Читать книгу Tre spioner i kallt krig - Wilhelm Agrell - Страница 4

Spioner är ofta kända och omskrivna utifrån sina gärningar, som kan vara hyllade eller bespottade eller inte sällan bådadera. Den enes spion är definitionsmässigt den andres hjälte. Det är också i allmänhet lättare att skildra spioneriet än att skriva om själva spionen. I en del fall har de skrivit memoarer, som naturligtvis inte är några pålitliga källor. Eller så har personer i deras omgivning skrivit om vad de sett och vetat, eller också inte sett och inte förstått. Spionen, den undanglidande gestalt som i enlighet med beredskapsårens varningsaffisch lägger pussel, lämnar inte sällan ett annat pussel åt eftervärlden att försöka komma underfund med.

Kärnan i spionaget, det som med en fackterminologisk eufemism betecknas som personburen inhämtning med särskilda metoder, finns här hos spionen själv, och handlar om lojaliteter, om bevekelsegrunder och ofta också om förmågan till dubbelspel. En framgångsrik spion måste kunna dupera sin omgivning och inte sällan också sig själv. Alla har inte dessa förutsättningar. En perfekt spion behöver, som i John le Carrés roman, ha formats av den rätta bakgrunden och skolats in i denna speciella form av rollspel.

Men spionaget tär oundvikligen på utövaren. De som inte har tillräckligt goda nerver sållas i bästa fall bort på ett tidigt stadium. Men också för dem som har rätta förutsättningar – och för vilka dubbelspelet i sig kan utgöra en lockelse eller till och med en drog – är spioneriet något som kräver sin tribut. Behovet av ständig vaksamhet, liksom vetskapen att det förflutna när som helst kan ligga i bakhåll, bryter inte sällan ner utövaren av detta världens näst äldsta yrke.

De flesta av underrättelsehistoriens myriader av spioner är inga udda existenser. De är människor som utövat sitt värv för att tjäna pengar – den i särklass vanligaste orsaken – eller som gjort det av övertygelse. Tusentals till synes helt vanliga män och kvinnor i det av Tyskland ockuperade Europa riskerade liv och lem för att förse motståndsrörelser, exilregeringar och Tysklands motståndare med underrättelser från fältet. Men vem är sist och slutligen »helt vanlig«? Och vad kännetecknar de människor som dras djupt in i denna verksamhet?

Detta är tre sådana berättelser. De är fristående från varandra men har samtidigt en rad beröringspunkter: somliga av dem är uppenbara, andra är mer indirekta och framträder först under berättelsernas gång. De tre personer, eller snarare livsöden, som skildras är sinsemellan mycket olika. Valter Krivitskij – eller Samuel Ginsberg – är en idag bortglömd sovjetisk underrättelseofficer som hoppade av 1938. Driven av sin övertygelse att varna västmakterna för en stor annalkande fara i form av ett förestående tysk-sovjetiskt närmande begav han sig till USA. Men hans försök till visselblåsande kom för tidigt, få förstod vem han var, vad han visste och vad han ville få sagt. Eller så ville de helt enkelt inte höra på det örat i en tid då USA fortfarande tycktes leva i fred, med andras krigsmuller på tryggt avstånd. Mannen som förgäves försökte skaka liv i världen hittades till sist död på ett hotellrum med sin nyinköpta automatpistol bredvid sig. Mord? Självmord? Eller kanske spår efter en verklig expert som förmått kombinera båda alternativen.

Den andra berättelsen är om möjligt ännu mindre känd. Den tyskspråkiga författarinnan Gusti Stridsberg slog i början av 1960-talet igenom stort med sin fängslande och välskrivna självbiografi Mina fem liv. Ingen – eller snarare enbart ett fåtal personer – visste att den späda sjuttioåriga damen egentligen hade betydligt mer att berätta, att det också hade funnits ett sjätte liv som Klara, sovjetiska NKVD:s skickligaste och mest betydelsefulla agent i Stockholm under krigsåren.

Den tredje berättelsen slutligen är den i särklass mest uppmärksammade men ändå aldrig riktigt färdigskrivna. Kim Philby är och förblir svår att få grepp om, mannen som i mångt och mycket personifierar begreppet storspion och som förrådde sitt land, sina kolleger, sina vänner och de av sina fyra fruar som visste för mycket. Philby har också i hög grad blivit symbolen för spionen som kom undan, som slank ur nätet just när det började dras åt och flydde till Moskva. Sedan är det i och för sig tveksamt om en ständigt övervakad exiltillvaro i det sensovjetiska Moskva riktigt är vad som menas med att komma undan.

Det är inte någon slump att de tre berättelserna rör sig genom samma Europa och passerar samma historiska ödesår. Att berättelserna successivt får allt fler beröringspunkter är alltså följdriktigt, och det gäller inte enbart det gemensamma historiska skeendet, underrättelsespelets scenväxlingar och själva spionagets psykologiska bottnar. Beröringspunkterna är också högst konkreta i tiden och rummet. En sådan punkt, eller snarare gemensam arena, utgör det spanska inbördeskriget, det krig som i det långa historiska perspektivet alltmer kommit att framstå som ett betydelsefullt preludium till 1900-talets sammanflätade ideologiska och maktpolitiska sammandrabbningar under den period som på underrättelseområdet utgjorde en fortlöpande kraftmätning mellan växlande parter.

Det är i Spanien NKVD-officeren Krivitskij genomskådar det stalinistiska maktspelet, som Gusti Stridsberg, då som Gusti Jirku, iförd brigadisternas karaktäristiska basker kryssar fram i ambulans mellan bombnedslagen som reporter medan journalist- och agentkollegan Kim Philby på andra sidan frontlinjen färdas i en bil som perforeras av splitter från en republikansk granat. Det ligger en bitter ironi i att alla tre, åtminstone här, när deras livsöden löper parallellt i tidens, rummets och handlingens helhet, också är övertygade både i sitt motstånd mot fascismen och i sin tro på den kommunistiska internationalens storslagna ideal.

Alla huvudpersonerna passerar också vid något tillfälle genom dåtidens stora metropoler Wien, Berlin, Moskva och Paris, ibland så nära varandra att de tre, som ändå rätteligen hör hemma i skilda berättelser, mycket väl skulle ha kunnat passera varandra på gatan eller suttit på samma kaféer. Om de historiska essäer som här följer skulle ha avslutats med en novell är det inte uteslutet att de tre där hade fått stråla samman, möjligen med helt oväntade följder.

Wilhelm Agrell