Читать книгу Drakriket - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 10

Prins Vars hällde i sig ett krus med öl och såg till att ha bra utsikt över Lyril under tiden. Hon låg fortfarande naken i hans säng, satte sig sedan upp och såg på honom med en tydlig nyfikenhet som matchade hans egen. Blåmärkena från kvällen innan syntes bara lite grann.

Som hon bör, tänkte Vars. Han var en blodsprins trots allt. Kanske inte lika muskulös som sin storebror men ung, tjugoett år, och fortfarande stilig. Hon bör se på mig med nyfikenhet, med intresse och aktning, tänkte han, kanske till och med fruktan, om hon visste vilka saker jag vill göra med henne just nu.

Nej, det fick vänta. Att vara hårdhänt var en sak, men hon var ädel nog att det spelade roll. Det var bättre att gå hela vägen med någon som inte skulle saknas.

Lyril var vacker hon också, förstås; Vars skulle inte ta henne till sängs annars. Hennes hår var eldslågor och hennes hud var gräddfärgad. Hon var fyllig och grönögd. Hon var en adelsmans äldsta dotter, en adelsman som såg sig själv som handelsman – eller en handelsman som hade köpt sig adelstiteln, Vars mindes inte riktigt och brydde sig inte heller. Hon var underställd honom – hon gjorde som han sa. Spelade resten någon roll?

”Har ni sett tillräckligt, min prins?” frågade hon. Hon ställde sig upp och rörde sig mot honom. Vars gillade sättet hon gjorde det på. Han gillade sättet hon gjorde det mesta på.

”Min far vill att jag följer med på jakt i morgon,” sa Vars.

”Jag skulle runna rida med dig,” sa Lyril. ”Se efter dig och erbjuda mina tjänster medan du rider.”

Vars skrattade. Om det sårade henne, än sen då? Hur som helst var hon nog van vid det här laget. Vanligtvis låg han inte med kvinnor särskilt länge; han tappade intresset, de gled ifrån varandra, eller så gjorde han dem för illa. Lyril hade hållit ut längre än de flesta. I flera år nu. Dock hade det givetvis funnits andra än henne under den tiden.

”Skäms du över att ses med mig?” frågade hon.

Vars tog ett steg närmare henne, höll fast henne med en blick. I det ögonblicket av fasa var hon den vackraste människan han någonsin hade sett.

”Jag gör som jag vill,” sa Vars.

”Ja, min prins,” svarade hon med ännu en rysning som fick Vars armar att darra av lust.

”Du är skönare än någon annan kvinna, du är adlig, du är perfekt,” sa han.

”Så varför tar du så lång tid på dig att fria till mig?” frågade Lyril. Det var en uttjatad diskussion. Hon hade frågat och antytt och kommenterat så länge Vars kunde minnas.

Han flög mot henne, snabbt och skarpt, och grep tag i hennes hår. ”Fria till dig? Varför skulle jag gifta mig med dig? Tror du att du är speciell?”

”Det måste jag vara,” argumenterade hon. ”Annars skulle inte en prins som du vilja ha mig.”

Det stämde, i och för sig.

”Snart,” sa Vars och tvingade ilskan att dra sig undan. ”När det passar sig.”

”När kommer det att passa sig?” krävde hon. Hon började att klä på sig. Blotta åsynen av det fick Vars att vilja klä av henne igen. Han rörde sig mot henne och kysste henne djupt.

”Snart,” lovade han; det var enkelt att lova. ”Men till dess…”

”Till dess ska vi befinna oss på din fars gästabud för att fira att din systers fästman har anlänt,” sa Lyril. Hon såg fundersam ut. ”Jag undrar om han är stilig.”

Vars vände henne mot sig med ett grepp så hårt att hon drog efter andan. ”Räcker jag inte för dig?”

”Räcker? Du mer än räcker.”

Vars stönade åt ordfällan han hade gått rakt in i och vände sig sedan bort för att klä på sig. Han letade rätt på vinflaskan och sippade på den under tiden. Han erbjöd Lyril, som också tog sig några klunkar, innan de begav sig ut genom slottet, genom dess svängar och runt dess hörn, mot den stora salen.

”Ers Höghet, frun,” hälsade en betjänt när de gick förbi, ”gästabudet har redan börjat.”

Vars vände sig mot mannen. ”Tror du att du behöver meddela mig det? Tror du att jag är dum eller inte har koll på tiden?”

”Nej, min prins, men er far—”

”Min far är antingen upptagen med det politiska eller så lyssnar han på Rodry som skryter över vad än han har haft för sig,” sa Vars.

”Som ni säger, Ers Höghet,” sa mannen. Han började att gå.

”Vänta,” sa Lyril. ”Tror du att du bara kan gå härifrån? Be om ursäkt till prinsen – och till mig – för att du störde oss.”

”Ja, givetvis,” sa betjänten. ”Jag är så hemskt—”

”En riktig ursäkt,” sa Lyril. ”På dina knän.”

Mannen tvekade ett ögonblick, innan Vars lade sig i, ”Gör det.”

Betjänten sjönk till sina knän. ”Jag ber om ursäkt för att ha stört er, Ers Höghet, frun. Jag borde inte ha gjort det.”

Vars såg hur Lyril log.

”Nej,” sa hon. ”Gå nu, bort härifrån.”

Betjänten praktiskt taget sprang när hon sa så, som en hare jagad av en jakthund. Vars skrattade åt den flyende mannen.

”Ibland är du så utsökt grym,” sa han. Han uppskattade det med henne.

”Bara när det är underhållande,” svarade Lyril.

De fortsatte mot salen. Allt var förstås redan i full gång när de kom fram; alla drack och dansade, åt och njöt. Vars såg sin halvsyster längst fram, uppmärksamhetens centrum, tillsammans med sin framtida make. Varför kungens andra frus avkomma förtjänade så mycket uppmärksamhet förstod han sig inte på.

Det var illa nog att Rodry stod där med en hop adliga ungdomar i ena hörnet och beundrades för historierna om hans eskapader. Varför hade ödet gjort honom äldst? Det var helt ologiskt enligt Vars, som såg tydligt att Rodry hade lika stor chans att bli en bra kung som att flyga, med de där övermuskulösa armarna.

”Ett bröllop som detta innebär givetvis en del möjligheter,” sa Lyril. ”Det samlar så många hertigar och hertiginnor…”

”Som vi kan bekanta oss med,” sa Vars. Han förstod hur spelet gick till. ”Och självklart hjälper det att känna till deras svagheter. Visste du att greve Durris där borta är svag för rökning?”

”Nej, det visste jag inte,” sa Lyril.

”Ingen annan kommer att få veta det heller, så länge han kommer ihåg att jag är hans vän,” sa Vars. Han och Lyril fortsatte genom folkmassan och rörde sig så småningom åt olika håll. Han såg hur hon ögnade kvinnorna i salen, hur hon letade efter alla detaljer som gjorde dem mindre vackra än henne, eller svagare, eller helt enkelt inte på samma nivå som henne. Hon försökte förmodligen också att räkna ut alla övertag hon kunde få över dem. Det fanns en strävhet i hennes bedömning som Vars tyckte om. Det kanske var på grund av den som han hade varit med henne så länge.

”Och det är förstås ännu en anledning att inte följa med och jaga i morgon,” sa han. ”Med alla idioter ur slottet, kan jag göra vad jag vill. Kanske arrangera saker för mitt gynnande.”

”Hörde jag ’jaga’?”

Hans brors röst hade samma kraft och bas som alltid. Vars vände sig mot Rodry och tvingade fram leendet som han hade tränat fram under hela sin uppväxt.

”Rodry, min bror,” sa han. ”Jag insåg inte att du var tillbaka från… Vart var det du och far åkte någonstans, nu igen?”

Rodry ryckte på axlarna. ”Du kunde ha följt med så skulle du veta.”

”Ah, men du kom springande,” sa Vars, ”och det är du som betyder något för honom.”

Om Rodry snappade upp bitterheten i orden, visade han inga tecken på det.

”Kom nu,” sa Rodry och klappade honom på ryggen. ”Häng med mig och mina vänner.”

Han fick det att låta som en stor ära att umgås med honom och alla de unga narrarna som avgudade honom. Det var mer som en bestraffning som Vars hade betalat äkta guld för att undvika. De trodde sig vara som hans fars Sporreriddare, trots att ingen av dem hade kända namn ännu. Vars leende blev ännu mer forcerat när han tvingades in bland dem och han slet åt sig en bägare med vin som välbehövd distraktion. Inom kort var den tömd och han sträckte sig efter en ny.

”Vi pratade om alla jakter vi har varit ute på,” sa Rodry. ”Berwick hävdar att han tog ihjäl ett vildsvin med en dolk en gång.”

En av de unga männen bugade. Det fick Vars att vilja sparka honom i ansiktet. ”Jag blev stångad två gånger.”

”Då kanske du borde ha använt ett spjut,” sa Vars.

”Mitt spjut gick sönder när jag tränade i Vapenhuset,” sa Berwick.

”När var du senast och tränade där, käre bror?” frågade Rodry, men det var uppenbart att han redan visste svaret. ”När går du med bland riddarna, som jag har gjort?”

”Jag tränar med svärdet,” sa Vars, förmodligen lite för defensivt. ”Jag tycker bara att det finns andra viktiga saker att ägna sig åt än att träna hela dagarna.”

”Du kanske bara inte gillar tanken på att möta en rival som är redo att klå upp dig, eller hur, brorsan?” sa Rodry och klappade Vars på axeln. ”Precis som du inte gillar att jaga, ifall något skulle hända dig.”

Han skrattade och det grymmaste med det hela var att Vars bror förmodligen inte såg det som sårande. Rodry var inte en man som gick igenom livet med varsamhet, trots allt.

”Kallar du mig feg, Rodry?” sa Vars.

”Inte då,” sa Rodry. ”Det finns män som är ämnade att vara ute på slagfältet och män som passar bättre i hemmet, inte sant?”

”Jag kan om jag vill,” sa Vars.

”Åh, du tappra riddare!” sa Rodry och släppte lös ännu ett skratt som ingen annan än Vars hörde grymheten i. ”I så fall borde du följa med oss! Vi ska in till staden och se till att vi har alla vapen vi behöver i morgon.”

”Och lämna gästabudet?” kontrade Vars.

”Gästabudet kommer att pågå i flera dagar till,” högg Rodry tillbaka. ”Kom igen, vi kan välja ut ett finfint spjut åt dig, så kan du visa oss hur man jagar vildsvin.”

Vars önskade att han helt enkelt kunde gå därifrån, eller ännu bättre, drämma ner sin brors ansikte i närmaste bord. Kanske misshandla det tills det blev mos av honom och Vars blev arvingen han alltid borde ha varit. I stället visste han att han skulle bli tvungen att följa med ner till staden, över broarna, men där nere kunde han åtminstone hitta någon att ta ut sin ilska på. Ja, Vars såg fram emot det, och till det som kom efteråt. Kanske till och med att bli kung en dag.

Men delen av honom som skrek att han skulle hålla sig säker och undvika fara resonerade just nu att det inte vore klokt att konfrontera hans bror. Nej, det fick han vänta med.

Men den som stod i hans väg nere i staden skulle allt få betala.