Читать книгу Genom Canada - Paul Waldenström - Страница 4

Sjukdom ombord. – Ankomst till New York. – Bridgeport Conn. – Providence R. I. – Proctor Vt

En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på 9—9½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31 december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make. Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull, där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.

Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka – stundom äfven hård storm – kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka, att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.

Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade kunnat bli mycket svårare.

Vy af staden Proctor Vt. Se sid. 24.

Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig. Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare måste läggas i karantän under 10 dagar.

Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed, att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen, där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long Island. De voro 200 personer – judar allesamman – och skulle ligga i karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars – en dollar pr dag och passagerare.

När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen. Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna. En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga och lyda kommando.

Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras eget förvållande.

Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. 24.

Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller! Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag. Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna rusning och brådska måste göra människorna nervösa. Nu har man ock byggt en underjordisk, dubbelspårig järnväg, som går under New York. Den skall gå vidare under floden East River och dyka upp i Brooklyn. Jag har talat om den i mina reseskildringar från 1901. Vidare håller man på att grundlägga en ny, väldig bro mellan New York och Brooklyn. Det är, som om inga kommunikationsmedel räckte till för denna oändliga, forsande ström af människor.

I Brooklyn voro vi på tisdagen (den 26 juli) ute och åkte och besågo bland annat Greenwoods kyrkogård, den finaste kyrkogård, som finnes i världen. Den är något rent underbart. Ej långt därifrån åkte vi genom en härlig park, som jag icke förr sett. Öfverallt i Amerikas stora städer lägger man stor vikt på att äga vidsträckta och vackra parker. Och det bästa af allt: i dem få inga rusdrycker förekomma. När skola vi i Sverige en gång komma så långt? Hos oss är det snarare så: vill man ha en krog, så anlägger man en park, ty en park utan krog är nästan ett nonsens. Dock förekommer sådant, ehuru sällsynt. I Gäfle t. ex. ha vi allt hittills lyckats bevara vår härliga stadsträdgård från någon krog. Men sedan omkring 30 år tillbaka finnes ett stadsfullmäktigebeslut, att staden skall bygga ett värdshus där. Ännu har dock detta beslut ej blifvit verkställdt.

En annan härlig sak i de amerikanska parkerna är, att folket får slå sig ned i gröngräset utom på de nysådda tegarna. Det är klart, att man därigenom blir tvungen att oftare så om tegarna. Men det är ringa besvär och kostnad i jämförelse med den glädje och nytta, som folket, och i synnerhet barnen, ha af att få tumla om på gräsmattorna. När skall det hos oss komma därtill? Nu äro alla besökande inskränkta till de sandiga gångarna.

På tisdagen voro vi inbjudna till middag på Fridhem, ett utmärkt trefligt hem för tjänarinnor, som missionsförsamlingen i Brooklyn äger. Där mottagas på det vänligaste tjänsteflickor, som komma från Sverige för att söka plats, likaså svenska tjänarinnor, som för tillfället äro utan plats, eller som vilja taga sig någon hvilotid. Där få de alla goda råd, där äro de ock eftersökta af amerikanska fruar o. s. v. I ett för allt betala de 3½ dollars i veckan, ett ofantligt billigt pris, som dock är tillräckligt, för att anstalten skall bära sig. Huset, som har 16 rum jämte 2 badrum o. s. v., är en heder för församlingen. När jag 1901 var i Amerika, så bodde Fridhem i hyrd lokal. Sedan dess har församlingen köpt detta nya hus jämte ett därintill beläget, som användes till pastorsboställe och innehåller 17 trefliga rum.

Redan på onsdagen måste jag fara vidare till Bridgeport, en stad som jag ej förr sett. Därifrån nästa dag till Providence R. I. I bägge dessa städer predikade jag i stora amerikanska kyrkor, som välvilligt upplåtits, och som voro fullsatta af svenskar.

Sjukhuset i Proctor. Se sid. 24.

Dagen därefter var jag i Boston. Där fick jag icke heller stanna längre än till nästa dag, då jag reste till Proctor i Vermont. Det är en ny stad, landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man nästan måste tro sig vara i Ångermanland. Staden är anlagd af en man vid namn Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.). Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af, hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer. Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex. skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.

Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll. Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid, då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. 19, 21 och 23 kan läsaren se några bilder från Proctor.

I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom. Men därtill återkommer jag längre fram.

Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.