Читать книгу För evigt och för alltid - Софи Лав - Страница 8

Emily såg när Trevor marscherade bort i massan av människor.

Så snart han var borta vände Daniel sig till Emily med ett ansikte djupt av oro. "Är du okej?"

Emily kunde inte hjälpa sig själv. Hon sjönk ihop mot hans breda bröst och pressade in ansiktet i hans skjorta. "Vad ska jag göra?" flämtade hon. "Skatterna kommer att förstöra min verksamhet innan den ens börjat."

”Verkligen inte,” sade Daniel. ”Jag kommer inte låta det hända. Trevor Mann visade aldrig något intresse för din egendom förrän du dykte upp och förvandlade den till något eftertraktat. Han är bara avundsjuk på hur mycket bättre ditt hus är än hans.”

Emily försökte skratta åt hans skämt men kunde bara få fram ett harklande. Tanken på att lämna Daniel och flytta tillbaka till New York helt misslyckad tyngde ner henne.

"Men han har rätt," sade Emily. "Denna B&B kommer aldrig att fungera."

"Säg inte så," sade Daniel. ”Allt kommer att lösa sig. Jag tror på dig."

"Gör du?" sade Emily. "För jag tror knappt på mig själv."

"Tja, kanske är det dags att börja."

Emily tittade upp i Daniels ögon. Hans allvarliga uttryck fick henne att känna att hon verkligen kunde det.

"Du," sade Daniel med busiga ögon. "Jag har något jag vill visa dig."

Daniel verkade inte avskräckt av hennes trumpenhet. Han grep hennes hand, drog henne genom folkmassan och ledde henne i riktning mot marinan. Tillsammans gick de ner till bryggorna.

”Ta-da!” utropade Daniel och gestikulerande till den vackert restaurerade båten som guppade i vattnet.

Förra gången Emily såg båten hade den varit knappt sjövärdig. Nu glittrade den som ny.

"Jag kan inte tro det," stammade hon. "Har du fixat båten?"

Daniel nickade. ”Japp. Jag har lagt ner mycket svett och tårar på den.”

"Jag kan se det," sade Emily.

Hon kom ihåg hur Daniel hade berättat för henne att han hade nått någon form av mental barriär när det kom till att återställa båten, att han inte visste varför men han kände att han inte kunde arbeta med den. Att se den nu gjorde Emily bortom stolt, inte bara på grund av hur vackert han hade återställt den utan för att han hade lyckats arbeta igenom de problem som hade hållit honom tillbaka. Hon svarade på hans leende och kände ett sting av lycka inuti sig.

Men samtidigt kände hon en sorg, för här var ännu en form av transport som kunde ta honom bort från henne. Från hans långa motorcykelturer uppe i klipporna, till sina resor till närliggande städer i sin bil, var Daniel alltid på väg någonstans. Att han ville se världen, utforska, var så uppenbart för henne. Hon visste att Daniel förr eller senare skulle behöva lämna Sunset Harbour. Huruvida hon skulle lämna med honom när tiden kom var något Emily ännu inte hade tänkt ut.

Daniel gav henne en lätt knuff. "Jag borde säga tack."

"Varför?" sade Emily.

"För motorn."

Det hade varit Emily som hade köpt honom den nya motorn, som ett tack för all den hjälp han hade gett henne med att göra hennes B&B redo, liksom ett försök att uppmuntra honom att återställa båten.

"Inga problem," sade Emily och undrade nu om gåvan skulle slå tillbaka på henne. Om Daniels längtan att lämna skulle antändas nu när båten var restaurerad.

"Så," sade Daniel och gestikulerande mot båten, "som ett tack, tycker jag att du borde följa med mig på båtens första resa."

"Jaha..." sade Emily, skrämd över förslaget. “Vill du åka på en båttur? Nu?” Hon menade inte att låta så chockad.

"Såvida du inte vill", sade Daniel och kliade sig besvärat i nacken. "Jag tänkte bara att vi kunde ha en dejt."

"Ja, visst," sade Emily.

Daniel hoppade ner i båten och räckte ut handen. Emily tog den och tillät honom att leda henne ner. Båten gungade under henne och fick henne att vingla.

Daniel fick igång motorn och tog ut båten ur hamnen. De korsade det glittrande havet. Emily tog djupa andetag av havsluften och såg på när Daniel styrde dem över vattnet. Han såg ut att känna sig hemma i båten, precis som hans motorcykel verkade det bli en förlängning av han själv. Daniel var den typen av man som ständigt var i rörelse, och när hon tittade på honom nu såg Emily hur levande och lycklig han blev när han var ute på äventyr.

Tanken gjorde henne ännu mer melankolisk. Daniels önskan att utforska världen var mer än bara en dröm; det var en nödvändighet. Det fanns inte en chans att han skulle kunna stanna kvar i Sunset Harbor länge till. Hon hade inte bestämt för hur länge hon skulle stanna heller. Kanske var deras förhållande dömt till döden. Kanske skulle det bara bli en flyktig sak, ett perfekt ögonblick fångat i tid. Tanken fick Emilys mage vända sig av förtvivlan.

"Vad är det som är fel?" frågade Daniel. "Du är inte sjösjuk eller?"

"Kanske lite," ljög Emily.

"Tja, vi är nästan framme," tillade han och pekade framåt.

Emily tittade upp och såg att de var på väg mot en liten ö som inte hade mer än ett par träd och en övergiven fyr. Emily satte sig upp, plötsligt förvånad.

"HERREGUD!” utbrast hon.

"Vad är det?" frågade Daniel med panik i sin ton.

"Min pappa hade en målning av denna ö i vårt hus i New York!"

"Är du säker på det?"

"Hundra procent! Jag kan inte tro det. Jag insåg aldrig att det var en målning av en riktig plats.”

Daniels ögon blev större. Han verkade lika förvånad över slumpen som Emily var.

Hennes bekymmer försvann av den oväntade överraskningen. Emily tog av sina sneakers och strumpor. Hon väntade knappt på att båten skulle komma i land innan hon hoppade ut. Vågorna svallade upp mot hennes hud. Vattnet var kallt men hon kände det knappt. Hon sprang över vattnet på den våta sandstranden och sedan lite längre. Hon stannade och höll upp händerna för att skapa en rektangel med utrymme mellan fingrarna och tummen och stängde ett öga. Hon manövrerade sig själv så att fyren var till höger, solen bredvid den och det stora havet som sträckte sig bort på andra sidan. Det var det. Den exakta vinkeln på målningen som hade varit i hennes familjs hem!

Det förvånade inte Emily att hennes pappa skulle äga en sådan målning. Han var besatt av antikviteter - inklusive konstverk - men det som överraskade Emily var det faktum att målningen hade varit i hennes familjs hem. Hennes mamma hade alltid varit väldigt bra med att skilja på deras Sunset Harbour-liv och deras New York-liv, som om hon bara kunde underhålla sin mans dumma hobbyer i två veckor om året. Så länge det inte syntes, inte trängde sig in på något sätt i hennes helt rena, prydliga hem, var det okej. Så hur i hela friden hade han lyckats få henne att gå med på att sätta upp målningen av fyren i familjens hem? Kanske för att det kamouflerades som en imaginär plats hade hon aldrig insett att målningen faktiskt skildrade en del av Sunset Harbour? Emily log för sig själv och undrade om hennes far faktiskt varit så listig.

"Du," sade Daniel och drog henne tillbaka till ögonblicket. Hon vände sig om för att se honom dra fram en korg över den våta sanden mot henne. "Du sprang iväg!"

”Förlåt,” svarade Emily och rusade fram för att hjälpa honom att bära den. ”Vad är det i den här saken? Den väger ett ton.”

Tillsammans tog de upp korgen på stranden och Daniel tog loss de spännen som höll fast locket. Han tog bort en rutig filt och lade den över sanden.

”Min dam,” sade han.

Emily skrattade och satte sig på filten. Daniel började ta fram olika livsmedel från korgen, inklusive ost och frukt, sedan en stor flaska champagne och två kristallglas.

”Champagne!” utbrast Emily. "Vad firar vi?"

Daniel ryckte på axlarna. “Inget särskilt. Tänkte bara att vi skulle fira din första gäst.”

”Påminn mig inte,” sade Emily med en suck.

Daniel smällde iväg champagnens kork och hällde upp i båda glasen.

"Till Mr. Kapowski."

Emily skålade sitt glas mot hans och hennes läppar fastade i ett leende. "Mr. Kapowski.” Hon tog en sipp och lät bubblorna poppa på tungan.

"Du känner dig fortfarande inte säker på allt, eller hur?" sade Daniel.

Emily ryckte till, ögonen fokuserade på vätskan i glaset. Hon svirade runt glaset och såg bubblorna virvla runt innan de stillades igen. ”Jag har bara inte så mycket förtroende för mig själv,” sade hon slutligen med en stor suck. "Jag har aldrig riktigt uppnått någonting tidigare."

"Ditt jobb i New York då?"

"Jag menar, ingenting jag någonsin har velat."

Daniel höjde ögonbrynen. ”Men jag då?”

Emily kunde inte låta bli att le. "Jag ser inte på dig som en sådan prestation..."

"Du borde göra det," sade han retsamt. ”En stoisk kille som jag. Det är inte så att jag är den enklaste killen att snacka med i hela världen.”

Emily skrattade och planterade sedan en lång, överdådig kyss på hans läppar.

"Vad var det för?" sade han när hon drog sig bort.

”Ett tack. För det här!” Hon nickade mot den lilla picknicken som låg framdukad framför dem. "För att vara här."

Daniel tycktes tveka och Emily insåg varför: att vara här var inte något som Daniel någonsin skulle kunna förbinda sig till. Att resa var i hans blod. Vid någon tidpunkt måste han ge sig av.

Vad är det med henne? Hon hade inte heller planerat att stanna kvar i Sunset Harbour. Hon hade redan varit här sex månader – det är en låg tid att vara borta från New York, borta från sitt hem och sina vänner. Och ändå, med solnedgången i fjärran som kastade orange och rosa strålar upp på himlen, kunde hon inte tänka på någon annanstans hon hellre skulle vilja vara. I detta exakta ögonblick, just nu, var allt perfekt. Hon kände att hon bodde i paradiset. Hon kanske verkligen kunde göra Sunset Harbour till sitt hem. Kanske skulle Daniel vilja bosätta sig med henne. Det fanns inget sätt att veta om framtiden; hon måste bara ta varje dag som den kom. Åtminstone kunde hon stanna här tills hennes pengar tog slut. Om hon lägger in tillräckligt hårt arbete, gjorde sin B&B vinstdrivande, kanske den dagen inte kommer på länge.

”Vad tänker du på?” frågade Daniel.

”Framtiden, antar jag,” svarade Emily.

”Ah,” svarade Daniel och tittade ner på sina knän.

"Inte ett bra samtalstema?" frågade Emily.

Daniel ryckte på axlarna. ”Inte alltid. Är det inte bättre bara att njuta av ögonblicket?”

Emily var inte säker på hur hon skulle tolka det uttalandet. Var det ett bevis på hans önskan att lämna denna plats? Om framtiden inte var ett bra samtalstema, var det för att han hade visioner om framtida hjärtekrossanden?

”Jag antar det,” sade hon tyst. ”Men ibland är det omöjligt att inte tänka framåt. Det är okej att planera också, tycker du inte det? ” Hon försökte försiktigt knuffa till Daniel, för att få honom att ge lite information, vad som helst som kunde få henne att känna sig stabilare i deras förhållande.

”Inte riktigt,” sade han. ”Jag försöker verkligen att hålla mitt sinne i nuet. Inte oroa mig om framtiden. Inte tänka på det förflutna.”

Emily gillade inte tanken på att han skulle oroa sig för deras framtid, och var tvungen att hindra sig själv från att kräva att veta exakt vad som fanns att oroa sig för. Istället frågade hon: "Finns det mycket att tänka på?"

Daniel hade inte avslöjat särskilt mycket om sitt förflutna. Hon visste att han hade förflyttat sig mycket, att hans föräldrar skilde sig och hans pappa drack, att han sa att det var tack vare hans egen pappa som han hade en framtid.

"Ja," sade Daniel. "En hel del."

Och sedan blev han tyst igen. Emily ville att han skulle ge mer men hon såg att han inte kunde det. Hon undrade om han visste hur mycket hon önskade att han skulle öppna upp sig för henne.

Men med Daniel handlade det om tålamod. Han skulle tala när han var redo, om han någonsin blev redo.

Och om den dagen någonsin kom, hoppades hon att hon fortfarande skulle vara redo för att lyssna.