Читать книгу Hjältars Väg - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 13

Thor spurtade över arenans väldiga fält, så fort han orkade. Han kunde höra trampet från de den vaktstyrkan bakom sig, nära inpå hasorna. De förföljde honom över arenans heta, dammiga landskapet och svor steg efter steg. Utspridda framför honom fanns Legionens medlemmar och dess nya rekryter, mängder av pojkar som honom själv, men större och starkare. De tränade och testades i olika formeringar, vissa kastade spjut, andra slungade kastspjut, ett fåtal övade grepp på lansar. De kastade mot avlägsna mål, och de missade sällan. De var hans medtävlare, och de ingav respekt.

Ibland dem fanns många riktiga riddare, medlemmar av Silvergardet som stod i en vid halvcirkel och bevittnade aktiviteterna. De granskade och dömde. De bestämde vilka som skulle bli kvar och vilka som skulle sändas hem igen.

Thor visste att han hade mycket att bevisa, att han var tvungen att imponera på dessa män. Inom bara några ögonblick skulle vakterna ha överrumplat honom. Om han hade någon chans att göra ett intryck så var det nu. Men hur? Tankarna rusade i huvudet på honom under spurten fram över fältet. Han var fast besluten att inte bli avvisad.

Andra började märka att han kom rusande över fältet. Vissa rekryter avbröt vad de höll på med och vände sig om, och det gjorde även vissa av riddarna. Inom ett ögonblick var alla blickar riktade mot honom. De såg förbryllade ut och han insåg att de måste undra vem han var, som kom springande över deras träningsfält med tre av kungens vakter i hälarna. Det här var inte det intryck han tänkt sig. Hela livet hade han drömt om att gå med i Legionen, men i drömmen hade det inte sett ut så här.

Medan han sprang och övervägde vad han skulle göra så blev det plötsligt tydligt vad han måste. En stor pojke, en av rekryterna, beslöt sig för att imponera på de andra genom att ta saken i egna händer och stoppa Thor. Han var stor och muskulös, nästan dubbelt så bred som Thor, och han höjde sitt träsvärd i vägen. Thor såg att han bestämt sig för att slå ned honom inför allas åsyn, för att på så sätt vinna en fördel över de andra rekryterna.

Det gjorde Thor rasande. Han hade inget otalt med pojken, som inte hade något med striden att göra. Men nu hade han ändå gjort striden till sin, och det bara för att vinna en fördel över de andra.

När han närmade sig slogs han av hur ofattbart stor pojken var: han tornade upp sig över honom och blängde ned mellan svarta lockar som föll över pannan, och han hade den bredaste käke Thor någonsin sett.

Pojken skulle anfalla med träsvärdet och Thor insåg att han skulle vara ute ur leken, om han inte gjorde något snabbt.

Reflexerna tog över. Instinktivt greppade han efter slungan, lutade sig tillbaka och kastade mot pojkens vapenhand. Den nådde målet och slog svärdet ur handen, just som pojken högg nedåt. Vapnet flög iväg och pojken skrek och höll sig om handen.

Thor slösade ingen tid. Han anföll, drog nytta av tillfället, tog ett språng genom luften som slutade med fötterna mitt i pojkens bröst. Men han var så bred, det kändes som att sparka en ekstam. Pojken bara stapplade några steg bakåt, samtidigt som Thor tvärstannade och föll i backen framför hans fötter. Det bådar inte gott, tänkte Thor, och slog i gruset med en duns som fick det att ringa i öronen.

Thor försökte komma på fötter, men pojken var ett steg före. Han sträckte sig ned, grabbade tag i Thors rygg och slängde honom genom luften ner i dammet igen, rakt på ansiktet.

En grupp pojkar samlades snabbt i en cirkel omkring dem och hurrade. Thor rodnade, förödmjukad. Han vände sig om för att komma upp, men pojken var för snabb. Han var redan över honom och tryckte honom mor marken. Innan Thor visste ordet av så hade kampen förbytts till en brottningsmatch, och pojken var otroligt tung.

Thor hörde de andra rekryternas dämpade rop från cirkeln runtomkring, skränande och blodlystna. Pojkens ansikte blängde ned mot honom, och han sträckte ut tummarna, ned mot Thors ögon. Han kunde knappt tro det, den här pojken ville verkligen skada honom. Kunde han verkligen vara så girig efter att vinna en fördel?

I sista ögonblicket lyckade Thor kasta huvudet åt sidan. Pojkens händer missade och slog ned i dammet. Thor tog tillfället att rulla undan.

Thor kom på fötter och vände sig mot pojken, som reste sig också han. Pojken anföll med en rallarsving mot ansiktet – Thor duckade i sista sekund. Han kände vinden från näven över ansiktet och insåg att en träff skulle ha brutit käken på honom. Thor höll ut och placerade ett slag i pojkens mage – men utan effekt: det var som att slå mot ett träd.

Innan han hann reagera fick han en armbåge i ansiktet.

Thor stapplade baklänges, vacklande av smällen. Det var som ett slag av en hammare, och det ringde i öronen.

Medan han ännu stapplade och försökte hämta andan anföll pojken igen, med en hård spark i bröstet. Thor flög baklänges och landade på ryggen i gruset. De andra pojkarna hurrade. Thor försökte sätta sig upp, alldeles yr i huvudet. Men pojken anföll igen innan han satt upp, med en ny sving i ansiktet som slog honom platt till marken igen – och denna gång för gott.

Thor blev liggande. Han hörde det dämpade ropen, kände smaken av salt blod som rann från näsan och märkena i ansiktet. Han stönade av smärta. Han såg upp och kunde se den stora pojken vända sig om och gå tillbaka till kamraterna som redan firade hans seger.

Thor önskade inget hellre än att ge upp. Den där pojken var en jätte. Det var meningslöst att försöka slå honom, och själv kunde han inte ta mer stryk. Men något inom honom manade. Han fick inte förlora. Inte inför alla dessa människor.

Ge inte upp. Res dig. Res dig!

På något sätt hittade han styrkan: stönande rullade han över till sidan, kom upp på händer och knän och sedan, sakta, upp på fötter. Han vände sig mot pojken, blödande, med ögon så svullna att han knappt kunde se och med svårigheter att andas. Han höjde nävarna.

Den väldige pojken vände sig om och såg ned på Thor. Han skakade på huvudet, som om han hade svårt att fatta det.

”Du borde ha legat kvar, gosse”, hotade han och började gå mot Thor.

”DET RÄCKER!”, ropade en stämma. ”Elden, tillbaka!”

Plötsligt klev en riddare fram och ställde sig mellan dem. Han höll ut handflatan och hindrade Elden från att gå närmare Thor. Hopen tystnade och såg på riddaren: det här var utan tvekan en man som krävde respekt.

Thor såg upp och häpnade inför riddarens åsyn. Han var lång och bred över skuldrorna, hade en markerad käke, brunt, välklippt hår och var någonstans i tjugoårsåldern. Thor tyckte genast om honom. Hans förstklassiga ringbrynja glänste av silver och var täckt av det kungliga emblemet: MacGils falk. Thor blev torr i strupen: han stod inför en medlem av kungafamiljen. Han kunde knappt tro det.

”Förklara dig, pojke”, sa han till Thor. ”Varför har du oinbjuden sprungit in på arenan?”

”Innan han hann svara bröt de tre männen från kungsvakten in i cirkeln. Ledaren stod där och pekade på Thor.

”Han trotsade vår order!”, skrek vakten. ”Han skall fängslas och kastas i hålan!”

”Jag gjorde inget fel”, protesterade Thor.

”Inte det inte?”, vrålade vakten. ”Oinbjuden tränga sig in i kungens egendom?”

”Allt jag ville var att få en chans!”, ropade Thor och vände sig bedjande till riddaren framför honom, mannen av kungafamiljen. ”Jag ville bara få en chans att bli med i Legionen!”

”Den här träningsplatsen är endast för de som kallats in, pojke”, hördes en grov stämma.

In i cirkeln steg en krigare i femtioårsåldern, en bred, skallig karl med kort skägg och ett är tvärs över näsan. Han såg ut att ha varit soldat hela livet, och med tecknen på rustningen – guldbroschen på hans bröst – såg han ut att vara deras befäl. Thors hjärta bultade snabbare: en general.

”Jag bjöds inte in, herre”, svarade Thor. ”Det stämmer. Men det är vad jag drömt om i hela mitt liv, att vara här. Det enda jag ber om är en chans att visa vad jag går för. Jag är lika god som någon av dessa rekryter, ge mig bara möjligheten att visa det. Jag ber, att bli med i Legionen är allt jag någonsin önskat.”

”Slagfält är ingen plats för drömmare pojke”, svarade generalen kärvt. ”Där behövs kämpar. Vi ger inga undantag från vår regel: rekryter kommer hit för att de valts ut.”

Generalen nickade och vakterna närmade sig, beredda med bojorna.

Men plötsligt steg den kunglige riddaren fram igen, med handen i vägen för vakterna.

”Kanske kan man en gång göra ett undantag från regeln”, sa han.

Vakten såg upp på honom med förvirring i ansiktet. Det var tydligt att han protesterade, men var tvungen att bita sig i tungan, av respekt för någon ur kungafamiljen.

”Jag beundrar din glöd, pojke”, fortsatte riddaren. ”Innan vi gör oss av med dig skulle jag gärna se vad du kan.”

”Men Kendrick, vi har våra regler …”, sa generalen, uppenbarligen missnöjd.

”Kungafamiljen sätter reglerna”, svarade Kendrick kort. ”Och Legionen lyder under kungafamiljen.”

”Vi lyder din far, konungen – inte dig”, svarade generalen, med en lika stor portion trots.

Det var ett dödläge och luften var tjock av anspänning.

Thor kunde knappt tro att han orsakat något liknande.

”Jag känner min far väl, och jag vet vad han skulle ha önska. Han skulle ge pojken en chans. Och det är precis vad vi skall göra.”

Efter ytterligare några spända ögonblick gav generalen med sig.

Kendrick vände sig mot Thor och såg honom rakt i ögonen. De var bruna och målmedvetna ögon, i ett ansikte som hörde till en prins, men också till en krigare.

”Jag ger dig en chans”, sa han till Thor. ”Visa oss om du kan träffa det där målet.”

Han pekade mot en höstack, långt ute på fältet och med en liten röd fläck i mitten. Åtskilliga spjut stack in i höet, men inget i det röda.

”Om du klarar vad ingen av de andra klarat – om du verkligen kan träffa det där märket härifrån, då blir du en av oss.”

Riddaren steg åt sidan och Thor kände alla ögon på sig.

Han såg ett ställ med spjut och granskade dem noga: de var av finare kvalitet än något han sett tidigare, av ek lindad i finaste läder. Hjärtat bultade när han klev fram. Han torkade undan blodet med handens baksida och kände sig mer nervös än någonsin tidigare i livet. Det var en nästan omöjlig uppgift. Men han måste försöka.

Thor sträckte sig efter ett spjut. Det var varken för långt eller för kort. Han vägde det i handen – det var tungt, stadigt. Inte alls som spjuten hemma. Men det kändes rätt. Han kände att kanske, kanske var det möjligt att träffa målet. Spjutkastning var trots allt hans bästa gren, näst efter stenslungan, och många dagar på drift i vildmarken hade givit honom gott om tid att kasta prick. Han hade alltid kunnat träffa mål som varit omöjliga till och med för hans bröder.

Thor slöt ögonen och andades djupt. Om han missade nu så skulle han övermannas av vakten och släpas i fängelse – och det skulle innebära slutet för alla möjligheter att gå med i Legionen. Allt han drömt om vägde i det här ögonblicket.

Han bad för allt han var värd till Gud.

Utan att tveka öppnade han sedan ögonen, tog två steg framåt, sträckte sig, och lät spjutet gå.

Han såg det segla genom luften och höll andan.

Gode Gud. Snälla.

Spjutet sjöng genom den väldiga, stumma tystnaden, och Thor kunde känna de hundratals ögon som fästats på det.

Sedan, efter en evighet, kom ljudet – det omisskännliga ljudet av en spjutspets genom hö. Thor behövde inte ens titta. Han visste i alla fall: han visste att det var en perfekt träff. Han kände det redan när spjutet lämnade hans hand, på handledens vinkel som sa att han skulle träffa.

Thor vågade till sist titta, och såg med stor lättnad att han haft rätt. Spjutet hade träffat mitt i det röda märket – och det var det enda spjutet där. Han hade gjort vad ingen annan av rekryterna kunnat.

Han omgavs nu av en bedövande tystnad och märkte att de andra rekryterna – och riddarna – stod och gapade mot honom.

Till sist klev Kendrick fram och dunkade honom hårt i ryggen med ett ljud av belåtenhet. Han flinade brett.

”Jag hade rätt”, sa han. ”Du får bli kvar!”

”Men, herre!”, ropade kungsvakterna. ”Det är inte rättvist! Den där pojken kom ju hit oinbjuden!”

”Han träffade det där målet. Det räcker som inbjudan för mig.”

”Han är både betydligt yngre och mindre än de andra. Det här är inget småttingsregemente”, sa generalen.

”Jag tar hellre en kort soldat som träffar sitt mål en bjässe som missar”, svarade riddaren.

”Rena turkastet!”, ropade den store pojke som Thor just slagits mot. ”Med några fler chanser skulle vi också träffa!”

Riddaren vände sig om och mötte pojken med en hård blick.

”Skulle du?”, frågade han. ”Skall vi se om du klarar det nu? Skall vi kanske slå vad om din plats här?”

Pojken rodnade och sänkte huvudet i skam, tydligen inte villig att anta vadet.