Читать книгу Purpur: Berättelser - Per Hallström - Страница 5

Innehållsförteckning

På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak, längre ner kastagneskogar, mörka och nakna ännu, längst ned i djupet staden.

Det var bara en half dagsled från hafvet, men man skulle icke ha trott det här, det borde redan vara vår helt nära, men hit in sken solen bara sent och kort, och jorden var trögare än annorstädes. Det var bara skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade att vintern var öfver.

Staden var trängd tillhopa i en kittel och hade bara sig själf att se på. Det gjorde den också. Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta branter satte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandras sidor, sträckte sig med smala dystra gaflar och stirrade ned på hvarann i trumpet högmod, ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan, där en liknande hop mötte deras blickar i trots. Öfver dem alla var kastellet med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en gammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden.

Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur lågt han än själf stod.

Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som föll var smutsig och fattig där.

Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med trötta, mörka blickar.

Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett djur.

Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som minne och varning.

Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot, som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som var deras allt.

De fingo åtminstone lefva där, — så långt man mindes, hade ingen mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, — de fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop, där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias.

Man trodde, han skulle komma snart.

Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik.

Så måste han väl komma snart Messias, om han icke skulle komma för sent!

Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det.

Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej, Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan, hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja! De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, — det var väl allt som verkligt lefde där, — och så fingo de väl förtrösta om resten!

Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid sabbatens släckta härdar.

Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen mot jord.

Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika — den var icke för dem!

Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur skulle de klaga som hade munnen låst af slag!

Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider, det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den kom dock så sällan.

Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt, röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem.

Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ, då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar.

Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle vara till.

Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet, den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade — var det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till intet i sitt skum — och det kunde vara så godt.

Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett språng, och han var invid henne, öfver henne.

Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla vattnet vid stranden.

»Tag fast den», ropade hon, »annars får du den icke!»

Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade refben, så drogs den ner.

Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda.

»Är du en af oss», sade hon.

Han såg ej ens ned för att veta, af hvilka hon var en. »Nej», svarade han.

»Men din dräkt är judisk —» hon bröt af, tordes ej visa på det gula märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon.

Han såg ned på henne, hans röst var hård.

»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag är af judisk börd, från grottorna kommer jag.»

Rahel förstod. »Då är du en af de sörjande öfver Sion», sade hon och ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?»

Han tycktes knappt höra på. Han skakade vattnet ur håret.

»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick.

Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och båten», stammade hon, »hvarför?»

Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt, som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!» Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln.

»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till rabbinen!»

»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem, det är här.»

Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt, som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var, men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och läpparna slutna.

Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han vände tyst och gick med henne in.

Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade strax förstått honom och sänkte sina ögonlock.

»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan afsked.

Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång, män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och skuggorna kväfde hvarann på golfvet.

Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring.

De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia — kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut. Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att han var den utsedde.

Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten.

De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och vaggade dröjande på vingen.

Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp.

På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen. Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i bekymrade rådslag inne hos rabbinen.

I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af rykten med sig.

Ett annat namn också, Messias!

Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört, som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring!

Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande hopplöshet.

»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma i morgon kanske, — men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa som milda vårväders glans, — men hvad det är tungt att slockna i mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, — men tungt, men tungt är det nu!»

Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen skymtat ett hopp — o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif.

Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp.

Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen.

Men nu var där annan ton i detta.

Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande, hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen, Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor.

Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det, han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke deras enda klokhet?

Rahel förstod ej heller, hvad den främmande ville, och hon skalf vid minnet af hans vilda, glansiga blick och de snabba rörelsernas vildhet, och hon tänkte: förryckt, förryckt! — men hon lockades jämnt af hans namn.

Då mötte hon honom en dag, när solen sken fram glimtvis i knippen af ljus under slitna, blåmörka moln, och hon var vid floden igen.

Han mumlade än dofva än skrällande skarpa ord och stirrade ned i vattnet. Ibland kastade han hufvudet bakåt och log mot den hvita glansen i svallet och mot något som lefde i hans syn, och hans ögon och tänder glittrade kallt. Han såg henne och betraktade henne tyst och mörk.

»Du kommer ofta hit, Rahel», sade han till sist.

Rahels röst skälfde. »Det är blott här, man kan andas!»

Han gick tätt intill henne och tog hennes hand, men icke till hälsning, såg på den och höll den som en sak. Hans röst var hånfull och sträng.

»För hvit, för hvit», sade han. »Därinne finnas händer som ej äro hvita, trötta, svaga, blåa händer som ej ens orka att vrida sig i förtviflan. För hvit din hand, för torrt ditt öga! Därinne finnas ögon som aldrig ha sett för gråt. Du kan icke andas där, du kan icke gråta där, så vänder du det ryggen! Du sitter och drömmer vid vattnet och längtar efter purpurskor och röda blommor och rum, dit gråten icke hörs. Här skulle komma en båt med skarlakanstält, den skulle du stiga ned i, uppför floden skulle den glida, långt bort. Du skulle ingenting höra, du skulle ligga och se med nacken i kudden, och mjukheten skulle kittla din hals, och ingenting annat än purpur och sötma skulle finnas till!

»Men nedåt bär strömmen, och nedåt rycker den allt, och ditt drömskepp är krossadt för längese’n där i hvirfveln under det svarta. Se ut, om här är luft för drömskepp! Järn är det i luften. Som glans af bilor och spjut kommer ljuset. Din sorg och din glädje äro för små för floden. Vänd om! Därinne finns det åtminstone sorg att snyfta med din sorg, där passar den. Här är sorgen för stor.»

Och han kastade hennes hand med en våldsamhet som gjorde ondt.

Men Rahel drog ögonbrynen samman.

»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du, hvarför är då du här?»

Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i gräskanten. Men Rahel fortsatte:

»Du är också trött, — hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås, men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.»

Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno.

»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af blanka spjut, af blanka spjut i marsch!»

Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser, fången, förfärad, men i jubel att vara fången.

»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar och en, där går!

»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef väg.

»Här är glädjen stor. Kan du känna den stor?

»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt dåd har han gjort! — Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor, händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut högt öfver allas hufvud. Det är segersången.»

Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor.

Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje.

Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens hvassa kantighet.

»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben Issa har räknat ut det för tusen år se’n visst, då man väntade som nu och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg klart.

»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har känt, har hört.

»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig.

»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar af svart på dess skifva. Men det var ej svart, det lyste som blod, det svällde som en stor blomma.

»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års härlighet för han.

»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är jordens gråa hjässa.

»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen sorg. Ingen skall vara träl där.»

Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang.

»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...»

Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet.

»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall se och intet annat vilja än se.»

Rahel såg den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft.

»Och du, och du?» frågade hon.

Han skakade henne från sig kärft.

»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din nyfikenhet?»

Hon rodnade af harm och svarade med ett skratt:

»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den andra?»

Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där, landet, den skulle komma, tiden.

Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra kraf med vida klara blickar.

»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?»

Menahem såg in i hennes blick i vild triumf.

»Det landet», — han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var stort af visshet — »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når blicken långt från de gula bergen.

»Men där är icke för kvinnor!

»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd att lämna din vrå?»

Rahel mötte fast hans blick.

»Jag är rädd för att vara här», sade hon. »För ingenting annars!»

Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej veta, att hon hörde honom.

»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne?

»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig!

»Det är då icke utan hopp, efter till och med kvinnorna känna så!»

Och med långa gungande steg gick han bort.

Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn.

Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu starkare än förr.

Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen — alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka, håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde nalkas, faran, trodde de.

Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det var oro i luften, frågor och rådslag, — Menahem. Och mot mörkningen sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på hviskningar.

Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde, förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än, hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det.

Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda, hörseln tom.

Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka.

När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände blott sitt hufvud mot honom i glans och ro.

Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så stannade han helt nära.

»Du Rahel», sade han. »I morgon är det passah.»

Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och lycklig, att han såg henne så.

»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.»

Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin rymd.

Då gick han fram till henne och skrattade tungt.

»Det är allt hvad jag förmått! Det är också grunden till allt.»

»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?»

Han skrattade igen; hans ögon glödde i blått mörker.

»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» — Han gick fram och åter, vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt:

»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall.

»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le ödmjukt.

»Och vet du hvem han hatar?

»Dem däruppe, allt intill de ofödda — han skrattar, när någon är död där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, — han gitter ej ens se åt er nöd, mig, — han skulle vilja trampa ut mig som en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias.

»Och vet du hvarför han hatar honom?

»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har skett så ofta, som skördar ha mognat!

»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande, väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk!

»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen!

»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra — åh, förfärlig är Ussia!»

Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af glädje kring sig.

Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre stämma.

»Ussia är blind, han förstår intet.»

»När det kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej. Inför undret kan intet annat finnas — kan köld finnas jämte flammor?

»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel.

»Som rösters sång, Rahel — kan du höra, hur tystnaden håller andan och väntar, kan du ana, hur nära det är allt?»

Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett extatiskt, stelnadt löje.

Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig ro.

»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana tystnadens stora lycka.

»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i drömmen.

»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt borta eka dess droppars fall.»

Menahem lyssnade spörjande, hängde vid hennes blick.

»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också rätt?»

Så skakade han harmset sitt hufvud.

»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel, Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!»

Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle bringa.

Så kom den, morgondagen.

Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också fira sin fest samman.

Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen åt sidan, så att det skulle bli som en plats, och så att många skulle kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna närmast var det skumt af folk som väntade.

Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande, grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och tätnade till lefrad blod i hörnens mörker.

Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem hemma och strukit bloden på portarna där — nu glimmade de röda korsen på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi.

Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade, att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk, så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut.

De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de väntade på något; alla visste, att det var Menahem.

Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död.

Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och fuktig köld, där var det än värre.

Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare, skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade, det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud.

Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt till honom, men de flesta tego i oro, — hvad menade han med detta? Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet.

»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som en stor gul klöf?»

Menahems stämma steg öfver bullret. Han var midt framme i rummet, vid bordet.

»Ni se på min dräkt, som om aldrig en jude gått på er gata!

»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den, när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte alla svedan af gula liljor i ert innersta?

»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år?

»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i låga tankar och krypande blickar.

»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära, Gud!»

Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu.

Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning.

»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?»

De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och fast:

»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam.

»Om Ni vilja det, om Ni vilja, — säg ut!»

De störtade fram mot honom i en impuls, som om en lina sträckts rak bakom dem. Det kunde ej ske, det fick ej ske, då vore allting slut! De sträckte händerna ut mot honom.

Och Menahem lockade och snärjde med blicken, men rörde sig ej.

»Säg ut, om Ni det vilja!»

Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom redlöst vacklade. »Nej, nej!»

Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod, hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band.

»Och Ni vilja icke, Ni vilja icke, ingen af Er vill bära den skymfen?»

»Nej! Nej!»

»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots, Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni vilja känna luften spela och sjunga kring Er?»

»O, om vi vilja!»

Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i famnande kärlek, log; — hela hans själ var i hans ögon.

»Så vet då, hvad jag vet!

»Ni ha hört det alla, Ni ha sagt det alla, men ingen har känt och vetat.

»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. — Kanske just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen!

»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land!

»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som skola komma.

»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd och aftalad, — upp att höra, närmare, närmare!

»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar, det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan!

»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar — vattnet står tornhögt och lyss — det brister in öfver landet genom fyra portar, norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under metallens klingande rop bär det fram.

»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron till — det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven.

»Och där är Messias!

»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det är långt och svårt, tänka Ni.

»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni, att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop?

»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni glömt!

»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, — tro Ni då ej, att den ger vingar?

»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting är mur — skulle väl Messias stå ensam och vänta?

»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott? Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg.

»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja Ni icke?»

Om de ville? De voro alla hans. Men språnget ut i mörkret!

Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno.

Då grep Menahem deras klenmodighet, som en falk sitt byte.

»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup?

»Det är Herrans ängel. — Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned för Jehovas väldighet?

»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned, han är öfver dem alla, mordängeln är där!

»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er bereder Gud Ert land!»

Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och svällande — skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno, händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde tyngder af tvekan.

Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd — det var, som om hon hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med osynliga band.

Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med pupillerna stela — »Du, du, du!» — hon kunde icke säga mer — »Tag mig med, tag oss alla med!»

Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!»

Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden bort! Voro de beredda? — Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt, sång i hjärtat, åstad, åstad!

Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, — fordon åt sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! — så samman igen, oemotståndliga, enade och snabba!

Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig och älskar att dö i förstockelse!» — De ville det ej, de följde med, de skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och längtan.

Blott Ussi stod lugn och hånande.

»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias, kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga: välkomna!»

Och de skydde honom som pest, de voro rädda att höra hans ord.

Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo, han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och glädje.

Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås hade han rifvet handen i blod.

Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt!

Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors på dörren.

Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa.

Och Menahem gömde handen i kappan och sträckte den andra ut och pekade.

»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i mörkret!»

Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals.

Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd, — järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera.

De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem, gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var där.

Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än annars, emedan inga nakna träd voro däröfver — det kunde vara klippor, allt.

Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig varit annat än en pinodröm?

Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter till marsch.

Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln — i våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna och sammanknutna af musikens sträckta armar.

Och Menahem talade:

Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort ifrån den och fram och fortare fram!

Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje, syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och se och se!

Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting.

Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, — knappt hade de hört namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, — han talade i korta ord, liksom i skri.

Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor — stillhetens vida luft!

Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af ordets stolta ton. Ett under, ett under däri?

Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs frostljusa stigar, och timmarna rullade fram.

Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott en ensam man ur snåret.

»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, — här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...»

Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel.

»Vägen stängd! Och redan, redan nu! Hvad kände vi, hvad fruktade vi?»

Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras! Fram igen!»

»Men vägen stängd, men krigsfolket?»

Han spratt till som för en stöt och strålade upp i glädje.

»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk» — han sträckte båda sina händer ut — »ditåt, ditåt är vägen!»

»Men det är hafvet, det är hafvet!» — I rösternas tungt suckande sorl var redan dess brus.

Han ropade högre än.

»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de vida vattnens flod?

»Folk, där är vägen!»

Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu. Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, — det var flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg!

De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom väfdes åter de brinnande orden i hvarann.

Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där? Hvad ville han, hvad visste han?

Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan — hvad var det för ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också, öfverallt!

Och tyngre blefvo stegen, fast vägen bar nedåt, flera blefvo grupperna.

Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr; öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste — för Rahel — en stor flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått. Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende glad.

Och alltmera berusande stego Menahems syner!

Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band! Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!

Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset, röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg, blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, — men fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och spänstigt lyft — åh, hans hufvud!

Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.

Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom, Rahel såg ej bakom sig.

Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver likt en tigerfläckig fäll.

Det spridde sig och brann från flamma till flamma — hur det blänkte, baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd rymd, det var solen.

Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora, långsamma vingar ...

De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» — Så störtade de framåt, nedåt.

Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, — hafvet i lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld — solen, Arsareth. Arsareth!

Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen räddning, hafvet!

Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet.

»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?

»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen stormade.

»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu ditt fotspår.

»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag. Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en allsmäktig Gud!

»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir djupet banad stig. Fram!»

Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där fladdrade hår, där lyftes armar, — man såg dem ej, allt var eld!

Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem visste ...

Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade icke hans makt varit! — Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!

Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln jagande öfver sig.

Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller smärta, och skenet var gulare — solen var helt uppe. Men få sågo sig om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias hälsning, kanske mot plågor och död.

Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram, med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.

Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif eller död däri.

Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet, rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.