Читать книгу Förrådd - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 13

Caitlin stormade iväg från Caleb och Sera utan att kunna säga något.

Det var för mycket för henne att bearbeta på en och samma gång. Hade hon precis sett vad hon trodde hon sett? Hur var det möjligt?

Hon hade trott att hon kände Caleb så väl, att de stod varandra närmare nu än någonsin förut. Hon var säker på att de var tillsammans, som ett par, och att det skulle vara så för alltid. Hon hade klart och tydligt sett deras nya liv tillsammans, och hon hade varit så säker på att inget skulle kunna slita dem från varandra.

Och nu det här. Det slog henne aldrig att det kunde finnas en annan kvinna i Calebs liv. Hur kunde han inte ha berätta det?

Caitlin mindes så klart Sera från deras korta besök till Klostren—men Caleb hade insisterat på att han inte längre kände något för henne, att vad de än hade tillsammans tog slut för flera år sedan—hundratals år sedan.

Så vad gjorde hon då här? Särskilt nu, dessutom? När Caleb och Caitlin hade deras mest intima ögonblick tillsammans, när Caitlin precis vaknat, helt omvänd, en sann vampyr, av hans eget blod? Hur kunde hon ens veta var de var? Hade Caleb bjudit in henne? Det måste han ha gjort. Men varför?

Flera lager av smärta sköljde över Caitlin. Det gick inte att förklara det här. Hon hade alltid varit så rädd för att vara sårbar, av precis denna anledning. Men med Caleb hade hon släppt taget, hon hade litat på honom helt och hållet. Hon hade gjort sig själv mer sårbar än hon hade gjort med någon annan kille hon någonsin varit med. Och han hade lyckats såra henne djupare än vad hon någonsin hade anat.

Hon kunde fortfarande inte förstå hur hon hade kunnat missbedöma honom så grovt, hur hon hade kunnat vara så dum, ha så fel. Det kändes som att allt inuti var på väg att gå sönder. Hur skulle odödlighet vara nu, utan honom? Det skulle vara en dom. En dom som varade för evigt. Hon ville dö. Och värst av allt kände hon sig som en idiot.

”Caitlin!” ropade Caleb bakom henne, då hon hörde hans fotsteg komma efter henne. ”Snälla, låt mig förklara.”

Vad kunde det finnas att förklara? Uppenbarligen hade han bjudit in henne hit. Uppenbarligen älskade han henne fortfarande. Och uppenbarligen var hans känslor för Caitlin inte lika starka som hennes känslor för honom.

Caleb tog tag i hennes arm och drog bönfallande i den för att få henne att vända sig mot honom.

Men hon ryckte sig bort. Hon stod inte ut med att känna hans beröring. Hon ville inte ha något med honom att göra. Inte någonsin.

”Caitlin!” utbrast han. ”Kan du inte bara låta mig förklara?”

Men Caitlin saktade inte in. Hon var en annan person, en annan varelse nu, och hon kände det på flera olika sätt. Med hennes nya vampyrkrafter kände hon också en helt ny samling vampyrkänslor. Hon kunde redan märka att hennes känslor var starkare än vad de hade varit när hon var människa—mycket, mycket starkare. Hon kände allt mycket djupare. Hon kände sig inte bara deprimerad—hon kände som att hon ville dö. Hon kände sig inte bara sviken—hon kände som att hon bokstavligt blivit huggen i hjärtat med kniv. Hon ville slita sig själv i stycken, göra vad som helst för att få bort smärtan som åt upp henne inuti.

Hon tågade över terrassen till hennes rum, och smällde igen ekdörren bakom henne.

”Caitlin, Caitlin snälla!” hörde hon den dämpade rösten utifrån.

Caitlin vände sig om och slog i dörren.

”Gå iväg!” ropade hon. ”Gå tillbaka till din fru!”

Efter flera sekunder kände hon att han äntligen gick därifrån.

Nu var det bara hon. Bara tystnad. Caitlin satt på sängkanten i hennes lilla rum, och hon la sitt huvud i händerna och grät. Hon grät och grät, hjärtskärande tårar. Hon kände att allt hon hade att leva för plötsligt hade försvunnit.

Hon hörde ett pip och kände något mjukt och fluffigt smeka över hennes ansikte, Roses lurviga ansikte gnuggande mot Caitlins. Rose slickade Caitlins kinder i ett försök att få bort hennes tårar.

Det hjälpte Caitlin att ta sig ur gråtattacken. Hon sträckte sig ned och smekte Roses ansikte. Rose hoppade upp i Caitlins knä, fortfarande liten nog för att kunna göra det, och kramade om henne.

”Jag har fortfarande dig, Rose,” sa Caitlin. ”Do lämnar mig väl inte, eller hur?”

Rose lutade sig bakåt och slickade hennes ansikte.

Smärtan var för mycket. Caitlin kunde inte tillåta sig själv att sitta krav i rummet en sekund till. Hon kände att hon var nära på att slå sig genom väggarna.

Hon såg mot väggarna och den inbjudande natthimlen, och utan att tveka la hon ner Rose, skuttade från sängen, tog två långa kliv och hoppade ut.

Hon visste att hennes vingar skulle skjuta ut och bära henne. Men en del av henne önskade att de inte skulle göra det—att de skulle svika henne och att hon skulle falla handlöst mot marken.