Читать книгу Innan han dödar - Блейк Пирс - Страница 12

Mackenzie kom hem klockan 22:45, utmattad. Det hade varit en lång och krävande dag, men hon visste att hon inte skulle kunna sova ännu på ett tag. Hon var alldeles för fokuserad på ledtråden som Kevin Lizbrook hade lämnat. Hon hade ringt in informationen till Nelson, som hade lovat att han skulle ordna så att någon ringde till strippklubben och den av advokatfirmorna som hade arbetat med att ta fram hennes ansökan om besöksförbud.

Medan hennes hjärna jobbade på högvarv satte Mackenzie på lite musik, tog en öl från kylskåpet och tappade upp ett bad. Vanligtvis var hon inte förtjust i att bada, men ikväll kändes musklerna i hennes kropp alldeles för spända. Under tiden som badkaret fylldes med vatten gick hon runt och plockade upp efter Zack, som uppenbarligen hade väntat till sista sekunden igen med att ta sig iväg till jobbet.

Hon och Zack hade flyttat ihop för lite över ett år sedan, i ett försök att vidta alla tänkbara åtgärder i sin relation för att avvärja frågan om giftermål så länge som möjligt. Mackenzie kände sig redo att gifta sig, men Zack verkade livrädd. De hade varit tillsammans i tre år nu, och medan de två första åren varit jättebra, hade det senaste året snarare definierats av monotoni och Zacks rädsla för att vara ensam och att gifta sig. Om han fick möjligheten att befinna sig någonstans mellan de två alternativen, med Mackenzie som sin trygghet, så verkade han vara nöjd.

Samtidigt som hon samlade ihop två smutsiga tallrikar från soffbordet och klev över en Xbox-skiva på golvet, funderade Mackenzie på om hon var färdig med att vara en snuttefilt. Det var dessutom så att hon inte längre sig säker på att hon skulle vilja gifta sig med Zack om han skulle fråga henne imorgon. Hon kände honom allt för väl, hon hade föreställt sig hur livet som gift med honom skulle vara, och ärligt talat såg det inte särskilt lovande ut.

Hon hade fastnat i ett dött förhållande, med en partner som inte satte värde på henne. På samma sätt, insåg hon, satt hon fast i ett jobb där kollegorna inte uppskattade henne. Det kändes som att hela hennes liv hade hakat upp sig. Hon visste att hon behövde förändra saker och ting men det kändes skrämmande. Och med tanke på hur utmattad hon var, så hade hon helt enkelt inte energin som krävdes.

Mackenzie gick tillbaka till badrummet och vred av vattenkranen. Ångan steg upp från vattenytan, som om den ville välkomna henne att kliva i. Hon klädde av sig, såg sig i spegeln och blev genast än mer påmind om att hon hade spenderat åtta år av sitt liv med en man som inte hade någon direkt vilja att binda sig. Hon kände att hon var attraktiv, på ett alldagligt sätt. Hon hade ett snyggt ansikte (kanske särskilt när hon hade håret uppsatt) och hon hade en fast kropp, även om den var lite smal och muskulös. Hennes mage var platt och hård — till den grad att Zack ibland skämtade om att hennes magrutor fick honom att känna sig hotad.

Hon gled i badkaret, med ölen vilande på ett litet bord bredvid henne. Hon andades ut tungt och lät vattnet omsluta henne. Hon blundade och slappnade av så gott hon kunde, men bilden av Kevin Lizbrooks ögon återkom ständigt framför henne, som i en loop.

Sorgen i dem hade varit nästan outhärdlig. Den påminde om en smärta som Mackenzie burit en gång, men som hon hade lyckats pressa tillbaka någonstans djupt inom sig.

Hon blundade och halvsov, bilden förföljde henne under hela tiden. Hon kände en tydlig närvaro, som om Hailey Lizbrook fanns i rummet med henne och uppmanade henne att lösa mordet.

*

Zack kom hem en timme senare, direkt från ett tolvtimmarspass på en lokal textilfabrik. Varje gång Mackenzie kände doften av smuts, svett och smörjmedel på honom, påmindes hon om att Zack saknade ambition. Mackenzie hade inget problem med jobbet i sig, det var ett respektabelt yrke för män som var byggda för hårt arbete och hängivenhet. Men Zack hade en kandidatexamen som han hade planerat att använda för att komma in på ett masterprogram och bli lärare. Den planen hade fallit i glömska för fem år sedan och han hade varit fast i rollen som arbetsledare på textilfabriken sedan dess.

Mackenzie var inne på sin andra öl när han kom hem, och hon satt i sängen och läste en bok. Hon tänkte att hon skulle försöka somna runt tretiden, vilket skulle ge henne en stabil nattsömn på fem timmar, innan hon skulle åka till jobbet vid nio nästa morgon. Hon hade aldrig brytt sig om sömnen särskilt mycket och hade upptäckt att om hon sov mer än sex timmar så var hon snarare slö och surmulen dagen efter.

Zack kom in i rummet med sina smutsiga arbetskläder. Han sparkade av sig skorna vid sidan av sängen och tittade på henne. Hon hade på sig ett linne och ett par cykelshorts.

"Hej älskling", sa han och studerade henne ingående. "Det här är trevligt ju att komma hem till."

"Hur var din dag?" frågade hon, utan att knappt titta upp från sin bok.

"Den var okej", sa han. "Men sen kom jag hem och hittade dig så här och då blev den plötsligt mycket bättre." Med de orden kröp han ner i sängen och mot henne. Han förde sin hand mot hennes kind och vinklade sitt huvud för att kyssa henne.

Hon släppte boken och drog sig genast undan. "Zack, är du galen?" frågade hon.

"Vadå?" frågade han konfunderat.

"Du är ju jättesmutsig. Inte nog med att jag precis har tagit ett bad, du smutsar ju ner lakanen med gud vet vad för all äcklig sörja."

"Herregud", sa han irriterat. Han såg medvetet till att smutsa av sig så mycket han kunde på lakanen när han rullade av sängen. "Varför är du så petig?"

"Jag är inte petig", sa hon. "Men jag skulle föredra att inte bo i en svinstia. Tack så mycket för att du städade efter dig innan du stack till jobbet, förresten."

"Åh, vad det är härligt att vara hemma", hånlog Zack, innan han gick till badrummet och stängde dörren efter sig.

Mackenzie suckade och drack det sista ur ölen. Hon såg sig sedan omkring i rummet. Zacks smutsiga arbetskängor låg fortfarande på golvet — där skulle de ligga tills han tog på sig dem nästa dag. Hon visste också att när hon skulle vakna imorgon och gå till badrummet, så skulle hon hittade hans smutsiga kläder i en hög på golvet där.

Skit samma, tänkte hon och återvände till sin bok. Hon läste bara några sidor, medan hon lyssnade på ljudet av rinnande vatten från badrummet där Zack duschade. Hon lade undan boken och gick ut till vardagsrummet. Hon plockade sin portfölj, bar den till sovrummet och tog fram den senaste akten om Lizbrook-mordet som hon hade hämtat på stationen innan hon åkte hem. Även fast hon behövde vila, om så bara för några timmar, kunde hon inte låta bli.

Hon läste igenom dokumenten, borrade sig djupt ner i detaljerna i hopp om att hitta något nytt. När hon var säker på att alla spår hade undersökts, såg hon Kevins tårfyllda ögon framför sig och det drev henne till att gå igenom alla dokumenten en gång till. Mackenzie var så uppslukad av sina papper att hon inte märkte när Zack kom in i rummet. Han luktade mycket bättre nu, och med handduken virad kring midjan såg han mycket bättre ut också.

"Förlåt för det där med lakanen", sa Zack, nästan frånvarande, medan han lät handduken falla och tog på sig ett par boxershorts. "Jag... jag vet inte... det är bara det att jag inte kan komma ihåg när du senast faktiskt gav mig någon uppmärksamhet."

"Pratar du om sex?" frågade hon. Till hennes förvåning kom hon på sig själv med att faktiskt vilja ha sex. Det kanske var det som skulle krävas för att hon skulle kunna slappna av och sedan kunna somna.

"Inte bara sex", sa Zack. "Jag menar all typ av uppmärksamhet. Jag kommer hem och antingen sover du eller så läser du brottsakter."

"Tja, det gör jag ju efter jag plockat upp din skit som du lämnat under dagen", sa hon. Du lever ditt liv som en liten pojke som väntar på att mamma ska städa upp efter honom. Så, jo, ibland jobbar istället för att glömma hur frustrerande du kan vara."

"Så, tillbaka till det här igen, alltså?" frågade han.

"Tillbaka till vad?"

"Tillbaka till att du gräver ner dig i arbete som ett sätt att ignorera mig."

"Jag använder det inte som ett sätt att ignorera dig, Zack. Just nu bryr jag mig mer om att ta reda på vem som brutalt mördade en tvåbarnsmamma än att säkerställa att du får den uppmärksamhet du behöver."

"Precis det här", sa Zack, "är anledningen till varför jag inte har bråttom att gifta mig. Du är redan gift med ditt jobb."

Det fanns tusentals kommentarer hon skulle kunna ge honom som svar, men Mackenzie visste att det var meningslöst. Hon visste att han, på ett sätt, hade rätt. I princip varje kväll fann hon sig mer intresserad av brottsakter som hon tagit hem, än av Zack. Hon älskade honom fortfarande, utan tvekan, men det fanns inget med honom som var nytt eller utmanande.

"God natt", sa han bittert och kröp ner i sängen.

Hon tittade på hans nakna rygg och undrade om det, på något sätt, var hennes ansvar att ge honom uppmärksamhet. Skulle det göra henne till en bra flickvän? Skulle det göra henne till ett bättre kap för en man som var livrädd för att gifta sig?

Den plötsliga impulsen att vilja ha sex var glömd. Mackenzie ryckte på axlarna och återgick till brottsakterna.

Om hennes privatliv höll på att tyna bort, så fick det väl vara så. Det här livet, inuti brottsfallet, kändes mer på riktigt för henne i vilket fall som helst.

*

Mackenzie gick mot hennes föräldrars sovrum, och innan hon kommit över tröskeln så kände hon lukten av någonting som fick hennes sjuåriga mage att vända sig ut och in. Det var en skarp doft, som påminde om den som fanns inuti hennes spargris — en doft av kopparmynt.

Hon klev in i rummet och såg fotändan av sängen, en säng som hennes mamma inte hade sovit i sedan ett år tillbaka eller så — en säng som såg ut att vara alldeles för stor för bara hennes pappa.

Hon såg honom där, benen hängde över ena sidan av sängen, armarna var utsträckta som om han försökte flyga. Det var blod överallt. På sängen, på väggen, till och med en del i taket. Hans ansikte var vänt åt höger, som om han försökte att inte titta på henne.

Hon visste omedelbart att han var död.

Hon tog ett steg mot honom, hennes bara fötter trampade i blodstänket, ovilliga att gå närmare, men tvungna att göra det.

"Pappa", viskade hon. Hon grät redan.

Hon sträckte sig mot honom, livrädd, men hon drogs mot honom som en magnet.

Plötsligt vände han sig om och stirrade på henne, fast han var död.

Mackenzie skrek.

Hon öppnade sina ögon och såg sig omkring i rummet med förvirring. Brottsakterna låg fortfarande utspridda i hennes knä. Zack sov bredvid henne, hans rygg var fortfarande vänd mot henne. Hon tog ett djupt andetag och torkade svetten ur pannan. Det var bara en dröm.

Sedan hörde hon ett knarrande.

Mackenzie stelnade till. Hon tittade mot dörren till sovrummet och gick sakta ur sängen. Hon hade hört knarret från den lösa brädan i vardagsrummet, ett ljud hon bara hörde när någon gick i vardagsrummet. Visst, hon hade sovit och varit mitt uppe i en mardröm, men hon hade hört det.

Eller hade hon det?

Hon var på benen och tog fram sin tjänstepistol från den översta byrålådan där den låg bredvid hennes bricka och lilla handväska. Hon lutade sig ljudlöst runt dörrkarmen och gick sedan ut i hallen. Skenet från gatubelysningen utanför filtrerades genom vardagsrummets persienner och avslöjade att rummet var tomt.

Hon gick in i rummet, med pistolen i ett stadigt grepp framför sig. Magkänslan sa att det inte fanns någon i rummet, men hon var fortfarande skakad. Hon visste att hon hade hört knarret från golvplankan. Hon fram gick till den delen av rummet, precis framför soffbordet, och hon hörde knarret.

Från ingenstans kom hon att tänka på synen av Hailey Lizbrook. Hon såg framför sig piskrappen på kvinnans rygg och spåren i marken. Hon började skaka. Hon tittade stumt ner på pistolen i sina händer och försökte komma på när ett fall senast hade påverkat henne så här mycket. Vad hade hon trott egentligen? Att mördaren hade varit där i hennes vardagsrum och smugit på henne?

Mackenzie återvände irriterad till sovrummet. Hon placerade tyst pistolen i den översta byrålådan och gick till sin sida av sängen.

Hon kände sig fortfarande lite uppskrämd och hade resterna från mardrömmen surrande i huvudet, när hon lade sig ner. Hon stängde ögonen och försökte somna igen.

Men hon visste att det väntade tuffa tider. Hon var plågad, av de levande och de döda.