Читать книгу Moralens utveckling - CH. Letourneau - Страница 4

Innehållsförteckning

En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror på att man genom öfning kan befästa de nödiga och utesluta de onödiga rörelserna. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på ett s. k. fysiologisk minne hos muskler, närver och i synnerhet närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är olikt det psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man kan ju gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att medvetet minnas alla de tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt — eller rättare automatiskt — utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara, och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]

Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa »anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]

Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter — och lättare — utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta huru sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel kunde mångfaldigas.

Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa »instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser, till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika karaktärer: bland de högre djuren visa individer af samma slag äfven mycket olika karaktärer.