Читать книгу Innan han ser - Блейк Пирс - Страница 10

"Så får du aldrig göra", sa Bryers i samma ögonblick som de var tillbaka vid bilen och han tagit förarplatsen.

"Vad får jag aldrig göra?"

Han suckade och gjorde sitt bästa för att verka uppriktig snarare än disciplinär. "Jag vet att du antagligen aldrig befunnit dig i precis den här situationen förut, men du får aldrig säga till en anhörig till ett mordoffer att nej, mördaren kommer inte komma undan. Du får aldrig ge dem hopp om det inte finns något. Fan, även om det finns hopp så får du inte säga något sånt."

"Jag vet", sa hon besviket. "Jag visste det i samma sekund som orden kom ur munnen. Jag är ledsen."

"Du behöver inte be om ursäkt. Försök bara att tänka klart. Okej?"

"Okej."

Eftersom Bryers kände till staden bättre än Mackenzie körde han dem till kollektivtrafikmyndigheten. Han körde lite stressat och bad Mackenzie att ringa innan de kom fram för att säkerställa att de fick träffa någon som visste vad den pratade om, så att de skulle kunna komma in och ut snabbt. Det var ett enkelt tillvägagångssätt, men Mackenzie imponerades över hur effektivt det var. Det var verkligen långt ifrån hur saker och ting hade skett i Nebraska.

Under den första halvtimmen av bilturen konverserade Bryers hela tiden. Han ville veta allt om hur det var på polisdepartementet i Nebraska och särskilt ville han höra om Åkermördaren. Han ställde frågor om kollegor och hennes intressen. Hon svarade honom med glädje, men ville inte gå för djupt in på detaljer – mest för att han inte gjorde det själv.

Faktum var att han verkade reserverad. När Mackenzie frågade honom om hans familj höll han det mycket kort, utan att vara otrevlig. "Fru, två pojkar som ska börja på högskolan och en hund som sjunger på sista versen."

Tja, tänkte Mackenzie. Det är bara vår första dag tillsammans och han vet inget om mig – förutom det han läst om mig i tidningarna för sex månader sedan och vad som än står i akterna om mig på akademien. Jag kan inte klandra honom för att han inte har öppnat sig än.

När det kom fram till kollektivtrafikmyndigheten hade Mackenzie fortfarande positiva känslor kring sin äldre kollega, men det fanns en spänning mellan dem som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske tyckte han inte att det kändes rätt; kanske inbillade hon sig bara. Att han mer eller mindre bara hade viftat bort alla frågor hon ställt till honom om hans arbete fick henne att känna sig obekväm. Det var också en påminnelse för henne om att det här faktiskt inte var hennes jobb ännu. Hon flöt helt enkelt bara med som en tjänst till Ellington och provade vingarna för att se om hon kunde flyga.

Hon var också involverad i allt det här på grund av några skumma överenskommelser under bordet, där högt uppsatta herrar använde henne som insats. Det innebar inte bara en risk för henne, utan också för alla hon arbetade med – inklusive Bryers och Ellington.

Kollektivtrafikmyndigheten låg i ett byggnadskomplex där ett tiotal andra myndigheter också huserade. Mackenzie följde efter agent Bryers genom korridorerna så gott hon kunde. Han gick snabbt och nickade mot olika personer de mötte som om han var välbekant med stället. Dagen gick mot sitt slut, så korridorerna myllrade av människor som mest verkade vänta på att klockan skulle bli fem.

När det närmade sig rätt sektion av byggnaden tillät Mackenzie sig själv att stanna och ta in situationen en stund. För fyra timmar sedan hade hon kommit ut från McClarrens föreläsning, och nu befann hon sig mitt uppe i ett mordfall som kollega till en agent som verkade vara stensäker och grymt duktig på sitt jobb.

De kom fram till receptionsdisken där Bryers böjde sig lätt framåt och fäste blicken i den unga kvinnan som satt bakom den. "Vi ringde angående att få prata med någon om busstidtabellerna", förklarade han för kvinnan. "agent White och agent Bryers."

"Just det", sa receptionisten. "Ni kommer att få prata med fru Percell. Hon är utanför i bussgaraget. Gå längst ner i korridoren, ner för trapporna och ut på baksidan så hittar ni henne."

De följde receptionistens instruktioner och fortsatte längst bak i byggnaden där Mackenzie redan kunde höra brummandet från motorer och maskiner. Byggnaden var konstruerad på ett sådant vis att oljud inte hördes alls i de finare kontorsdelarna, men längst bak lät det mer eller mindre som i en bilverkstad.

"När vi träffar den här fru Percell", sa Bryers, "så vill jag att du tar kommandot."

"Okej", sa Mackenzie. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att hon gick igenom någon slags lämplighetsprov.

De gick ner för trappan och följde en skylt där det stod Garage/bussparkering. Nedanför trappan ledde en smal korridor till ett litet öppet kontorslandskap. En man i blåställ stod bakom en föråldrad datorskärm och skrev något. Genom ett stort fönster kunde Mackenzie se in i det stora garaget. Ett antal stadsbussar stod parkerade där och väntade på underhåll. Medan hon studerade det hela öppnades en dörr längst bak och en gladlynt, överviktig kvinna kom in från garaget.

"Är det ni som är FBI-personerna?"

"Det är vi", sa Mackenzie. Bredvid henne höll Bryers upp sin bricka – troligtvis för att hon inte hade någon att visa upp. Percell verkade nöjd över introduktionen och började prata direkt.

"Jag har förstått att ni har frågor angående busstidtabellerna och rotationen av chaufförerna", sa hon.

"Det stämmer", svarade Mackenzie. "Vi hoppas kunna ta reda på vilka stopp en specifik buss gjorde för tre morgnar sedan och, om möjligt, få prata med chauffören."

"Javisst", sa hon. Hon gick till det lilla skrivbordet där mekanikern skrev och gav honom en vänskaplig knuff. "Doug, låt mig ta över här, okej?"

"Med nöje", sa han och log. Han lämnade skrivbordet och gick ut till garaget medan fru Percell satte sig bakom datorn. Hon skrev lite på tangentbordet och tittade sedan upp på dem med triumf i blicken, uppenbart glad över att kunna vara till hjälp.

"Vilken busshållplats handlar det om?"

"Hörnet vid Carlton och Queen Street", sa Mackenzie.

"Vid vilken tidpunkt ska personen ha klivit på?"

"Tjugo över åtta på morgonen."

Fru Percell skrev in informationen snabbt och studerade skärmen en stund innan hon svarade. "Det var buss nummer 2021, chauffören var Michael Garmond. Den bussen gör tre stopp innan den återvänder till samma busshållplats igen för att plocka upp passagerare vid fem över halv tio."

"Vi skulle behöva prata med herr Garmond", sa Mackenzie. "Skulle vi kunna få hans kontaktuppgifter?"

"Jag kan lösa något bättre än det", sa fru Percell. "Michael är ute i garaget just nu, han ska precis gå hem för dagen. Låt mig se om jag kan få tag på honom."

"Tack", sa Mackenzie.

Fru Percell rusade mot garagedörren med en hastighet som trotsade hennes kroppsstorlek. Mackenzie och Bryers tittade på medan hon susade genom garaget i jakt på Michael Garmond.

"Om ändå alla vore så entusiastiska över att få hjälpa FBI", sa Bryers med ett flin.

"Lita på mig... detta hör inte till vanligheterna."

På mindre än en minut var fru Percell tillbaka på det lilla kontoret, tätt följd av en äldre afroamerikansk man. Han såg trött ut men verkade, likt fru Percell, mer än glad över att kunna hjälpa till.

"Hej på er", sa han och log trött. "Hur kan jag hjälpa er?"

"Vi letar efter detaljer om en kvinna som med stor sannolikhet åkte med din buss från hörnet av Carlton och Queen, vid tjugo över åtta för tre morgnar sedan", sa Mackenzie. "Tror du att du kan hjälpa oss att med det?"

"Förmodligen", sa Michael. "Det är inte så många som går på vid den busshållplatsen på morgnarna. Aldrig mer än fyra eller fem personer."

Bryers plockade fram sin mobiltelefon och tog fram en bild på Susan Kellerman. "Det här är hon", sa han. "Ser hon bekant ut?"

"Åh, ja, det gör hon", sa Michael, och verkade lite väl exalterad enligt Mackenzie. "Söt tjej. Alltid jättetrevlig."

"Kommer du ihåg var hon klev av bussen för tre morgnar sedan?"

"Ja det gör jag", sa Michael. "Och jag tänkte att det var udda för alla andra morgnar sedan typ två veckor tillbaka har hon klivit av på en annan hållplats. Jag pratade lite med henne en morgon och fick reda på att hon promenerade två kvarter från hennes vanliga busshållplats till något kontor. Men för tre dagar sen klev hon av vid stationen istället för vid en hållplats. Jag såg henne hoppa på en annan buss. Jag tänkte att hon kanske fått ett bättre jobb eller något, och att det var därför hon tog en annan väg."

"Vart var detta?" frågade Mackenzie.

"Dupont Circle."

"Vid vilken tidpunkt skulle du säga att hon klev av där?"

"Troligtvis runt kvart i nio eller så", svarade Michael. "Inte senare än nio kan jag säga med säkerhet."

"Vi kan kolla det i vår databas", sa fru Percell.

"Det vore jättebra", sa Bryers.

Fru Percell började arbeta bakom det lilla sjaskiga skrivbordet medan Michael tittade på agenterna med en dyster blick. Han tittade på bilden på Bryers telefon igen och rynkade pannan. "Har hon varit med om något dåligt?" frågade han.

"Ja, det har hon faktiskt", sa Mackenzie. "Så om det finns någonting som du kan berätta för oss om den morgonen så vore det jättebra."

"Tja, hon bar en väska, typ en som dörrförsäljare konkar runt på. Inte en portfölj utan lite större och fulare. Hon sålde saker för att försörja sig – typ kosttillskott och sånt. Jag gissade att hon skulle träffa en kund."

"Vet du vilken buss hon klev på efter din?" frågade Mackenzie.

"Nja, jag kommer inte ihåg numret på bussen, men jag kommer ihåg att det stod Black Mill Street uppe på destinationsskylten ovanför vindrutan. Jag tänkte att det var rätt skumt... det finns ingen anledning för en sån liten söt tjej att röra sig i den delen av stan."

"Varför inte det?"

"Tja, området är okej antar jag. Husen är inte så dåliga och jag tror att de flesta som bor där är hederliga människor. Men det är också ett sånt område där inte så trevliga människor hänger och gör sina grejer. När jag utbildades för det här jobbet för sex år sedan fick vi information om områden där vi skulle vara extra vaksamma eftersom de var farliga. Black Mill var ett sånt område."

Mackenzie funderade på det hela och kom fram till att de hade fått all information de behövde från Michael Garmond. Hon ville framstå som effektiv framför Bryers men ville samtidigt inte få det att verka som att hon slösade tid på triviala detaljer.

"Tack så mycket, herr Garmond", sa Mackenzie.

Bakom skrivbordet tillade fru Percell: "Stoppet vid Dupont Circle skedde tolv minuter i nio, agenterna."

När de vände sig om och gick sa de ingenting förrän de kom till trapporna igen. När de började gå upp för dem så var det Bryers som bröt tystnaden.

"Hur länge har du varit i Quantico?" frågade han.

"Elva veckor."

"Så du känner antagligen inte till utkanterna av stan då?"

"Nej."

"Du har aldrig varit uppe vid Black Mill Street?"

"Jag kan inte säga att jag har det", sa Mackenzie.

"Du har inte missat mycket. Men vem vet, vi kanske inte behöver ta oss så långt. Vi börjar vid Dupont Circle och kollar läget. Vi kanske kan få fram något från säkerhetskamerorna."

"Nu?"

"Ja, nu", sa Bryers. Han lät småirriterad, ett första tecken på att han började tröttna på att ha en nybörjare i släp efter sig oavsett hur begåvad hon var. "När en mördare är lös så slutar vi egentligen aldrig att jobba."

Det fanns ett antal saker hon ville svara, men hon höll det inom sig. Han hade rätt i vilket fall som helst. Om det var något hon hade lärt sig efter den svåra prövningen som åkermördarfallet innebar, så var det att när man jagar en mördare som till synes inte har något modus operandi, så är varje minut värdefull.