Читать книгу Längtan - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 11

Caleb höll upp den stora, medeltida dörren, och medan han gjorde det klev Caitlin ut ur klostret och tog sina första steg ut i det tidiga morgonljuset. Med Caleb vid sin sida såg hon ut över gryningen. Här, högt uppe på en kulle i Montmartre, kunde hon se ut och se hela Paris sträcka sig framför henne. Det var en vacker, spretig stad, en blandning av klassisk arkitektur och enkla hus, av kullerstensgator och grusvägar, av träd och storstad. Himlen blandas i en miljon mjuka färger vilket gjorde att staden såg levande ut. Det var magiskt.

Ännu mer magiskt var den hand som hon kände glida in i hennes. Hon vände blicken och såg Caleb stå vid hennes sida, njuta av utsikten med henne, och hon kunde knappt tro att det var verklighet. Hon kunde knappt tro att det verkligen var han, att de verkligen var här. Tillsammans. Att han visste vem hon var. Att han mindes henne. Att han hade hittat henne.

Hon undrade igen om hon verkligen hade vaknat ur en dröm, om hon inte fortfarande sov.

Men när hon stod där och kramade hans hand hårdare, visste hon att hon verkligen var vaken. Hon hade aldrig känt sig så överlycklig. Hon hade varit igång så länge, hade rest tillbaka i tiden, alla dessa århundraden, ända hit, bara för att få vara med honom. Bara för att se till att han levde igen. När han inte mindes henne, i Italien, hade det krossat hennes hjärta.

Men nu när han var här, och levande, och mindes henne – och nu när han var hennes, singel, utan Sera omkring –  svällde hennes hjärta med nya känslor, och med nytt hopp. Hon hade aldrig i sina vildaste drömmar trott att det hela skulle kunna fungera så perfekt, att det faktiskt verkligen skulle fungera. Hon var så överväldigad, hon visste inte ens var hon skulle börja eller vad hon skulle säga.

Innan hon kunde tala, började han.

"Paris", sade han och vände sig mot henne med ett leende. "Det finns säkert värre platser vi kunde vara tillsammans."

Hon log tillbaka.

"Hela mitt liv har jag velat se det", svarade hon.

Med någon jag älskar, ville hon tillägga, men hejdade sig. Det kändes som om det hade varit så länge sedan hon hade varit vid Calebs sida, att hon faktiskt kännde sig nervös igen. På sätt och vis kändes det som om hon hade varit med honom för alltid, längre än för alltid, men på andra sätt, kändes det som om hon träffat honom igen för första gången.

Han sträckte ut handen med handflatan uppåt.

"Vill du se det med mig?" Frågade han.

Hon sträckte ut handen och lade sin hand i hans.

"Det är en lång promenad tillbaka", sa hon och tittade ner på den branta backen, som ledde hela vägen ner, i kilometer, och sluttade in i Paris.

"Jag tänkte på något lite mer sceniskt", svarade han. "Flygning".

Hon rullade tillbaka sina skulderblad, försöker känna om hennes vingar fungerade. Hon kände sig så föryngrad, så återställd från att dricka, från det vita blodet, men hon var fortfarande inte säker på om hon kunde flyga. Och hon kännde sig inte redo att hoppa från ett berg i hopp om att hennes vingar skulle fungera.

"Jag tror inte att jag är redo ännu", sade hon.

Han såg på henne, och förstod.

"Flyg med mig", sade han, lade han sedan till, med ett leende, "precis som förr i tiden."

Hon log, kom upp bakom honom och höll runt hans rygg och axlar. Hans muskulösa kropp kändes så bra i famnen.

Han hoppade plötsligt upp i luften, så snabbt, att hon knappt hade tid att klamra sig fast.

Innan hon visste ordet av det flög de, hon hållandes honom runt ryggen, tittandes ner, huvudet vilandes på hans skuldra. Hon kände den välbekanta spänningen i magen, medan de dök, gick ner lågt, nära staden, i soluppgången. Det var häpnadsväckande.

Men inget av det var så hisnande som att hon var i hans armar igen, höll honom, och att de bara var tillsammans. Hon hade knappt varit med honom en timme, och hon hade redan bett att de aldrig skulle vara isär igen.

*

Det Paris de flög över, Paris 1789, var på så många sätt likt bilderna av Paris hon hade sett på 2000-talet. Hon kände igen så många av byggnaderna, kyrkorna, kyrktornem, monumenten. Trots att de var flera hundra år gammla, såg det nästan ut precis som samma stad på 2000-talet. Liksom Venedig och Florens, hade så lite förändrats på bara några hundra år.

Men på andra sätt, var det helt annorlunda. Det var inte alls lika uppbyggt. Även om vissa vägar var belagda med kullersten, var fortfarande andra bara jord. Det var inte alls lika trångt och mellan byggnaderna fanns det fortfarande klumpar av träd, nästan som en stad byggd i en inkräktande skog. I stället för bilar fanns hästar, vagnar, människor som gick i smutsen, eller dragvagnar. Allt var långsammare, mer avslappnat.

Caleb dök lägre, tills de flög några meter ovanför topparna av byggnaderna. När de drog förbi de sista av dem, öppnades plötsligt himlen, och framför dem var floden Seine som bredde ut sig och skar rakt igenom mitten av staden. Den lyste gult i det tidiga morgonljuset, och det tog andan ur henne.

Caleb dök lågt, flög över den, och hon förundrades över skönheten i staden, hur romantiskt det var. De flög över den lilla ön, Ile de la Cite, och hon kände igen Notre Dame under henne, dess enorma torn skyhöga över allt annat.

Caleb dök ännu lägre, precis ovanför vattnet, och den fuktiga floden kylde dem i den varma morgonen i juli. Caitlin såg sig omkring och såg Paris på båda sidor av floden medan de flög över och under de många små välvda gångbroarna som band samman den ena sidan av floden till den andra. Sen lyfte Caleb upp dem och över till ena sidan av floden, för att sätta ner dem mjukt, bakom ett stort träd, utom synhåll för alla förbipasserande.

Hon såg sig omkring och såg att han hade fört dem till en enorm, formell park och trädgård, som tycktes sträcka sig i mil, rätt bredvid floden.

"Tuilerierna," sa Caleb. "Samma trädgård som på 2000-talet. Ingenting har förändrats. Det är fortfarande den mest romantiska platsen i Paris. "

Med ett leende, sträckte han ut handen och tog hennes hand. De började promenera tillsammans, längs en väg som slingrade sig genom trädgården. Hon hade aldrig känt sig så glad.

Det fanns så många frågor som hon ville fråga honom, så många saker som hon var döende för att få säga till honom, att hon knappt visste var hon skulle börja. Men hon var tvungen att börja någonstans, så hon tänkte att hon bara skulle börja med vad som nyligen var i hennes tankar.

"Tack", sa hon, "för Rom. För Colosseum. För att du räddade mig", sade hon. "Om du inte hade kommit när du gjorde det, vet jag inte vad som skulle ha hänt."

Hon vände sig om och såg på honom, plötsligt osäker. "Kommer du ihåg?" Frågade hon oroligt.

Han vände sig om och såg på henne, och nickade, och hon såg att han gjorde det. Hon var lättad. Åtminstone, till slut, var de på samma sida igen. Deras minnen var tillbaka. Bara det betydde allt för henne.

"Men jag räddade inte dig", sa han. "Du hanterade det ganska bra själv utan mig. Tvärtom, du räddade mig. Bara att vara med dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig", sade han.

När han klämde handen, kände hon hela hennes värld sakta återställas inom henne.

När de promenerade genom trädgårdarna, såg hon undrande på alla sorters blommor, fontäner, statyer… Det var en av de mest romantiska platser som hon någonsin hade varit på.

"Och jag är ledsen", tillade hon.

Han såg på henne, och hon var rädd för att säga det.

"För din son."

Hans ansikte mörknade och han tittade bort och hon såg äkta sorg skölja över hans ansikte.

Dumt, tänkte hon. Varför ska du alltid  gå och förstöra tillfället? Varför kunde du inte ha väntat tills en annan gång?

Caleb svalde och nickade, för övervunnen med sorg för att ens tala.

"Och jag är ledsen för Sera", tillade Caitlin. "Jag menade aldrig att komma mellan er två."

"Var inte ledsen", sade han. "Det hade ingenting att göra med dig. Det var mellan henne och mig. Vi var aldrig tänkta att vara tillsammans. Det var fel från början."

"Ja, äntligen, jag har velat säga att jag är ledsen för vad som hände i New York", tillade hon, kännde sig lättad över att få det sagt. "Jag skulle aldrig huggt om jag visste att det var du. Jag svär, jag trodde du var någon annan, som bytt skepnad. Jag trodde aldrig på en miljon år att det verkligen var du."

Hon kände sig gråtfärdig bara vid tanken på det.

Han stannade och såg på henne och höll hennes axlar.

"Inget av detta betyder något nu", sade han, uppriktigt. "Du kom tillbaka för att rädda mig. Och jag vet att du gjorde det till stora kostnader. Det kanske inte ens hade fungerat. Och du riskerade ditt liv för mig. Och gav upp vårt barn för mig", sade han och såg ner igen i momentan sorg. "Jag älskar dig mer än jag kan säga", sa han, fortfarande tittandes på marken.

Han såg på henne med våta ögon.

I det ögonblicket, kysstes de. Hon kände sig smälta in i hans armar, kände hela hennes värld slappna av, då de kysstes i vad som kändes som en evighet. Det var det största ögonblicket hon någonsin hade haft med honom, och på vissa sätt, kände hon sig som om hon lärde känna honom för första gången.

Till slut, långsamt, tog det slut och de tittade djupt in i varandras ögon.

Sedan tittade de båda bort, tog varandras händer och fortsatte sin promenad genom trädgården, längs floden. Hon såg hur vackert, hur romantiskt Paris var, och insåg att i det ögonblicket, besannades alla hennes drömmar. Detta var allt hon någonsin ville ha ut av livet. Att vara med någon som älskade henne, som verkligen älskade henne. Att vara i en sådan vacker stad, en romantisk plats. Att känna sig som hon kunde ha ett liv framför sig.

Caitlin kände den besmyckade behållaren i fickan, och tyckte illa om det. Hon ville inte öppna det. Hon älskade sin far mycket, men hon ville inte läsa ett brev från honom. Hon visste redan då att hon inte ville fortsätta på detta uppdrag längre. Hon ville inte riskera att behöva resa tillbaka i tiden igen, eller att behöva hitta några andra nycklar. Hon ville bara vara här, i denna tid, på denna plats, med Caleb. I fred. Hon ville inte ändra något. Hon var fast besluten att göra vad hon var tvungen att göra för att skydda deras dyrbara tid tillsammans, att verkligen hålla dem tillsammans. Och en del av hennes ansåg att det innebar att ge upp uppdraget.

Hon vände sig om och såg på honom. Hon var nervös för att berätta för honom, men hon kände att hon var tvungen.

"Caleb", sade hon, "jag vill inte söka längre. Jag inser att jag har ett särskilt uppdrag, att jag måste hjälpa andra, att jag måste hitta skölden. Och det kanske låter själviskt, och jag är ledsen om det gör det. Men jag vill bara vara med dig. Det är vad som är viktigast för mig nu. Att stanna i denna tid, och på denna plats. Jag har en känsla av att om vi fortsätter att söka, kommer vi att hamna i en annan tid, på en annan plats. Och att vi inte kan vara tillsammans nästa gång…" Caitlin avbröt sig själv och insåg att hon grät.

Hon tog ett djupt andetag i tystnaden. Hon undrade vad han tyckte om henne och hoppades att han inte misstyckte.

"Kan du förstå?" Frågade hon trevande.

Han stirrade ut mot horisonten, bekymrad, sedan vände han sig till slut om och såg på henne. Hennes egna oro på topp.

"Jag vill inte läsa min pappas brev, eller hitta några fler ledtrådar. Jag vill bara att vi ska vara tillsammans. Jag vill att saker ska vara exakt som de är nu. Jag vill inte att de ska ändras. Jag hoppas att du inte hatar mig för det."

"Jag skulle aldrig hata dig", sade han sakta.

"Men du håller inte med?" lade hon till. "Tycker du att jag ska fortsätta med uppdraget?"

Han tittade bort, men sa ingenting.

"Vad är det?" Frågade hon. "Är du orolig för de andra?"

"Jag antar att jag borde vara det", sade han. "Och det är jag. Men även jag har egoistiska skäl. Jag antar att… I bakhuvudet hoppades jag att om vi hittade skölden, kunde det på något sätt bidra till att få min son tillbaka till mig. Jade."

Caitlin kände en fruktansvärd känsla av skuld, när hon insåg att han likställde att hon gav upp uppdraget med att låta hans son gå för evigt.

"Men det är inte på det sättet", sade hon. "Vi vet inte om vi hittar skölden, om den ens existerar, att det kommer att föra honom tillbaka. Men vi vet att om vi inte söker, kan vi vara tillsammans. Det handlar om oss. Det är vad som betyder mest för mig." Hon gjorde en paus. "Är det det som betyder mest för dig?"

Han såg ut mot horisonten, och nickade. Men han såg inte på henne.

"Eller älskar du bara mig för att jag kan hjälpa dig att hitta skölden?" Frågade hon.

Hon var chockad över sig själv, att hon faktiskt hade modet att ställa frågan. Det var en fråga som hade brunnit i hennes tankar ända sedan hon träffade honom för första gången. Hade han bara älskat henne för vart hon kunde leda honom? Eller hade han älskat henne för henne själv? Nu hade hon slutligen frågat det.

Hennes hjärta bankade medan hon väntade på svaret.

Till slut vände han sig och såg djupt in i hennes ögon. Han sträckte sig upp och strök henne sakta över kinden med baksidan av handen.

"Jag älskar dig för dig", sade han. "Och jag har alltid gjort det. Och om att vara med dig innebär att ge upp sökandet efter skölden, så är det vad jag kommer att göra. Jag vill vara med dig, för alltid. Jag vill söka, ja. Men du är mycket viktigare för mig nu."

Caitlin log, känslan i hennes hjärta var något hon inte hade känt på en evighet. En känsla av frid, av stabilitet. Ingenting kunde stå i deras väg nu.

Han borstade håret från ansiktet, och bröt ut i ett leende.

"Det är roligt", sade han, "Jag bodde här en gång tidigare. Århundraden sedan. Inte i Paris, men i landet. Det var ett litet slott. Jag vet inte om det fortfarande existerar. Men vi kan leta."

Hon log, och han hissade plötsligt upp henne på ryggen, och hoppade upp i luften. Inom kort flög de, högt upp över Paris, och på väg in i landet, för att söka efter hans hem.

Deras hem.

Caitlin hade aldrig varit så lycklig.