Читать книгу Sagor af Z. Topelius - Zacharias Topelius - Страница 4

Innehållsförteckning

Nu få wi höra en mycket märkwärdig saga, som ochså kunde heta: högmod går för fall, men eftersom der talas bara om en kyrktupp, så må den heta efter honom, och hwarochen får tänka om den just hwad han behagar.

Det war engång en kyrktupp, som satt uppå ett mycket högt torn. Hwarifrån, han war hemma och huru han kommit sig så högt upp i werlden, det är minsann intet godt att säga. Wißt tror man att hans pappa war ingen wanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära i träd både fläkterörnar och skepp, och så tror man att timmermannen lagat honom af en stock och hißat honom med tåg upp på tornet, efter han war stocklat och ej kunde lära sig flyga. Men kanske tar man fel; kanske war han fordom premiertupp i den stora fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och råkade på en af sina utflygter komma för nära kyrkan, och allt hedniskt otyg, som kommer den för nära, förwandlas i ögonblicket till träd eller sten. Alltnog, kyrktuppen satt nu på tornet allrahögst upp, så högt att derifrån syntes hela jorden ej stort större än en pankaka och menniskorna liksom flugor, hwilka sprungo omkring och snålades på pankakan, tills någon kom och körde bort dem derifrån.

Kyrktuppen war mycket stor. Han hade en hög rödmålad tuppkam ofwanför näbben, gröna ögon så stora som trädtallrikar och en mycket yfwig stjert. I hans mage rymdes wäl tre tunnor råg, så glupsk war han. Ochså må man tro att han war högfärdig. För det han war så stor och satt så högt upp, tyckte han ingen i werlden war hans like. Annars säger man om alla tuppar att de ha en släng af högfärdssjukan och det kan man wäl se på deras fasoner, när de sitta och brösta sig på sophögen och sträcka näbben i wädret, liksom wille de säga till hwarochen som ser dem: hwad är du för fnask?

Men man skall få se att sådant slutas illa. Mången stormodig tupp har mistat nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan han en stund flaxat omkring utan hufwud och suttit fundersam på planket, har han utan krus blifwit plockad och lagd i stekgrytan och till slut blifwit uppäten, precis som andra fåglar, med ordentlig sås och lingonsylt och gurkor.

Kanske war det för det han wißte att han ej dugde att halshuggas och ätas, som kyrktuppen war ännu mycket högfärdigare än andra tuppar. Hwart han än koxade omkring med sina stora gröna ögon, såg han ingen i hela werlden som satt så högt upp som han. Han började derföre tro, att han war förmer än alla andra och att hela werlden borde wara honom underdånig, och derwid tänkte han wid sig sjelf så här:

"Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min like bland tuppar finns inte. Jag är ett riktigt tuppmajestät. Det syns påtagligen att den här kyrkan är bygd enkom för min skull, för att skaffa mig en plats, som är wärdig min höga rang. Och efter jag sitter högst på kyrkan, så måtte jag wäl wara den, hwilken man dyrkar som den högste; till min ära uppstämmer orgeln sina lofsånger, och menniskorna här nedanföre, som hwar söndag samlas här omkring kyrkan, komma hit blott för att tillbedja mig. Ja det är wißt, att en stor, en mäktig, en högst förnäm tupp är jag."

Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och det hade ochså kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta wille han inte och äta behöfde han inte. Det war ej utan, att han ju ibland med en wiß afund betraktade prostens höns, som någongång trippade ända fram till tornfoten och krafsade så behändigt upp sanden och plockade sig ett och annat korn.

En dag hände sig att en kråka råkade flyga öfwer kyrkan nära förbi kyrktuppen, som satt der fnurrig och twär och förargade sig öfwer att någon understod sig flyga nästan likaså högt som han behagade sitta.

"Qua! qua! skrek kråkan, hur står till, tupp?"

"Hwad angår det dig? snäste tuppen. Jag tycker du åtminstone kunde kalla mig Ers Excellens."

"Hjertans hjerna, skrattade kråkan. Men så säg mig, blir det inte i längden tråkigt för Ers Excellens att sitta så der ensam och göra ingenting. Jag tycker Ers Excellens skulle gifta sig.”

"Jag gifta mig? sade kyrktuppen. Hwar skulle jag finna någon höna så hög och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?”

"Ers Excellens har rätt, en sådan finns ej i hela werlden. Men åtminstone borde Ers Excellens ta sig något arbete för händer. Sådant förkortar tiden och gör att man blir glad till sinnes som en spelman.”

"Arbete? fnurrade tuppen och såg på kråkan med mycket förakt. Stort och förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det paßar sig inte.”

"Åhå, tänkte kråkan wid sig sjelf när hon flög bort, du har ej mycket sett dig omkring i werlden, kära tupp, så högt du än sitter. Jag wet rätt wäl att högtuppsatt folk ofta har mera arbete och bekymmer än de som äro lägre. Men sådana der dumdryga kaxar, som kyrktuppen der, tro förnämheten bestå deruti att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter stocklat och låter andra paßa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns ochså att kyrktuppen är flera hundra år gammal och tänker så som man tänkte i hans ungdomstid, ty nu begriper man bättre än förr att alla warelser på jorden måste arbeta och wara flitiga, om de wilja wara lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen, utan för det han är så genomlat, så säger han: det paßar sig ej för mig att arbeta.”

Och så war det werkligen som kråkan trodde. Tuppen war lat och högfärdig, det war hela saken. I flera hundra år hade han suttit deruppe på tornspetsen och ej gjort strå i kors, ej engång så mycket som galat; ja han war så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra åren; då kan man tänka huru genompiskadt lat han war. Han hade nu riktigt behöft sig en risbastu. Men wi få wäl höra huru det gick med honom.

En wacker dag, när kyrktuppen som wanligt satt och stirrade ut i himlens blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. Hwad kan det wara? tänkte han, det är ju ingen söndag i dag. Snart nog fick han ochså se hwad det war.

Det war en lindansare, som hade spännt upp ett tåg emellan kyrktornet och klockstapeln och på det tåget hoppade en liten goße och en liten flicka och dansade mot hwarandra och gjorde förunderliga swängningar. Jaså, tänkte tuppen, war det inte annat? hwad bryr jag mig om sådant pjoller?

Men rätt som det war, kastade den lilla lindansaren en slängkyß åt folket och så for han af som en katt uppför kyrktornet, ty der woro af gammalt jernpinnar inslagna i wäggen, den ena ofwanför den andra. Upp efter jernpinnarne klef nu den lilla goßen och kom allt högre och högre; till slut war han nära tuppen. Åhå, tänkte tuppen och såg himmelsskriande arg ut.

Men goßen lät sig inte förtryta, utan ett tu tre war han med ett språng upp på tuppens rygg och satte sig att rida och höll sig fast med händerna wid tuppens hals. Hopp fåla! sade han.

Då skall man tro att tuppen gjorde stora ögon och fann sig grufweligen förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela werlden war hans like, och nu satt der en näswis pojkbytinge på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla!

Först wäntade han att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfwer en sådan oförskämdhet. Men när ingenting blef af, började tuppen wrida och swänga sig åt alla wäderstreck i sin stora förödmjukelse, ty hwad skulle han göra? Han hade ju warit så lat att han hwarken lärt flyga eller gala, derföre fick han nu sitta tyst och stilla och tåla den knäcken som hans högfärd fick, när goßen red på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla! Jo jo, det går så, när man är lat och högfärdig, så råkar man till sist illa ut här i werlden.

Nu, som sagdt, satt kyrktuppen der på samma tornspets i flera hundrade år och wäntade allt att någon owanlig lycka ändå till slut skulle wederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske wäntade han att, der han satt, bli förgylld med klaraste gull och skina som solen, eller trodde han att han en dag skulle bli utropad till hela jordens stortuppsultan. Alltnog, han wäntade och wäntade, men aldrig kom den stora lyckan.

Huru länge han nu wäntade, så blef han dock på sistone mycket gammal och murken, så att den ena trädbiten efter den andra föll af honom när det blåste. En dag när det war en stark storm, kom en wäderpust farande öfwer kyrkan och blåste bort tuppen från tornspiran och förde honom genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, wimmelkantig som han war, för allrasista gången ångra att han ej lärt sig flyga och gala, ty hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit på rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och dref der omkring med wågorna, tills han kastades upp på en strand och blef der liggande.

Och på stranden war en liten stuga och i den lilla stugan bodde en gammal gumma, som hade en goße och en flicka. Och goßen och flickan lekte en gång på stranden och hittade der den stackars gamla kyrktuppen, som nu war mycket bedröflig att se, ty wågorna hade bortsköljt målningen af honom och han hade skubbats mot stenarna, så att han war utan både näbb och stjert. Då sade barnen: "se der få wi oß en präktig kråkskrämma, efter mamma klagar att kråkor och sparfwar äta upp hennes sådda ärter. Kom, låt oß ta ett tåg och hala honom upp i ärtlandet.”

Och så blef då kyrktuppen på sina gamla dagar satt till en kråkskrämma i en gammal gummas ärtland, i stället för att bli förgylld och utropas till hela werldens stortuppsultan. Och när då samma kråka, som engång i hans wälmaktsdagar kallat honom Ers Excellens, kom flygande till ärtlandet en dag, kände hon igen sin gamla wän och ropade så högt att alla kråkor i hela nejden hörde det: "se på Hans Excellens kyrktuppen, som nedlåtit sig att bli en simpel kråkskrämma! jo jo, högmod går för fall.”

Men en gammal kråka, som satt nära intill på en gärdsgårdsstör, bannade den andra och sade: "må wara att tuppen warit högfärdig och lat och att det derföre gått honom illa, men nu är han gammal och olycklig, och den gamla och olyckliga får man aldrig försmäda, äfwen om han skulle ha gjort illa i sina unga dar. Det kan ingen weta huru det går med en sjelf på ålderdomen.”

Det allt hörde den gamla kyrktuppen. Men han kunde ej swara dem ett ord, ty han war utan näbb.