Читать книгу Lifvet på Island under sagotiden - Hans Hildebrand - Страница 6

Innehållsförteckning

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest — åtminstone under större delen af landnamstiden — man fick jord för allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill, att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, kyliga vintern — och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen — hvem af oss ville väl der söka ett hem? Och likväl — för att nämna ett exempel — när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om man har skäl för antagandet, att skogen — han bestod förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och rönn — derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — utom på ett ställe — vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der