männen att bära iväg med svärdet?”

Gareth såg tillbaks på mannen. Det var något i de där ögonen han kände igen i sig själv. Också de var kalla, utan ånger och redo att dra nytta av ett tillfälle.

”Och om jag gjorde det?”, frågade Gareth till svar.

Lord Kultin stirrade tillbaks en lång stund.

”Men varför?”, frågade han.

Gareth såg på honom i tystnad.

Kultins ögon spärrades upp när han förstod.

”Eftersom du inte kunde lyfta svärdet så skulle ingen annan göra det heller?”, frågade Kultin. ”Är det så det är?” Han funderade över vad det betydde. ”Men trots det”, tillade Kultin, ”så var du naturligtvis medveten om att om att skölden skulle försvinna och att vi skulle bli sårbara för ett anfall om svärdet försvann.”

Kultin gjorde ännu större ögon.

”Du ville att vi skulle bli angripna, gjorde du inte? Det är något i dig som vill att Kungsgård ska förstöras”, sa han och insåg plötsligt alltsammans.

Gareth log till svar.

”Det är inte alla platser”, sa Gareth långsamt, ”som är tänkta att vara för evigt.”