Читать книгу Ett Tappert Anfall - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 8

Thor kämpade i imperiesoldaternas grepp och såg hjälplöst upp när Durs – en man som han en gång sett som sin bror – höjde sitt svärd för att döda honom.

Han blundade och väntade på hugget, väl medveten om att hans tid nu var ute. Han bannade sig själv för att ha varit så dum, så godtrogen. Allt hade varit en fälla, och han bara ett lamm som letts till slakten. Och ännu värre var att det för att det var han som var befäl. De andra pojkarna hade sett till honom för ledarskap. Inte nog med att han hade svikit sig själv. Han hade svikit dem allesammans. Hans naivitet och godtrogenhet hade försatt dem alla i fara.

Thorgrin kämpade och försökte med alla krafter framkalla styrkan, kraften som låg dold någonstans djupt inom honom. Han behövde bara tillräckligt för att bryta sig ur greppet och kämpa tillbaks.

Men hur han än försökte så kom den inte och hans egen styrka var inte tillräcklig för att bryta sig ur soldaternas grepp.

Thor kände vinden över ansiktet när Durs sänkte klingan, och beredde sig på att möta stålet. Han var inte redo att dö. För sitt inre öga såg han Gwendolyn som väntade på honom där i Ringen. Även henne hade han svikit.

Plötsligt hörde han ljudet av kroppar som stötte ihop, och till sin egen förvåning var han fortfarande vid liv när han öppnade ögonen. Durs arm hängde stilla i luften, stoppad av en enorm imperiesoldats arm. Mannen tornade upp sig över Durs – vilket inte sa så lite, med tanke på Durs egen storlek. Han hade gripit tag i Durs handled, så att svärdseggen stoppats bara någon decimeter från Thor.

Durs vände sig förvånat mot imperiesoldaten.

”Vår ledare vill inte ha dem döda”, muttrade soldaten hotfullt till Durs. ”Han vill ha dem levande. Som fångar.”

”Det var det inget tal om”, protesterade Durs.

”Avtalet var att vi skulle få döda dem!”, tillade Dross.

”Avtalet har ändrats”, svarade soldaten.

”Det kan ni inte göra!”, ropade Drake.

”Kan vi inte?”, sa soldaten hotfullt och vände sig mot honom. ”Vi kan göra precis vad vi vill. Faktum är att ni också är våra fångar nu”, sa soldaten med ett leende. ”Ju fler legionärer vi har till gisslan desto bättre.”

Durs såg rasande på soldaten, och bara ett ögonblick senare bröt det ut ett totalt kaos när mängder av soldater kastade sig över de tre bröderna, tacklade dem till marken och band deras händer.

Thor drog nytta av kaoset och vred sig och tittade efter Krohn, som han såg gömt sig i skuggorna någon meter bort, fortfarande lojalt vid hans sida.

”Hjälpt mig Krohn!”, skrek han. ”NU!”

Krohn kastade sig morrande i rörelse, flög genom luften och satte tänderna i halsen på imperiesoldaten som höll fast Thors händer. Thor slet sig loss, och Krohn kastade sig från en soldat till en annan och bet och rev tills Thor lyckats ta sig loss och få tag i svärdet. Därefter snodde han runt, och högg med ett långt hugg huvudet av tre soldater.

Thor sprang fram till Reece som låg närmast, stötte svärdet i hjärtat på hans tillfångatagare och befriade honom så att han kunde ta sitt svärd och delta i striden. Båda skyndade sig nu till vapenbrödernas sidor och anföll vakterna, och befriade Elden, O’Connor, Conval och Conven.

Resten av soldaterna var upptagna med att hålla fast Drake, Durs och Dross, och när de väl vänt sig om och förstått vad som höll på att hända så var det redan för sent. Thor, Reece, Elden, O’Connor och Conval och Conven stod alla fria, med vapen i hand. De var fortfarande i ett svårt underläge, och Thor visste att det inte skulle bli lätt. Men nu hade de åtminstone en sportslig chans. Utan tvekan eller fruktan rusade de mot fienden.

Hundra imperiesoldater anföll, och Thor hörde ett skri över huvudet och tittade upp och fick se Estopheles. Falken svepte ned mot fienden och klöste ögonen ur soldaternas ledare som föll till makten och slog vilt omkring sig. Estopheles fortsatte att klösa andra och fällde den ene efter den andre.

Thor lade en sten i slungan, kastade och träffade en av soldaterna i tinningen och fällde honom innan de hann fram. O’Connor lyckades avlossa två pilar som båda träffade med dödlig precision. Och Elden kastade ett spjut som genomborrade två soldater och fällde dem till marken. Det var en bra början – men ännu återstod närmare hundra soldater att dräpa.

De mötte med höga stridsrop i mitten. Precis som han tränats att göra så siktade Thor in sig på en särskild soldat, nämligen den som såg störst och elakast ut av dem alla, och höjde svärdet till anfall. Det hördes en skräll av metall när mannen blockerade svärdet med skölden. Och genast kontrade han med en hammare mot huvudet på Thor.

Men Thor klev åt sidan så att hammaren fullföljde slaget mot marken, och drog dolken från bältet och stötte till. Mannen föll död ihop.

Thor fick upp sin sköld i tid för att blockera två fienders svärd, och så kontrade han med sitt eget och dräpte en av dem. Han skulle just till att hugga mot den andre när han i ögonvrån fick syn på ett annat svärd på väg mot honom bakifrån och var tvungen att sno runt och blockera med skölden.

Nu angreps han från alla sidor. Han var i svårt underläge, och det enda han kunde göra var att hålla fiendens hugg ifrån sig. Det fanns varken tid eller kraft till att anfalla – allt han kunde göra var att försvara sig. Och fler och fler soldater var på väg.

Thor såg sig omkring och förstod att hans vapenbröder var i samma sits: de lyckades döda en eller två, men var i svårt underläge och fick betala priset för det med hugg från alla håll och smärre skador. Det var tydligt att de höll på att tappa mark – trots att även Krohn kastat sig in i striden och Indra kastade sten mot soldaterna. Det var bara en tidsfråga tills de var helt omringade, och då skulle det vara slut.

”Befria oss!”, skrek någon.

Thor vände sig och fick syn på Drake som låg bunden någon meter bort med sina bröder.

”Befria oss!”, upprepade Drake, ”så hjälper vi till att kämpa mot dem! Vi står på samma sida!”

Thor höjde skölden och blockerade ännu ett mäktigt hugg från en stridsyxa. Det var uppenbart att ytterligare tre par händer vore en god hjälp. Utan dem fanns ingen chans att besegra soldaterna, det var tydligt. Thor visste att han inte kunde lita på sina bröder, men vid det här laget hade han inget att förlora på att försöka. Trots allt så hade hans bröder lika goda skäl att kämpa.

Thor parerade ännu ett svärdshugg, föll på knä och rullade genom trängseln till de tre bröderna. Där kom han på fötter och skar av deras rep och skyddade dem från hugg medan de själva drog sina svärd och kastade sig in i tumultet.

Drake, Dross och Durs drog fram genom den täta massan av imperiesoldater och högg, stötte och skar omkring sig. De var både stora och skickliga och tog soldaterna med överraskning och jämnade ut oddsen genom att genast dräpa flera av dem. Thor hade blandade känslor inför att befria dem efter vad de gjort, men med tanke på omständigheterna såg det ut som det rätta. Hellre det än döden.

Nu var de nio, mot de åttio soldater som återstod. Oddsen var fortfarande fruktansvärda, men likväl bättre än tidigare.

Legionärerna förlitade sig på sina inövade färdigheter och den exercis de drillats i under de hundra dagarna, där de ständigt tränats i att kämpa omringade och i underläge. De gjorde vad Kolk och Brom sagt åt dem: de drog sig bakåt och bildade en tät cirkel med ryggarna mot varandra och kämpade mot de anstormande imperiesoldaterna som en enhet. Ankomsten av tre nya kämpar gav nytt mod, och de fick nya krafter och kämpade hårdare än förr.

Conval drog fram sitt stridsgissel och svingade det om och om igen i vida cirklar mot fienden och lyckades fälla tre imperiesoldater innan de ryckte kedjan ifrån honom. Hans bror, Conven, använde en vanlig stridsklubba och siktade lågt mot soldaternas ben med klotets stålnitar. O’Connor kunde inte använda bågen på det korta avståndet, men lyckades dra två kastknivar från bältet och dräpa två av soldaterna med ett kast genom trängseln. Elden svingade våldsamt tvåhandshammaren, med fruktansvärda slag omkring sig. Både Thor och Reece högg och parerade skickligt med svärden. För ett ögonblick såg det hoppfullt ut.

Men så såg han något i ögonvrån som störde. En av bröderna hade vänt om och rusat in i cirkeln av legionärer, och Thor vände sig och såg Durs. Durs anföll, men inte mot någon av imperiesoldaterna, utan mot honom. Mot Thor. Rätt i ryggen.

Det gick så fort, och Thor som kämpade mot två imperiesoldater framför sig hann inte vända i tid.

Han visste att han skulle dö, att han skulle stickas i ryggen av någon som han en gång sett som sin bror, någon som han i sin naivitet hade litat på, och det två gånger.

Plötsligt dök Conval upp bakom Thor för att skydda honom.

Och när Durs sänkte svärdet för att stöta det i Thors rygg fann det sitt mål istället i Convals bröst.

Thor vände sig och skrek: ”CONVAL!”

Conval stod där som fastfrusen, med ögonen vidöppna och stela när han såg ned på svärdet som stack in i hans hjärta och blodet som forsade över bröstet.

Durs stod kvar och stirrade han också, lika förvånad.

Conval föll ihop på knä med blodet pumpande ur bröstet. Thor såg allt gå fruktansvärt långsamt. Conval – en vapenbroder och kamrat som han älskat som en riktig bror – föll med ansiktet först mot marken. Död. Och allt för att rädda Thors liv.

Durs stod kvar över kroppen, som chockad över vad han gjort.

Thor kastade sig fram för att döda honom – men Conven hann före. Convals tvilling rusade fram med sitt svärd och högg huvudet av Durs, vars slappa kropp föll till marken.

Thor blev stående och kände sig tom, nedbruten av skuld. Han hade gjort en missbedömning för mycket. Om han inte befriat Durs så vore Conval kanske ännu i livet.

De blev stående med sina ryggar vända mot imperietrupperna, så att soldaterna fick ett gyllene tillfälle. Fienden rusade in i cirkeln och Thor slogs mellan skulderbladen av en stridshammare och kastades huvudstupa i marken.

Innan han kunde resa sig hade flera soldater kastat sig fram. Han kände deras stövlar på ryggen, och sedan hur en av dem slet tag i hans hår och böjde sig fram med en dolk.

”Säg adjö, unge vän”, sa soldaten.

Thor slöt ögonen, och kände hur han drogs in i en annan värld.

Gode Gud, tänkte han. Låt mig leva idag. Ge mig styrkan att dräpa dessa soldater. Låt mig dö någon annan dag, någon annanstans och med ära. Låt mig leva så länge att jag kan hämnas de döda. Låt mig se Gwendolyn en sista gång.

Thor låg där och såg dolken komma närmare. Men tiden tycktes stanna av. Han kände en plötslig en hetta som rusade genom benen, bålen och armarna, hela vägen ut genom handflatorna och fingertopparna, där den brände så svårt att han knappt kunde sluta händerna. Vågen av hetta och kraft höll på att bryta rakt genom honom.

Thor snodde runt, som laddad med ny kraft, och vände en hand mot fienden. Ett vitt ljusklot sköt ut från handflatan och kastade angriparen rätt över slagfältet. Han reste sig, flödande av kraft, och riktade sina händer ut mot slagfältet. Nu sköt han vita ljusklot åt alla håll och skapade vågor av förödelse i sin väg. Kraften var så intensiv och allt gick så snabbt. Snart låg alla soldater döda i högar.

När stundens hetta lagt sig såg han sig omkring. Han själv, Reece, O’Connor, Elden och Conven var i livet. I närheten såg han Krohn och Indra. Krohn flämtade tungt, men båda var oskadda. Alla imperiesoldater var döda. Och död vid deras fötter låg Conval.

Dross låg död han också, med ett imperiesvärd genom hjärtat.

Den ende av bröderna som levde var Drake. Han låg där och kved på marken, sårad av en imperiedolk i buken. Thor klev fram till honom, samtidigt som Reece, O’Connor och Elden slet honom på fötter så att han stönade av smärta.

Drake ryckte till av smärtan men hånlog tillbaks, halvt medvetslös.

”Du skulle ha dräpt oss redan från början”, sa han med blod droppande från munnen, och så en plötslig hostning. ”Du har alltid varit så naiv. Så korkad.”

Thor kände hur han blossade om kinderna, ännu argare på sig själv nu för att han trott på dem. Framförallt var han rasande att hans godtrogenhet lett till Convals död.

”Jag tänker bara fråga en gång”, morrade han. ”Svara sanningsenligt så låter vi dig leva. Ljug, och du får följa dina bröder. Valet är ditt.”

Drake hostade om och om igen.

”Var är svärdet?”, fordrade Thor. ”Och sanningen den här gången.”

Drake fortsatte att hosta, men till sist lyfte han huvudet. Han såg upp och mötte Thors blick med ögon fyllda av hat.

”Bottenlös”, sa Drake till sist.

Thor vände sig mot de andra, som alla såg frågande tillbaks.

”Bottenlös?”, frågade Thor.

”Det är en sjö utan botten”, flikade Indra in och klev fram. ”På andra sidan Stora öknen. Det är den djupaste av alla sjöar.”

Thor såg bistert på Drake.

”Men varför?”, frågade han.

Drake hostade och blev allt svagare.

”Det var Gareths order”, sa han. ”Han ville att det skulle slängas någonstans där det aldrig kunde hämtas igen.”

”Men varför det?”, fortsatte Thor frågande. ”Varför förstöra svärdet?”

Drake såg upp och mötte hans blick.

”Om han inte kunde bära det”, sa han, ”så skulle ingen annan heller göra det.”

Thor gav honom en lång och skarp blick, och till sist var han säker på att han fått höra sanningen.

”Då har vi inte mycket tid”, sa Thor och gjorde sig redo att gå.

”Ni kommer aldrig fram i tid”, sa Drake. ”De är flera dagar före er. Svärdet är redan förlorat för all framtid. Bespara er själva besväret, och ge upp och återvänd till Ringen.”

Thor skakade på huvudet.

”Vi är inte som du”, svarade han. ”Vi lever inte för att rädda livet på oss själva. Vi lever enligt vår hederskodex, för tapperheten. Och vi går dit den kräver att vi ska gå.”

”Och se nu vart din tapperhet har fört dig”, sa Drake. ”Även med all din tapperhet är du inget annat än en dåre, precis som alla de andra. Tapperheten är värdelös.”

Thor såg hånfullt på honom. Han kunde knappt tro att de uppfostrats i samma hus, att han tillbringat hela sin barndom i sällskap av ett sådant kräk.

Knogarna vitnade om svärdshjaltet, och mer än något annat ville han ta död på den där människan. Drakes ögon följde hans hand.

”Gör det bara”, sa Drake. ”Döda mig. Få det gjort, en gång för alla.”

Thor såg kallt på honom och längtade efter att göra det. Men han hade gett Drake sitt ord att han skulle låta honom leva om han sa sanningen. Och Thor höll sitt ord.

”Det ska jag inte”, sa han till slut. ”Hur mycket du än förtjänar det. Du ska inte dö för min hand, för det skulle göra mig lika usel som dig.”

Thor började vända sig om, men Conven rusade fram och skrek:

”För min bror!”

Innan någon av dem reagerat så hade Conven höjt sitt svärd och stött det genom Drakes hjärta. Convens ögon lyste, galna av sorg, och han höll upp Drake i en dödlig omfamning, innan han lät kroppen falla slapp och död till marken.

Thor såg ned. Han visste att Drakes död inte skulle göra mycket för att lindra Convens förlust. Allas förlust. Men den var i alla fall något.

Thor blickade ut mot den väldiga öken som låg framför dem, och han visste att svärdet fanns någonstans där bortom dess gränser. Det såg ut som om en hel värld låg emellan. Just när han trott att de nått slutet av resan tvingades han inse att den knappt hade börjat.