Читать книгу Moralens utveckling - CH. Letourneau - Страница 3

Innehållsförteckning

I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.

Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling, som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi nu skola sysselsätta oss.

De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften utvecklar sig egoismen och ur släktbevarelsedriften altruismen, båda lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta sammanhang icke endast själfviskhet. Ordet innefattar här äfven själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse — eller med ett ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en »individ» — d. v. s. en viss själfständig personlighet — häfdar sin säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. Altruism[2] åter är känslan för andras väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till andras lycka.

Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men begreppen om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes som samhällets fullhet af lif.

Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam som aktningen för sanningen medger.