Читать книгу Omvänd - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 12

Caitlin stod utanför den nya lägenhetens dörr, stirrade, och kom plötsligt på var hon befann sig. Hon hade ingen aning om hur hon kommit dit. Det sista hon mindes var att hon befann sig i återvändsgränden. På något sätt hade hon tagit sig hem.

Dock kom hon ihåg, varje sekund av upplevelsen i gränden. Hon försökte sudda ut det från sina tankar, men misslyckades. Hon tittade på sina armar och händer, förväntade sig att de skulle se annorlunda ut – men de var normala. Såg ut precis som de alltid gjort. Ilska hade svept över henne, förvandlat henne, och försvunnit lika snabbt.

Men efterverkningarna dröjde kvar: hon kände sig ihålig, för det första. Bortdomnad. Och hon kände något annat. Hon kunde inte sätta fingret på det. Bilder rusade genom hennes huvud, bilder av översittarnas blottade halsar. Av deras pulserande ådror. Och hon kände en hunger. Ett begär.

Caitlin ville egentligen inte återvända hem. Hon orkade inte med sin Mamma, speciellt inte idag, orkade inte hantera att återigen ha hamnat på en ny plats, packa upp. Om det inte hade varit för att Sam fanns där, hade hon antagligen vänt om och gått sin väg. Vart hon skulle ta vägen hade hon ingen aning om – men hon skulle åtminstone vara på väg någonstans.

Hon tog ett djupt andetag, sträckte ut handen och lade den på handtaget. Antingen var handtaget varmt, eller så var hon iskall.

Hon klev in i den alltför ljusa lägenheten. Hon kände doften av mat på spisen – eller, mer troligt, i mikron. Sam. Han kom alltid hem tidigt och lagade mat till sig. Hennes Mamma skulle inte komma hem än på flera timmar.

”Det ser inte ut som om du har haft en bra första dag.”

Chockat vände sig Caitlin om när hon hörde sin Mammas röst. Där satt hon, på soffan, rökte en cigarett, granskade Caitlin hånfullt.

”Har du redan förstört den tröjan?”

Caitlin tittade ner och såg först nu jordfläckarna; förmodligen från när hon slog i asfalten.

”Vad gör du hemma så tidigt?” frågade Caitlin.

”Första dagen för mig med, vettu”, fräste hon. ”Du är inte den enda. Låg arbetsbelastning. Chefen skickade hem mig tidigt.”

Caitlin stod inte ut med sin Mammas elaka ton. Inte i kväll. Hon var alltid snorkig mot henne, och i kväll, hade Caitlin fått nog. Hon beslutade sig för att svara med samma mynt.

”Underbart”, fräste Caitlin tillbaka. ”Betyder det att vi ska flytta igen?”

Hennes Mamma reste sig plötsligt upp. ”Ta dig inte ton mot mig!” skrek hon.

Caitlin visste att hennes Mamma bara hade väntat på en anledning att få skrika på henne. Hon tänkte att det var bäst att locka henne till det och få det överstökat.

”Du borde inte röka när Sam är i närheten”, svarade Caitlin kallt, och gick in på sitt lilla rum och smällde igen dörren bakom sig, låste den.

Inom en sekund stod hennes Mamma på andra sidan och bankade.

”Kom ut! Nu! Jävla unge! Vad får dig att tro att du kan tala till mig på det sättet? Vem sätter mat på bordet…”

Caitlin var så distraherad i kväll att hon lyckades stänga ute Mammas röst. Istället spelade hon upp dagens händelser i huvudet. Ljudet av killarnas skratt. Ljudet av hennes hjärtslag dunkande i öronen. Ljudet av hennes vrål.

Vad hade egentligen hänt? Varifrån kom hennes styrka? Var det bara ett adrenalinpåslag? En del av henne önskade att det var så. Men en annan visste att det inte var det. Vad var hon?

Bankande fortsatte, men Caitlin hörde det knappt. Mobilen låg på hennes skrivbord, vibrerade som besatt, lyste upp av direktmeddelanden, sms, e-mail, Facebook-meddelanden – men inte ens det hörde hon.

Hon flyttade till fönstret och tittade ned mot hörnet av Amsterdam Avenue, och ett nytt ljud flöt upp i hennes minne. Det var Jonahs röst. Bilden av hans leende. En låg, mörk, lugnande röst. Hon erinrade sig hur skör han var, hur ömtålig han verkade. Sedan såg hon honom liggande på marken, blodig, hans älskade instrument sönderslaget. En ny våg av ilska växte inom henne.

Ilskan förvandlades till oro – oro om han var ok, om han hade gått sin väg, om han hade kommit hem. Hon föreställde sig att han ropade på henne. Caitlin. Caitlin.

”Caitlin?”

En ny röst hördes från andra sidan dörren. En pojkes röst.

Förvirrad, vaknade hon ur sina tankar.

”Det är Sam. Släpp in mig.”

Hon gick fram till dörren och lutade huvudet mot den.

”Mamma har gått sin väg”, sa rösten på andra sidan. ”Gick för att köpa cigaretter. Kom igen, släpp in mig.”

Hon öppnade.

Utanför stod Sam, stirrade på henne, oron etsad i ansiktet. Han såg äldre ut än sina 15 år. Han hade blivit lång tidigt, över 1,80, men hade inte ännu inte lagt på muskler, och han var tafflig och gänglig. Med svart hår och bruna ögon, liknande färger som hon, såg de verkligen ut som syskon. Hon såg tydligt hans oro. Han älskade henne mer än något annat.

Hon släppte in honom och stängde snabbt dörren bakom honom.

”Förlåt”, sa hon. ”Jag orkar bara inte med henne i kväll.”

”Vad hände mellan er?”

”Samma gamla vanliga. Hon var på mig så fort jag kom in.”

”Jag tror att hon har haft en tuff dag”, sa Sam, i ett försök att medla mellan dem, som vanligt. ”Jag hoppas att hon inte får sparken igen.”

”Vem bryr sig? New York, Arizona, Texas … Vem bryr sig om vad som kommer sedan? Vårt flyttande kommer aldrig ta slut.”

Sam rynkade pannan när han satte sig vid skrivbordet, och hon kände sig omedelbart illa till mods. Ibland hade hon ett skarpt språk, talade utan att tänka sig för, och ville omedelbart ta tillbaka det hon sagt.

”Hur var din första dag?” frågade hon, och försökte byta samtalsämne.

Han ryckte på axlarna. ”Ok, tror jag.” Han sparkade till stolen med tån.

Han tittade upp. ”Din?”

Hon frös till. Något i hennes ansiktsuttryck, måste ha avslöjat henne, för han tittade inte bort. Han fortsatte att betrakta henne.

”Vad hände?”

”Inget”, sa hon lite för snabbt, och vände sig om och gick mot fönstret.

Hon kände hans blickar dröja kvar.

”Du verkar … annorlunda.”

Hon stannade till, undrade om han visste, undrade om förändringarna syntes på utsidan. Hon svalde.

”Hur menar du?”

Tystnad.

”Jag vet inte”, svarade han slutligen.

Hon stirrade ut genom fönstret, såg hur en man utanför kvarterskrogen stack till en köpare en påse weed.

”Jag hatar att bo här”, sa han.

Hon vände sig om och såg på honom.

”Jag med.”

”Jag har till och med funderat på att…” han sänkte huvudet, ”sticka.”

”Vad menar du?”

Han ryckte på axlarna.

Hon tittade på honom. Han verkade riktigt nere.

”Vart?” frågade hon.

”Kanske leta upp pappa.”

”Hur? Vi har ingen aning om var han är.”

”Jag kan försöka. Jag kan hitta honom.”

”Hur?”

”Jag vet inte ... Men jag kan försöka.”

”Sam. Han kan ju vara död.”

”Säg inte så!” skrek han, högröd i ansiktet.

”Förlåt”, sa hon.

Han lugnade sig.

”Men har du tänkt på en sak? Även om vi hittar honom kanske han inte alls vill träffa oss. Han lämnade oss, trots allt. Och han har aldrig försökt kontakta oss”

”Kanske för att Mamma inte låter honom göra det.”

”Eller, kanske för att han inte gillar oss.”

Rynkan i Sams panna djupnad och han kickade till golvet igen. ”Jag kollade upp honom på Facebook.”

Caitlin spärrade förvånat upp ögonen.

”Har du hittat honom?”

”Jag är inte säker. Det fanns fyra som hette likadant. Två av dem var privata och hade ingen bild. Jag skickade meddelande till båda.”

”Och?”

Sam skakade på huvudet.

”Jag har inte fått något svar.”

”Pappa skulle inte finnas på Facebook.”

”Det vet du inte”, svarade han, och gick i försvar igen.

Caitlin suckade och gick fram till sängen och lade sig ner. Hon stirrade upp i det gulnande taket, färgen flagnade, och undrade hur de hade hamnat här. Det hade funnits städer de varit lyckliga i, även stunder då Mamma nästan hade verkat lycklig. Som när hon träffade den där killen. Åtminstone tillräckligt lycklig för att lämna Caitlin i fred.

Det fanns städer, som den senaste, där både Sam och hon hade fått några goda vänner, där det verkade som om de faktiskt skulle stanna – åtminstone tillräckligt länge för att kunna ta studenten på samma ställe. Och helt plötsligt hade allt förändrats. Packa igen. Säga adjö. Var det för mycket begärt att vilja ha en normal barndom?

”Jag kunde flytta tillbaka till Oakville”, sa Sam, och avbröt hennes tankar. Deras senaste stad. Det var kusligt hur han alltid visste vad hon tänkte på. ”Jag skulle kunna bo hos några vänner.”

Dagen började ta ut sin rätt. Det blev bara för mycket. Hon kunde inte tänka klart, och i sin frustration hörde hon att Sam också skulle överge henne, att han inte längre brydde sig om henne.

”Ja men, stick då!” fräste hon till, utan att mena det. Det var som om någon annan hade sagt det. Hon hörde hur hårt det lät och ångrade sig omedelbart.

Varför var hon tvungen att vräka ur sig sådana saker så där? Varför kunde hon inte kontrollera sig?

Om han hade varit på bättre humör, om hon hade varit lugnare och inte haft så mycket att tänka på samtidigt, hade hon aldrig sagt så. Eller så skulle hon ha varit snällare. Hon hade sagt något så här i stället, jag förstår att du menar att du aldrig kommer att lämna oss, hur illa det än blir, för du skulle aldrig lämna mig ensam för att hantera allt detta. Och jag älskar dig för det. Och jag skulle aldrig överge dig heller. Vi har åtminstone varandra i den här jävla barndomen. Istället hade hennes dåliga humör tagit över. Istället uppförde hon sig själviskt och högg.

Hon satte sig upp och kunde se hur sårad han blev. Hon ville ta tillbaka vad hon sagt, säga förlåt, men hon orkade inte. Av någon anledning kunde hon inte förmå sig att öppna munnen.

I tystnaden reste sig Sam långsamt från stolen och lämnade rummet, stängde försiktigt dörren bakom sig.

Idiot, tänkte hon. Du är en så jävla puckad. Varför måste du behandla honom på samma sätt som Mamma behandlar dig?

Hon lade sig ner igen, stirrade mot taket. Hon insåg att det fanns ännu en anledning till varför hon hade fräst åt honom. Han hade avbrutit hennes tankegång jus när den började bli som svartast. En mörk tanke hade precis fått fäste och han störde henne innan han hade fått kontroll på den.

Mammas före detta pojkvän. Tre städer sedan. Det var den enda gången hennes Mamma hade verkat lycklig. Frank, 50. Kort, köttig, flintskallig och formad som en tunna. Stank av billig herrparfym. Hon hade varit 16.

Hon hade stått i tvättstugan, vek sina kläder, när Frank dök upp i dörren. Han var så äcklig, stirrade alltid på henne. Han böjde sig ner och plockade upp ett par av hennes underkläder, och hon kände kinderna blossa av skam och ilska. Han höll upp dem och flinade.

”Du tappade de här” sa han och hånlog. Hon snappade åt sig dem.

”Vad vill du?” snäste hon.

”Är det ett sätt att tilltala sin nya styvpappa?”

Han tog ett halvt kliv fram, närmare.

”Du är inte min styvpappa.”

”Nej inte än – men snart.”

Hon försökte återgå till att vika sina kläder, men han tog ännu ett kliv närmare. För nära. Hjärtat slog hårt i bröstet.

”Jag tror det är dags att vi bekantar oss med varandra”, sa han och knäppte upp skärpet. ”Eller vad säger du?”

Skräckslagen försökte hon tränga sig förbi honom och ut genom dörren i de lilla rummet, men då hon gjorde det, blockerade han vägen och grep tag hårt och dunkade in henne mot väggen.

Det var då det hände.

Ett raseri vällde fram genom henne. Ett raseri hon aldrig förr upplevt. Hon kände hur kroppen hettade, brann, från tårna upp till håret. När han närmade sig, hoppade hon upp och sparkade honom med båda fötter rakt in i hans bröstkorg.

Trots att han var tre gånger större, flög han baklänges genom dörren, drog med sig dörren så att den splittrade loss från gångjärnen, och fortsatte bakåt, tre meter in i nästa rum. Det var som om han träffats av en kanon och skickat honom genom huset.

Caitlin hade skälvande stått kvar. Hon hade aldrig varit en våldsam person, hade aldrig ens slagit någon förut. För övrigt var hon inte särskilt stor, eller stark. Hur hade hon vetat hur hon skulle sparka hon om på det sättet? Hur hade hon styrkan att göra det? Hon hade aldrig sett någon – ännu mindre en vuxen man – flyga genom ett rum, eller splittra en dörr. Varifrån kom styrkan?

Hon hade gått fram och ställt sig över honom.

Han var helt utslagen, knockad på rygg. Hon undrade om han hade dödat honom. Men i den stunden, ilskan fyllde henne fortfarande, brydde hon sig inte. Hon var mer orolig för sig själv, över vem – eller vad – hon var.

Hon såg aldrig frank igen. Nästa dag gjorde han slut med hennes Mamma, och kom aldrig tillbaka. Hennes Mamma misstänkte att något hade hänt dem emellan, men hon sa aldrig ett ord om det. Men, hon skyllde det faktum att Frank hade lämnat henne på Caitlin, för att ha förstört den enda lyckliga tiden i sitt liv. Och hon hade inte slutat än.

Caitlin vände tillbaka blicken mot det flagnande taket, hjärtat bultade hårt igen. Hon tänkte på ilskan hon känt idag, och undrade om de två händelserna hänge ihop på något sätt. Hon hade alltid trott att incidenten med Frank var en galen, isolerad engångsföreteelse, en konstig styrkeexplosion. Men nu trodde hon att det kunde vara något annat. Hade hon en kraft inom sig? Var hon ett missfoster?

Vem var hon?