Читать книгу Innan han dödar - Блейк Пирс - Страница 11

Mackenzie blev förvånad när hon kom in i Hailey Lizbrooks lägenhet. Det såg inte ut som hon hade förväntad sig. Det var prydligt och välstädat, möblerna var smakfullt utplacerade och putsade. Inredningsstilen var typisk för en huslig kvinna, från de matchande kaffemuggarna med gulliga livsvisdomar till kastrullhängare med snirkliga krokar vid spisen. Det var tydligt att hon hade haft ordning och reda i allt från heminredningen till sönernas frisyrer och pyjamasar.

Det var på många sätt den familj hon själv alltid drömt om att ha.

Mackenzie drog sig till minnes från dokumentationen att pojkarna var nio och femton, den äldre var Kevin och den yngre var Dalton. När hon träffade Dalton var det tydligt att han hade gråtit mycket, hans blå ögon var pösiga och rödsprängda.

Kevin, däremot, såg mest arg ut. Detta visade sig inte minst när de satt sig ner och Porter hade tagit kommandot. Han började prata med pojkarna på ett sätt som lät både nedlåtande och som en förskolelärare som försökte för mycket. Mackenzie rös till när hon hörde Porter prata.

"Nu skulle jag behöva veta om er mamma hade några manliga vänner", sa Porter.

Han stod i mitten av rummet medan pojkarna satt i vardagsrumssoffan. Haileys syster, Jennifer, stod i det angränsade köket och rökte en cigarett under köksfläkten.

"Menar du som en pojkvän?" frågade Dalton.

"Javisst, det skulle kunna vara en manlig vän", sa Porter. "Men det är inte riktigt det jag tänker på. Jag menar vilken man som helst som hon kan ha pratat med mer än en gång. Även någon som exempelvis brevbäraren eller någon i mataffären."

Båda pojkarna tittade på Porter som om de förväntade sig att han snart skulle utföra ett trolleritrick eller plötsligt gå upp i rök. Mackenzie gjorde det samma. Hon hade aldrig hört honom prata med en så mjuk röst. Det var nästan komiskt att höra en så mild stämma komma ur hans mun.

"Nej, jag tror inte det", sa Dalton.

"Nej", instämde Kevin. "Och hon hade inte någon pojkvän heller. Inte som jag känner till."

Mackenzie och Porter tittade mot spisen och Jennifer efter ett svar. Hon svarade med en axelryckning. Mackenzie var ganska säker på att Jennifer var i någon form av chock. Det fick henne att fundera på ifall det möjligen skulle finnas någon annan familjemedlem som skulle kunna ta hand om pojkarna ett tag, eftersom Jennifer uppenbarligen inte verkade vara en lämplig vårdnadshavare för tillfället.

"Okej, människor som ni och er mamma var ovänner med då?" frågade Porter. "Hörde ni henne någonsin gräla med någon?"

Dalton skakade bara på huvudet. Mackenzie var rätt säker på att killen var på väg att börja gråta igen. Kevin, däremot, himlade med ögonen mot Porter.

"Nej", sa han. "Vi är inte dumma i huvudet. Vi vet vad du försöker få fram. Du vill veta om vi kan komma på vem som kan ha dödat vår morsa, eller hur?"

Porter såg ut som om han hade fått ett slag i magen. Han sneglade nervöst på Mackenzie men lyckades återfå fattningen hyfsat snabbt.

"Tja, jo", sa han. "Det är vad jag försöker få fram. Men det verkar ju stå klart att ni inte har någon information att ge."

"Tror du det?" sa Kevin sarkastiskt.

Ett spänt ögonblick infann sig där Mackenzie var säker på att Porter skulle ryta ifrån. Kevin såg på Porter med en ansträngd blick, nästan som om han utmanade Porter att fortsätta försöka.

"Ja, ja", sa Porter, "Jag tror bestämt att jag har besvärat er nog, pojkar. Tack ska ni ha."

"Vänta", sa Mackenzie. Hennes invändning kom reflexmässigt och hon blev förvånad själv när hon hörde sin röst.

Porter gav henne en blick som hade kunnat smälta vax. Det var tydligt att han kände att det var slöseri med tid att prata med dessa två sörjande pojkar, särskilt med en femtonårig som hade uppenbart svårt för auktoriteter. Mackenzie skakade av sig hans blick och satte sig på knä så att hon hamnade i ögonhöjd med Dalton.

"Tror du att du skulle kunna gå ut i köket till din moster, en liten stund?"

"Ja", sa Dalton. Hans röst var skör och hes.

"Inspektör Porter, kan inte du gå med honom?"

Återigen fick hon en hatfull blick från Porter. Mackenzie stirrade tillbaka på honom utan att blinka. Hon spände sitt ansikte så att det kändes som sten och hon visade bestämt att den här gången skulle hon inte backa. Ville han tjafsa skulle hon ta diskussionen utanför. Men det var tydligt att han inte ville riskera att generas framför två barn och en nästan katatonisk kvinna.

"Självfallet", väste han mellan tänderna.

Mackenzie väntade en stund medan Porter och Dalton gick in i köket.

Hon reste sig upp igen. Hon visste att när barn kommit upp i runt tolvårsåldern så fungerade inte längre taktiken att sitta på knä och prata.

Hon såg på Kevin och märkte att trotsigheten han visat Porter fortfarande satt i.

Mackenzie hade ingenting emot tonåringar, men hon visste att de ofta var svåra att prata med, särskilt när de var mitt uppe i sorgearbetet. Men hon hade sett hur Kevin svarat Porter och tänkte att hon visste hur hon skulle kunna nå fram till honom.

"Jag tror att jag fattar, Kevin", sa hon. "Känner du att vi dök upp här för fort? Tycker du att vi är okänsliga som kommer här och ställer frågor så snart efter att ni fick höra nyheterna om er mamma?"

"Typ", sa han.

"Känner du inte för att prata just nu?"

"Jo, jag är okej med det", sa Kevin. "Men den där gubben är en idiot."

Mackenzie såg en öppning. Hon skulle kunna ta sin vanliga professionella och formella roll, eller så skulle hon ta vara på det här tillfället och bli bundis med en arg tonårspojke. Hon visste att i tonåringars värld så var ärlighet det viktigaste av allt. De gick med på vad som helst när deras känslor fick styra.

"Du har rätt", sa hon. "Han är en idiot."

Kevin tittade storögt på henne. Hon hade överraskat honom. Det var tydligt att detta inte var ett svar han hade väntat sig.

"Men det ändrar inte faktumet att jag måste jobba med honom", tillade hon med sin mest inkännande röst. "Det ändrar inte heller faktumet att vi är här för att hjälpa er. Vi vill få reda på vem som gjorde det här mot din mamma, vill inte du det?"

Han var tyst en lång stund, sedan nickade han.

"Tror du att du skulle kunna prata med mig, då?" frågade Mackenzie. "Bara några snabba frågor, sen sticker vi härifrån."

"Och vem kommer hit efter det?" frågade Kevin misstänksamt.

"Ska jag vara ärlig?"

Kevin nickade och hon såg att han var nära att börja gråta. Hon undrade ifall han hade hållit tillbaka tårarna under hela den här tiden, för att framstå som stark inför sin bror och moster.

"Tja, efter att vi åker härifrån så kommer vi att rapportera in den information som vi fått, och sedan kommer socialtjänsten att komma hit för att kunna säkerställa att din moster Jennifer är lämplig att ta hand om er under tiden som de sista förberedelserna görs för din mamma."

"För det mesta är hon lugn", sa Kevin och tittade mot Jennifer. "Men hon och morsan var riktigt nära. Typ som bästa vänner."

"Så är det med systrar ibland", sa Mackenzie, utan att ha en aning om ifall det var sant eller inte. "Men nu behöver jag veta om du kan fokusera på mina frågor. Kan du det?"

"Ja."

"Vad bra. Så, jag tycker inte om att behöva fråga dig om det här, men det är rätt viktigt. Vet du vad din mamma arbetade med?"

Kevin nickade samtidigt som han stirrade ner mot golvet.

"Ja", sa han. "Och jag vet inte hur, men andra i skolan visste också. Någons kåta farsa var antagligen på klubben och såg henne och kände igen henne från något föräldramöte eller något. Det suger. Jag blev retad för det jämt."

Mackenzie kunde bara föreställa sig vilken plåga det måste ha varit, men hon fick också förbannat mycket större respekt för Hailey Lizbrook. Visst, hon strippade mot betalning på kvällarna men under dagtid var hon uppenbarligen en mamma som var engagerad i sina barn.

"Okej", sa Mackenzie. "Eftersom du känner till hennes arbetsplats, så kan du föreställa dig vilken typ av män som går till den ett sånt ställe, eller hur?"

Kevin nickade, och Mackenzie såg hur den första tåren gled nedför hans vänstra kind. Hon var nära att sträcka ut sin hand mot honom för att ge tröst, men hon ville inte riskera att det skulle göra honom upprörd.

"Jag vill att du hjälper mig genom att fundera på om din mamma någonsin kom hem och var arg eller upprörd över någonting. Jag vill också att du funderar på några män som kan ha... ja, om några män följde med henne hem."

"Ingen följde någonsin med henne hem", sa han. "Jag såg typ aldrig morsan arg eller upprörd över någonting. Enda gången jag såg henne upprörd var när hon höll på att tjafsa med juristerna förra året."

"Juristerna?" frågade Mackenzie. "Vet du varför hon pratade med jurister?"

"Typ. Jag vet att någonting hände på jobbet en kväll och att hon vände sig till några jurister efter det. Jag hörde delar av det när hon pratade i telefon. Jag är rätt säker på att hon pratade med dem om ett besöksförbud."

"Och tror du att detta handlade om något som hänt på arbetsplatsen?"

"Jag är inte helt säker", sa Kevin. Han verkade lite uppmuntrad när han märkte att han hade berättat något som skulle kunna vara till hjälp. "Men jag tror det."

"Detta var till stor hjälp, Kevin", sa Mackenzie. "Finns det något annat du kan komma på?"

Han skakade långsamt på huvudet och tittade sedan Mackenzie i ögonen. Han försökte vara stark men det fanns så mycket sorg i pojkens ögon att det fick Mackenzie att undra hur det var möjligt att han ännu inte hade brutit ihop.

"Mamma skämdes över det, vet du." sa Kevin. "Hon jobbade hemifrån litegrann under dagarna. Hon var någon slags teknisk skribent, gjorde hemsidor och så. Men jag tror inte att hon tjänade så mycket pengar. Hon gjorde det andra för att tjäna pengar för att vår pappa... ja, han stack för längesen. Han skickar aldrig pengar längre. Så mamma... hon var tvungen att ta det här andra jobbet. Hon gjorde det för mig och Dalton och..."

"Jag vet", sa Mackenzie, och den här gången sträckte hon ut handen. Hon lade sin hand på hans axel och han verkade vara tacksam över det. Hon märkte att han verkligen ville gråta men att han antagligen inte tänkte låta det hända framför främlingar.

"Inspektör Porter", sa Mackenzie. Han kom ut från det andra rummet och stirrande på henne.

"Hade du några fler frågor?" Hon skakade subtilt på huvudet när hon ställde frågan, i hopp om att han skulle fatta vinken.

"Nej, jag tror att vi är klara här", sa Porter.

"Okej", sa Mackenzie. "Återigen, stort tack för vi fick prata med er, killar."

"Ja, tack", sa Porter och anslöt till Mackenzie i vardagsrummet. "Jennifer, du har ju mitt nummer så om du kommer på någonting som skulle kunna vara till hjälp för oss, tveka inte att höra av dig. Även de minsta sakerna kan vara till stor hjälp."

Jennifer nickade och kraxade fram ett "tack."

Mackenzie och Porter lämnade och gick några trätrappor ner mot lägenhetskomplexets parkeringsplats. När de var på tillräckligt långt avstånd från lägenheten, gick Mackenzie närmare Porter. Hon kunde känna hur han nästan kokade över av ilska, men hon valde att strunta i det.

"Jag fick en ledtråd", sa hon. "Kevin sa att hans mamma jobbade på att få igenom ett besöksförbud mot någon på arbetsplatsen förra året. Han sa att det var den enda gången han sett henne verkligt upprörd eller arg över någonting."

"Bra", sa Porter. "Det betyder att någonting gott kom ur att du underminerade mig."

"Jag underminerade dig inte", sa Mackenzie. "Det var helt enkelt så att jag såg att situationen mellan dig och den äldste sonen höll på att spåra ur, så jag bröt in för att lösa det."

"Skitsnack", sa Porter. "Du fick mig att verka svag och underlägsen inför ungarna och deras moster."

"Det är inte sant", sa Mackenzie. "Och även om det var sant, vad spelar det för roll? Du pratade med barnen som att de var idioter och knappt förstod språket."

"Du agerade på ett uppenbart respektlöst sätt", sa Porter. "Låt mig påminna dig om att jag har haft det här yrket längre än vad du har levt. Om jag behöver någon som bryter in och hjälper mig, så kan du vara jävligt säker på att jag frågar först."

"Du avslutade det, Porter" svarade hon. "Det var över, minns du det? Det fanns inget kvar att underminera. Du var på väg ut genom dörren. Det var ditt beslut. Och det var fel beslut."

De hade nått bilen nu, och medan Porter låste upp stirrade han med brinnande ögon på Mackenzie över taket.

"När vi kommer tillbaka till stationen kommer jag att gå till Nelson och lämna in en förfrågan om att bli omplacerad. Jag är färdig med den här respektlösheten."

"Respektlösheten", sa Mackenzie och skakade på huvudet. "Du vet inte ens vad det ordet betyder. Du skulle ju kunna börja med att fundera på hur du behandlar mig."

Porter gav ifrån sig en skälvande suck och satte sig i bilen, utan att säga något mer. Mackenzie var fast besluten att inte låta Porters stela humör få henne ur balans, när även hon satte sig i bilen. Hon tittade över axeln mot lägenheten och undrade om Kevin hade tillåtit sig själv att gråta ännu. I det stora hela så framstod bråket med Porter inte som särskilt viktigt.

"Vill du avrapportera?" frågade Porter, tydligt förbannad över att ha blivit trampad på.

"Ja," sa hon och tag fram sin telefon. Medan hon letade fram Nelsons nummer kunde hon inte förneka att en viss tillfredställelse långsamt växte i henne. En ansökan om besöksförbud hade lämnats in för ett år sedan och nu var Hailey Lizbrook död.

Vi har den jäveln, tänkte hon.

Men samtidigt undrade hon om det verkligen skulle vara så enkelt att lösa det här saken.