Читать книгу Den tillförlitligaste Drömboken: Med öfwer 100 roliga figurer - Olika Författare - Страница 4

Innehållsförteckning

Joseph, Jacobs son, såg, i drömmen, de sädeskärfwor som hans bröder bundit hop, buga sig mot de, som han bundit, och der syntes honom att solen och månan, omgifne af 11 stjernor, tillbådo honom. — Denna dröm gick i fullbordan. Joseph blef guwernör öfwer Egypten, och under den hungersnöd som öfwergick detta land, gaf han säd åt sina bröder, sin fader och sin moder, sedan utdelade han bland dem rika gåfwor, och skänkte dem landet Gosen.

— Patriarken Jacob drömde en natt, att han såg en stege, som stod på marken och räckte ända upp till himmelen, och englarne gingo upp och ned på den. Herran hade stödt sig på denna stege, och lofwade Jacob och hans efterkommande det ställe der han låg och sof, och han förkunnade honom, att alla slägten på jorden skulle blifwa wälsignade i hans säd. — Och hans syn gick i fullbordan.

— Sedan de trenne österländske wise hade tillbedt wår Frälsare uti hans krubba, wisade sig en engel för dem i drömmen, för att uppmana dem att tåga en annan wäg, på det de måtte undwika den död, som Herodus förberedde åt dem. — De lydde denna syn, som frälste dem.

— Joseph, den heliga jungfruns man, blef af en engel tillsagd, att genast utan dröjsmål ledsaga jungfru Maria och hennes son Jesus till Egypten, för att undkomma Herodi grymhet, i det han lät mörda alla nyfödda.

— Konung Pharao drömde att han befann sig wid en flod, ur hwilken uppstego sju wackra och feta kor, hwilka inom få ögonblick blefwo uppslukade af sju andra magra och fula kor. Han såg äfwen, under samma natt, sju sädesax fulla med korn, som uppslukade sju andra ax, som woro torra och toma. — Joseph uttydde för honom att de sju feta korna och de sju fulla sädesaxen spådde öfwerflöd i sju år uti Egypten, och att de sju magra korna och de sju toma axen tillkännagåfwo hungersnöd i sju år, under hwilken tid allt skulle blifwa förtärt som samlats under de sju årens öfwerflöd. — Detta gick i fullbordan.

— Hecube, konung Priami gemål, drömde att hon födde en brinnande fackla som förtärde staden Troja, hwilket blef ett förebåd till hans rikes fall, till hans egen och hela hans slägts död.

— Astyagus, Medernes konung, drömde att hans dotter födde en winranka; detta blef ett förebåd till den storhet, rikedom och lycka som åtnjöts af Cyrus, hwilken hans dotter födde efter denna dröm.

— (Roms 413 år.) Under kriget emot latinerne hade konsulerne P. Decius och T. Manlius Torquatus samma dröm, i deras läger wid Vesuvii fot. En okänd wisade sig för begge twå och tillkännagaf för dem, att afgrundens gudar och jorden, menniskoslägtets gemensamma moder, begärde såsom offer, anföraren för ett af fiendens partier samt hela det andras armé, och att den romerske konsuln som anfölle först och uppoffrade sig sjelf för deras förstörande, skulle blifwa den segerwinnande. Wid dagens inbrott gjorde Decius och Torquatus ett offer åt gudarne, för att tjena, endera till försoning, i fall förebådet komme att slå fel, eller såsom ett förberedande offer till deß uppfyllande, i fall den gudomliga wiljan blefwe orubblig. Offrens inelfwor bestyrkte den dubbla drömmen. Då blef det öfwerenskommet att den förste af de begge konsulerne som skulle se den åt hans befäl anförtrodde flygeln wika, skulle med sin död försäkra fäderneslandets wäl. Begge twå stredo tappert; gudarne begärte Decii lif.

— (Roms 626 år.) Cajus Grachus underrättades i drömmen, på det mest förwånande sätt, om det öde som hotade honom. Sedan han somnat djupt, såg han sin broder Tiberius Grachii skugga; den förkunnade honom omöjligheten att undwika det grymma öde, som hade beröfwat honom sjelf lifwet, i det han, Cajus, jagade honom från kapitolium. Innan Cajus tagit i besittning detta ryktbara tribun-embete, som ådrog honom samma öde som brodren, berättade han sjelf denna dröm för flera personer, men det war för sent, han hade icke åtlydt denna warnande ingifwelse.

— (Roms 695 år.) Bannlyst från Rom, i följd af sina fienders ränker, stannade Cicero i ett hus på landet nära Atina. Han öfwerlemnade sig der åt sömnen, och snart syntes det honom att han gått wilse i någon ödemark och mötte der Marius, omgifwen af all den prakt och ståt som tillhörde konsulswärdigheten, och att denne general frågade honom hwarföre han wandrade omkring på äfwentyr, och sedan han blifwit underrättad om hans olycka, tog Marius honom i handen och anförtrodde honom åt sin förste liktor för att ledsaga honom till en byggnad som han hade låtit uppföra, försäkrande honom, att han der skulle finna ett bättre öde. Ett löfte som händelsernas gång icke motsade, emedan det war uti Jupiters tempel, ett monument som uppfördes genom Marii försorg, som senaten kungjorde den akt, hwarigenom den namnkunnige talaren återkallades.

— (Roms 709 år.) Calpurnia, Julius Cesars gemål, warsnade i drömmen sin man öfwerhöljd af sår och döende i hennes armar, under den sista natten som denne hjelte wistades på jorden. Lifligt uppskrämd af denna syn, bad hon honom att dagen derpå icke begifwa sig i senaten. Cesar, som föraktade att rätta sitt uppförande efter en qwinnas dröm, begaf sig till församlingen, der mordiska händer offrade honom åt deras ursinnighet.

— (Roms 711 år.) Natten som föregick det blodiga slaget wid Philippus, såg Artorius, Augusti läkare, i drömmen gudinnan Minerva, som befallte honom att underrätta kejsaren, att han skulle bewista striden, oaktadt en farlig sjukdom som höll honom till sängs i sitt tält. Augustus lydde, och, under det han lät bära sig in bland härens leder, för att waka öfwer stridens utgång, skiljde sig Brutus från sin här och skulle owilkorligen tagit honom till fånga, om han hade stannat qwar i tältet.

— (Roms 733 år.) Efter slaget wid Actium flydde Caßius af Parma, en af Antonii anhängare, till Athén. Betagen af sorg och oro kastade han sig på en säng och öfwerlemnade sig åt sömnen. Mot midnatten tyckte han sig se en jätte med swart hy, ohyfsadt skägg och tjockt hår, som närmade sig honom, och sedan han frågat denne hwem han wore, swarade spöket honom: ”Din onda genius!” Förskräckt kallade Caßius på sina slafwar; men de hade hwarken sett någon komma in eller gå ut. Caßius somnade åter och spöket wisade sig ånyo, utan att han kunde få tag i det. — Emellan denna sorgliga natt och ögonblicket för hans straff, som Cesar ådömde honom, war det endast en mycket kort tid.

— Då Atirius Rufus uppehöll sig i Syracusa under gladiatorernes lekar, såg han i drömmen en nätfäktare som genomstingade hans bröst med en wärja. Dagen derefter, då han bewistade en af deßa högtider, berättade han för en af sina grannar den dröm han haft under natten. Snart derefter inträdde en nätfäktare med sin motståndare på banan och på den sidan, der den romerske riddaren hade sin plats. Wid denna syn utropade Rufus: ”Se der den nätfäktare, af hwilken jag trodde mig blifwa mördad i natt!” och han wille genast draga sig tillbaka. Men hans grannar, som hade lyckats att skingra hans förskräckelse, samtalade om hans inbillade död, då nätfäktaren slog sin motståndare till marken. I det han nu wille hugga till den omkullslagne motståndaren, dödade han Atirius Rufus.

— (År 309 före Christi födelse.) Då Hamilcar, carthaginensarnes fältherre, belägrade Syracusa, trodde han sig under sömnen höra en röst, som sade till honom: ”I morgon skall du spisa middag i Syracusa.” Uti sin glädje, liksom himlen lofwat honom segren, ordnade han sin armé till anfall, men till följe af en oenighet som hastigt uppstod emellan carthaginensarne och sicilianarne, hwilka utgjorde en del af hans armé, gjorde syracusarne ett hastigt och djerft utfall, skiljde honom från hans här och släpade honom till deras stad. — Bedragen på detta sätt, mindre genom sin dröm än genom det hopp som han hade fästat derwid, spisade han wisserligen middag i Syracusa, det är sant, men såsom fånge och icke som segerwinnare.

— Innan Hannibal företog sina förskräckliga fälttåg emot romarne, drömde han att en ung man, med ett öfwermenskligt yttre, blifwit skickad från himmelen för att föra honom till Italien. Enligt hans råd följde den carthaginensiske fältherren först hans steg, utan att se sig om; men snart, till följe af den nyfikenhet som drifwer oß att wilja genomtränga det hemlighetsfulla, gjorde han en rörelse för att wända sig om och såg då en förfärlig orm, som under ett hastigt krälande omkullkastade och förkroßade allt som fanns i hans wäg. Efter honom tjöt stormen, åskan dundrade och himlen insweptes i ogenomträngligt mörker. Betagen af förundran begärde Hannibal af sin ledsagare en upplysning öfwer detta förebåd. ”Du ser,” swarade denne honom, ”Italiens förhärjelse. Det är din pligt att iakttaga tystnad och öfwerlemna det öfriga åt ödets hemliga råd.”

— Då drottning Olympia gick hafwande med Alexander den store, drömde hon, att hennes man, konung Philip, hade förseglat hennes mage med ett sigill som föreställde ett lejon, hwilket bebådade den tillkommande monarkens tapperhet, ädelmod och eröfringar.

— (År 323 f. C. f.) Alexander, konung af Macedonien, hade ofta genom drömmar blifwit warnad att waka öfwer sitt lifs säkerhet, men lyckan måste säkert hafwa bewäpnat honom med ännu mera försigtighet emot faran. Det hände sig ock en gång, att han under sömnen tillsades, att Caßanders hand skulle wara olycksbringande för honom. Några timmar efter en af deßa anklagande drömmar, infann sig Caßander hos konungen, och denne, igenkännande i honom den bild som hade förskräckt honom under sömnen, nöjde sig med att upprepa en grekisk wers öfwer drömmars fåfänglighet. Enligt flere af de klaßiske författarne, skall Caßander warit den, som förgiftade Alexander den Store.

— (År 403 f. C. f.) Twenne arcadier, intima wänner, reste tillsammans och anlände till Megare, der den ena bodde hos sin wän och den andra på ett herberge. Den förre drömde att hans wän bad honom att komma och frälsa honom från wärdshuswärdens knep och list, och begärde en hastig hjelp mot en stor fara. Han waknar, skyndar upp ur sängen, anländer till herberget ... genom en ödets skickelse stannar han, förebrår sig sjelf att hafwa satt tro till en dröm, wänder om igen, går hem, lägger sig och somnar å nyo. En stund derefter wisar sig åter hans wän för honom alldeles stympad, beswär honom, att efter som han uraktlåtit att frälsa hans lif, åtminstone hämnas hans död, och han tillägger, att just i detta samma ögonblick då han talar med honom är hans mördare syßelsatt att på en gödselkärra föra hans döda kropp ut ur staden. Arkadiern waknar genast, skyndar till Megares stadsport, möter kärran, stannar den, upptäcker sin olycklige wäns lik och befriar sig från wärdshuswärden, som icke wäntade att blifwa straffad på bar gerning.

— (År 404 f. C. f.) Några dagar före sin död såg Alcibiades i drömmen att han war inswept i sin älskarinnas kappa. Det war samma kappa, hwilken, sedan han blifwit mördad, tjenade att inswepa hans kropp uti, emedan den icke blef begrafwen.

— (År 405 f. C. f.) Under den tid då Dionysius af Syracusa ännu icke war annat än en simpel medborgare, drömde en förnäm person i staden Himera, att hon hade stigit upp i himlen, och under det hon gick igenom flere gudomligheters boningar, såg hon under Jupiters fötter en koloßal man, med ljust hår och mycket fräknig i ansigtet, som suckade under tyngden af en mängd kedjor. ”Hwilken är denne olycklige?” frågade hon den unge mannen som ledsagade henne på detta himmelska besök. ”Det är,” swarade han, ”Siciliens och Italiens onda genius, som, då han en gång befrias, skall förorsaka så många städers ruin!” — Denna dröm berättades genast andra dagen bland folket. Afundsjuk öfwer Syracusas frihet, hade Fortuna swurit de dygdige inwånarnes förderf, befriade Dionysius ur fängelset och kastade honom som åskan midt ibland detta folks lugn och fred. Då denna qwinna skyndat att bland folkmängden åskåda tyrannen, wid hans ankomst till Himera, hade hon knappast warsnat honom förr än hon utropade: ”Se der den man som jag sett i drömmen!” — Tyrannen lät döda henne.

— (464 f. C. f.) Poeten Simonedas blef genom en dröm warnad för en stark storm i samma ögonblick, då han skulle gå ombord på ett fartyg. Och i sanning de, hwilka han skulle göra sällskap, omkommo alla på sjön i hans åsyn. Simonidas lyckönskade sig att hafwa anförtrott wården om sitt lif åt en dröm, heldre än ett fartyg, och af erkänsla för denna räddning, gjorde han denna beskyddande dröm odödlig genom ett mycket wackert poem.

— (År 550 f. C. f.) Konung Croesus såg i drömmen sin son Atis falla för en lönnmördares dolk. I följd häraf bemödade sig hans faderliga omsorg att taga alla de mått och steg som kunde afwärja den grymma olycka hwarmed han blifwit hotad. De största försigtighetsmått woro ständigt widtagna på hans befallning; men olyckan wißte nog att deßa oaktadt bana sig framgång. — Ett ofantligt wildswin härjade en lång tid på landet i Lydien. Atis wille befria landet från denna farliga fiende, och fick med stor möda sin faders tillåtelse dertill, fastän denne icke fruktade annat än mördarens stål. Under jägarnes häftighet att döda det förfärliga odjuret, swängde sig en af deras lansar om, och dödade den olycklige prinsen.

— Vespasianus befann sig på ön Achaja med kejsar Nero, och såg i drömmen en okänd, som förkunnade honom att hans lycka skulle börja så snart man hade ryckt ut en tand på Nero. Så snart han waknat och gått ut, war den första syn som mötte hans ögon, en läkare som kom ifrån Nero efter att hafwa ryckt ut en tand på honom. Det dröjde icke länge förr än denne kejsare dog, och hans efterträdare Galba dog äfwen efter en mycket kort tid. Vespasius begagnade sig af den twedrägt som uppstått emellan Otto och Vetellius för att låta utropa sig till kejsare efter dem.

— Septimus Sewerus drömde att kejsar Pertinax dog af ett fall från hästen, och att han sjelf steg upp på den kejserliga hästen. Tilldragelsen besannades: Septimus Sewerus blef wald till kejsare i stället för Pertinax.

— Då kejsar Constantin förde sin här emot Maxens, såg han i drömmen ett strålande kors och hörde ett annat kors som sade honom, att han genom detta drömda tecken skulle blifwa segerwinnare. Han befallte att den dag striden skulle ega rum, skulle ett af guld och ädla stenar strålande kors bäras af hans tappraste krigare, och under detta lyckliga förebåd besegrade han den fiendtliga hären, som nedgjordes under träffningen.

— Då sachsarne gjorde uppror under Wittekinds befäl, år 773, såg Carl den Store i drömmen tjocka moln, klyfda af blixtrar, sänka sig ned öfwer honom, — tecken som bebådade upproret, — och en klar sol skingrade snart deßa moln.

— Richard Lejonhjerta såg i drömmen en hund slåß med en annan hund under natten, och facklan som han höll i handen slocknade. Denna bebådande dröm hade han twenne weckor innan han fängslades af Leopold, hertig af Österrike, som utlemnade honom åt tyska kejsaren Henrik VI, med tillnamnet den grymme. Richard war hans fånge i twenne år.

— Henrik IV såg i drömmen, under den natt som föregick hans mördande af Ravaillac (1610), en regnbåge som swäfwade öfwer hans hufwud. Denna syn bebådar en wåldsam död.

— Cromwell twekade icke att låta fullborda domen mot Carl I, oaktadt en förfärlig dröm som han hade natten före afrättningsdagen (d. 26 Jan. 1649). Han tyckte sig wara midt på en kyrkogård, — en syn som bådar framtida lycka, — och stod framför bödeln, — tecken till blodiga händelser, — som satte på hans hufwud en krona af menniskoben.

— År 1668 stridde Ludwig XIV, i drömmen, mot ett ofantligt stort lejon och nedgjorde det. Kort derefter eröfrade han Franche-Comté inom twenne månader.

— År 1713 hörde Joseph Tartini — en utmärkt kompositör — midt under en sommarnatt huru djefwulen spelte för honom, med en beundranswärd öfwerlägsenhet, en solo på violin uti en mycket originel styl och af en märkwärdig melodi. Knappast uppwaknad påminner Tartini sig hwarje not i denna utomordentliga musik, skyndar sig att uppskrifwa dem, och detta arbete är allmänt kändt under namn af: la Sonate du diable.

— Joseph II, tyska rikets kejsare, drömde, ännu som barn, att han swängde sig med fötterna uti stigböglor. Historien bewittnar hans paßionerade smak för resor, hwilket denna dröm tillkännagaf.

— Marie-Antoinette, drottning af Frankrike, såg i drömmen, under det hon satt fången, några timmar före sitt uppwaknande, olycksdagen den 21 Januari 1793, en röd sol, — olyckligt tecken, — som höjde sig öfwer en pelare, hwilken snart störtade omkull, hwilket bebådar en mäktig persons död.

— Jesuiten Maldonat, arbetande på kommentarier till de fyra ewangelisterne, såg under flera nätter en man som uppmanade honom att sluta detta arbete, ty det återstod honom få dagar att lefwa. På samma gång wisade denne man på en del af magen, der Maldonat kände häftiga plågor och i följd af hwilka han dog så snart han slutat sitt arbete.

— Jean-Jaques-Roßeau drömde ofta, då han ännu war helt ung, att han war klädd i uniform, hwilket bebådade hans ryktbarhet.

— Natten före slaget wid Waterloo warsnade Napoleon i drömmen twå gånger efter hwarandra en swart katt — tecken till falskhet — som sprang från den ena hären till den andra. Den, hwilken katten öfwergaf, blef nedgjord; hwilket war en sorglig spådom. — Hwem känner icke resultatet af bataljen den följande dagen?