Читать книгу Lifvet på Island under sagotiden - Hans Hildebrand - Страница 5

Innehållsförteckning

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill jag framställa det forntida lifvet på Island.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius, kallades från sin verksamhet härnere år 865 — ett af de få årtal i vår äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke till vår historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen, genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord, “vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s. att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår, då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade, möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år 874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.

Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara sig i det yttre — farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med 300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.

Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde, öfverfölls i Norska skären och togs — för kung Haralds räkning.

Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet. “Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom, for han i viking i österväg — till Östersjöns östra stränder — och vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen. Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt, hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens räkning tagit hans skepp — de voro konungens fränder — dödar en af dem och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte på sin konung.

Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf, dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren. Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått — Thorolfs skepp, som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter, att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de nuvarande Hebriderna, men — för egen räkning. Då drog Harald in hans egendomar i Norge.

Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till dessa senare — de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd — och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem. Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom — den s. k. skuldaliden — och många vänner dessutom samt sitt bohag samt större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning, på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det gamla templet i Norge — den ena var öfverst utskuren till en bild af Thor — kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890 och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna — det är endast de märkligaste, jag omnämnt — spridde sig hastigt och lockade mången, som tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar — sagan tillägger honom begge hedersnamnen — och måste vika för öfvermakten. Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe. Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af Kettil Plattnäsas döttrar.[7]

En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades Anund träfot.

Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga, om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].

Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de, som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten, till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och qvad:

Likt böljan är det onda

Lifvet för spjuthvässaren.

Hafvets gångare

Hastar till fjerran land.

Länder rika och vänners flock

Lemnar jag och till slut —

Klent är bytet, får jag

Kallbak och lemnade åkrar.»

“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna en del af sin jord och då stannar Anund.

Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann Grönland.

Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande omständigheter, de foro dit — för ro skuld. Hur mången af oss skulle väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?

Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka sig en fristad i något annat af Nordens länder — det var ju mången, som hade fränder i alla tre — men han gör det icke. Det skall vara god landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag framdeles får påpeka.

I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät, men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade, der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna — och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.

Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år 888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig, den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200 år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn — de Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika — samt t. ex. tvenne trälar — Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera — och tre hemmamän — samme Geirmund hade åttatio — så blir den nyss uppgifna siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår — så hade ön år 1786 tiotusen invånare mindre än tre är tidigare — och oberoende af dessa tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.

Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön — här var ingen brist på stridigheter — utan de foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.